Jag blev utmanad av Med en kniv! Utmaningen går ut på att leta upp den sjätte bilden i den sjätte mapen på datorn och publicera den på bloggen.

Såhär:

Gå in i mappen "mina bilder"

-Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen

-Släng upp bilden från mappen och skriv något om den

-Utmana sex andra personer och länka till dem.

Problemet för mig är det att jag oftast använder mig av Snippes dator. När jag skulle ladda upp en sjätte bild satt jag vid den datorn, och det visade sig att bild nummer sex i den sjätte mappen av alla hundra och åter hundra mappar (jag skämtar inte nu) kom från en dop någon gång 2003. Jag hade ingen aning om vilket dop, vem bilden föreställde och om jag skulle våga använda den. Till protokollet kanske ska tilläggas att jag och Snippe visserligen var vänner 2003 men inte tillsammans. Så vitt jag vet kan tjejen på bild nummer sex vara en av den dåvarande flickvännens vänner, vad vet jag? Ingen bild jag vågade använda mig av i alla fall. Jag fick helt enkelt räkna sjätte mappar på andra sätt, på andra hårddiskar, genom att leta i mappar som enbart innehåller mina bilder fast på hans dator och så... Jag fick fram följande exempel (och ursäkta, förlåt, förlåt att jag inte följer reglerna):

Fjällvandring 2006 om jag minns rätt. Mamma och jag har ju skapat en ny familjetradition; vi vandrar i fjällen tillsammans. Abisko med omnejd hittills. Det är jag på bilden. Abiskojokka är det som forsar nedanför mig. Det här var den sjätte bilden i sjätte mappen mappen som tillhör mig.

Liten Maja, stor öl. Det här är juldagen, jag tror att året är 2004 och vi och ungefär resten av hela Uppsala befinner oss på Katalin. Dagen efter fick man höra om tsunamikatastrofen. Jag låg i sängen, stirrade i taket och var rätt sliten minns jag. Det här är sjätte mappen, sjätte bilden någonstans och på nåt sätt bland andra mappar och bilder som jag sparat i Snippes dator.

En bonusbild! Sjätte bilden under sjätte rubriken ("gamla löv fem") på snippe.se. Ser de inte delikata ut, chokladmuffinsarna (muffinsen?) från Statoil?

Så vilka utmanar jag? Vilka finns kvar? Vilka kan man trakassera utan att de blir asförbannade? Det får bli Sofia, Melina, Alexandra, Snigeln, Spov och Jos.

Det är sportlov, som sagt. Otroligt skönt, men också en smula ångestframkallande har jag upptäckt. Inte för att jag inte befinner mig i Alperna och åker skidor eller på nån solig sandstrand och får en gyllenbrun solbränna utan istället sitter hemma framför datorn lika blek och oflashig som vanligt. Nej, för att jag har lov. Så enkelt. Jag har dåligt samvete för att jag är ledig och inte Snippe. Jag tycker synd om honom och skäms lite när jag ligger kvar och sover flera timmar efter att han svär iväg till jobbet när det fortfarande är mörkt ute. Så jag städar, jag tvättar, jag fyller diskmaskinen, jag tömmer diskmaskinen, jag putsar och sorterar, jag handlar, jag köper blommor (fast den poängen gills inte. Ok, jag köper blommor rätt ofta visserligen men han lägger aldrig märke till sånt, så de är väl mest till mig då…) jag lagar mat jag vet att han tycker mycket om, jag byter sängkläder. Serverar, trugar och har mig. Utöver det så har jag sorterat alla skivor i perfekt bokstavsordning. (Sedan jag flyttade in har skivorna stått i nån typ av grov och ibland ganska godtycklig bokstavsordning. Men no more. Ont i nacken fick jag, men det mildrade samvetesskavsåret en smula.)

ABCD...

En annan typ av samveteslättnad infann sig imorse när jag var tvungen att flytta på någon annan grannes tvätt som fortfarande hängde i torkrummet. Vi lyckas alltid, trots att vi påminner oss själva om att fixa det i tid, vara de osnutna grannungjävlarna som inte lärt sig tvättstugehyfs och låter vår tvätt ligga kvar i maskinen för länge eller glömmer att ta ner den i tid. Snippe är fortfarande obekväm med att visa sig i trapphuset efter den senaste glömskan. Men nu var det någon annan som lämnat kvar sina lakan. Och jag var den drabbade. Underbart skönt.

 Sidan 13. Story of my life?

Det är sportlov. På sportlovet kan man göra annat än att sporta har jag upptäckt. En sak man kan göra är att läsa Berglinboken jag lånat på skolans bibliotek. En annan är att ligga i sängen, sörpla kaffe (men det borde egentligen vara te, om alla regler ska följas) och titta på Morden i Midsomer. Förutom fina deckarböcker tog nämligen finaste spoven med nästföljande tio avsnitt i serien i lördags. Stor lycka. Två aktiviteter som är mycket värdiga sportlovsinledare! Jag har faktiskt sportat också. Veckan som just tog slut var en av de mest stillasittande, flott- och sockerfyllda någonsin. Jag behövde göra nåt åt känslan av att vara invändigt inoljad och sockrad, så det blev lyftande av tunga saker och core. Imorgon ska det bli någon annan form av sport.

Men nu: mord.

Vi hann på håret klart, när första gästerna kom sörplade vi precis i oss de sista skedarna av middagssoppan som vi var väldigt välförtjänta av; innan dess hade vi skurat, tvättat, handlat, bakat, fixat och pyntat dagen lång. Perfekt timing alltså. Jag fattar inte hur det går till. Det känns som att jag alltid lyckas bli klar minuten innan, oavsett hur lång eller kort tid jag har haft på mig att fixa och dona innan. Nåväl, vi hann. Precis.

Och allt flöt på! Jag slapp till och med placera någon under matbordet. Enda missödet var väl att klädhängaren gav upp allt hopp om liv mot slutet av kvällen, så jackor, väskor, sjalar och vantar låg i ett klädberg i hallen. Alla hittade sina saker när de skulle hem, inte en vante, inte ett skosnöre saknades. En kofta tror jag är kvarglömd i och för sig. Men ändå. Ett smärre mirakel anser jag.

Vi hade överkonsumerat mat och snacks såklart. Både fruktsallad, maränger, glass, bullar, vin och sprit blev över. Antingen tänkte vi som oroliga småbarnsföräldrar, rädda för att kalasmaten inte skulle räcka till alla barn, eller så gäller fortfarande Det Nya Livet för alla nyårslöftesgivare. Jag vet inte. Tjugo varmkorvar ligger också och känner sig oälskade någonstans i kallskafferiet tror jag.

Sen skulle det ju vara skönt om jag kunde skippa värdinnesyndromet någon gång också, att inte hela tiden se kapsyler som ska plockas bort, tallrikar som är renskrapade och värmeljus som slocknat i utkanten av synfältet hela tiden. Jag blir trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att plocka, fixa, ordna. Jag ser antagligen jävligt uppstressad ut, men i själva verket har det en terapeutisk verkan på mig. Jag gillar att ordna. Rena ytor, tända ljus. Mys, mys tycker igeln.

Sen är det också ett gissel att det finns så många människor jag gillar, så många jag vill prata med att det leder till att jag far runt som en skållad råtta och liksom speed-dejtar alla vänner. "Vad pratar ni om?" var nog det jag sa allra flest gånger igår.

I alla fall så är jag nog jävligt nöjd. Om Snippe har tagit några representativa bilder från igår så stjäl jag dem kanske till bloggen sen. Själv var jag för busy för att fota tydligen. Jag hade laddat kameran och allt… Tack alla som kom! Och tack för finfina presenter, det är lustigt hur väl alla tycks känna mig. Sånt gör en igel glad.

Jag är också nöjd över att de första som kom var de sista som gick. Hanna och Johan råkade bli utelåsta från lägenheten där de skulle övernatta och fick slokörat och kallkindat vandra tillbaka hit för att sova på soffan, och idag har vi suttit av ett antal timmar på brunchbuffén på Clarion. Ypperligt. Ypperligt med hotellfrukost, ypperligt med Hanna-sällskap. Ja, Johan-sällskap också.

Nu dammsuger Snippe. Diskmaskinen surrar för tredje gången idag. Assar gömmer sig bakom tv-skärmen. Han gillar fest, inte dammsugare.

Jag ska sluta tjata snart. Jag lovar. Så självcentrerad är jag inte. Egentligen.

Okej i alla fall. I tisdags var dag ett. Den riktiga födelsedagen. Då blev jag lite allmänt firad i skolan av diverse elever och lärare. Sen hemma hos mor och far tillsammans med pojkvän.

Idag blev jag överraskad av min ena klassföreståndarklass. Finaste tjejerna! De hade fixat tårta, kakor och läsk, kom in till lektionen i svenska och sjöng och gav mig en blomma. (Vi hade ingen lektion tillsammans den dagen jag fyllde år på riktigt, kanske ville de inte se sig slagna av elarna?) Sen blev det en samtalslektion istället för en läslektion, hade varit väl deppigt att tvínga dem vara tysta och snälla efter en sån gullig överraskning. Det funkade finfint det med. Prat och fik sista lektionen innan lovet. Bra skit.

Dag tre sedan. Imorgon ska jag ha kalas. Det ska bli… intressant. Jag har räknat på det hela, och kommer alla som sagt att de ska dyka upp har varje person knappa två kvadratmeter till sitt förfogande. Och då räknar jag även med att två, tre stycken sätter sig under köksbordet. Det är ett jävla gissel att alla ens kompisar ska vara så stadgade. Plötsligt har hela vänskapkretsen fördubblats på bara något år!

Jag tänker på morgondagen med en smula skräckblandad förtjusning måste jag erkänna.

Det kan bli trångt...

Just nu är en av dagarnas finaste stunder. De dagar då jag tagit ett tåg tidigare än alla andra för att få sitta i lugn och ro och förbereda sånt jag inte vill ta hem. Jag sover på tåget hit, går ensam till skolan, det är vinterlandskap här, snön ligger tung på hustak och träd, det knarrar under fötterna när man går. Det är mörkt när jag kommer fram, strax innan sju men nu är himlen ljusblå, ljusgrå, gul och rosa.

Alla korridorer är tomma när jag kommer, kanske sitter någon i expeditionen och jag brukar möta städarna någonstans i byggnaden.  Frukost framför datorn, jag har ett litet skafferi i skolan, automatkaffe (men just idag ville jag ha te av någon underlig anledning).

Det är så tyst och stilla. Jag har ro att tänka. Ro att läsa, analysera, fungera.

Först låg han och surade, pep och suckade på golvet medan vi åt middag. Sen hittade han den ultimata platsen och allt blev fina fisken. Eller paddan.

Födelsedagar ska firas. Det är min filosofi. Inte nödvändigtvis så att man måste få en massa presenter och bli bortskämd, men de ska vara bra dagar. Man förtjänar sol på sin födelsedag. God mat. När jag gick på gymnasiet ansåg jag att man absolut inte behövde skriva prov på sin födelsedag, det var näst intill en mänsklig rättighet. (Särskilt ryskaprov var helt onödiga på en födelsedag). Det är nästan så att man egentligen borde slippa jobba på sin födelsedag, men jag vågade inte chansa på att min arbetsplats var helt införstådd med den policyn, så jag pallrade mig dit. Det blev en bra dag visade det sig, trots utvecklingssamtal och eftermiddagståg.

Jag fick fina sms hela dagen, choklad av tanterna i arbetsrummet och sen hade söta Sofia ordnat en överraskningsfikastund med katalinrävar och glasstårta i personalrummet!

När jag skulle gå från tårtätandet för att starta en lektion mötte jag mina elever i biblioteket, jag ursäktade mig för att jag var lite sen, och bad att de skulle gå tillbaka till klassrummet. Istället för att lomma tillbaka, sura över att lektionen ändå skulle bli av, vilket var den reaktion jag förväntade mig,  överföll de mig, sjöng ”ja må hon leva” och gav mig blommor och en nalle. Amenasså – Y! Jag blev alldeles rörd och full i skratt samtidigt. Roliga, roliga, söta elkillar hade koll på min födelsedag. Samma bråkstakar som min föregångare skickade till rektorsexpeditionen med jämna mellanrum ger mig rosor, jag tycker att det är så fint, haha. Smöriga, gulliga ligister.

De lyckades väl med sitt uppsåt, jag släppte dem drygt tio minuter tidigare så att de skulle hinna med bussarna hem... 

Alla var altså snälla, både kollegor och elever, jag fick många kramar av mina ”egna” tjejer när ryktet hade börjat sprida sig att jag fyllde år (eller att jag bara har ett år kvar innan jag i princip är dödförklarad enligt deras sätt att se det…).

Kalas hos mamma och pappa på kvällen, jag åt så mycket mat att magen fortfarande var svullen igår. Fick fina presenter, de tänker alltid så bra, Snippes present är också en fullträff. Allt fint. Fint, fint. Dock var det enda jag fick av Assar ett bett i foten. Skitkatt.

Fint var också den traditionella musiklyssningen. Beatles vita album såklart, och sen Zeppelin och Stones. Prat om allas tonårsminnen till musiken. Sammalika känslor fast olika liksom. Och olika decennium. Pappa höll väl igen på svartmetallen just på grund av bemärkelsedagen gissar jag. (Ja, jag har en far som lyssnar på black metal).

En födelsedag helt enligt regelboken alltså. Mycket nöjd.