Eftersom min dräng inte är så flitig med att ge mig blommor gör jag det själv. Rätt ofta faktiskt. Jag skulle förstås kunna säga att jag ger honom blommor men det är bara självbedrägeri. Han ser dem knappt. Möjligen om jag pekar och säger "Titta! Fint!" att han erkänner deras existens.

Men titta! Fint! Jag blir glad och då är det värt det i vilket fall.

Vardagsrumsglädje

Kökslycka

Jag har kommit på mig själv med att gå och gnola högt hela dagen. Undrar om det kan ha något med nedanstående inläggs innehåll att göra.

Efter duschen (på tre minuter. Jävla varmvattenshelvete. Jag måste färga håret snart och det ger mig svår ångest) så lade jag mig i sängen för att läsa lite. Mysigt, tänkte jag, klockan är bara åtta, nu kan jag verkligen varva ner och kanske hinna läsa ut boken.

Jojo.

Jag somnade innan klockan hann slå nio. Vaknade klockan sex imorse och undrade vad som egentligen hade hänt.

Men pigg och glad. Alltid nåt.

Och solig var den också, så jag hade kunnat rippa rakt av istället för att fegsejfa och plagiera.

Tre nöjda latingar

Men summertime var det knappast tal om. Ej heller i videon.

Snart ska jag sätta mig på cykeln och bege mig till ILU. Eller det heter ju inte ILU längre, men ingen verkar ju minnas det nya namnet, däribland även jag, därför: ILU. Institutionen för lärarutbildning. Det funkar, det minns folk.

Jag har inte behövt sätta min fot där på över ett år nu, och det har varit ett bra år. På alla möjliga plan. På ILU har jag tvingats lyssna på några av mina allra mest meningslösa föreläsningar och haft flest oseriösa litteraturseminarier i mitt studentliv någonsin. (Åh, jag minns mina lyckliga litteraturvetenskapsår. Och svenska språket! Åh.)

Nu ska det i alla fall bli andra ILU-bullar. Nu ska jag dit i rollen som handledare, och jag ser faktiskt fram emot det här. Jag hoppas att alla andra kommer att vara engagerade de också och att jag kommer att känna att jag får det stöd och den information jag behöver i min nya roll. Pepp, pepp!

Lite bakis, lite sliten. Varmvattnet tog slut när jag duschade. Iskallt och där stod jag med schampo i hela håret. Solen har inte visat sig på miljarder år, äckligt ljus väller in från utomhus. Verve på tv, tio låtar i sträck, jag kan inte låta bli att lyssna såklart och sjunker ner i nån typ av tonårsdepression. Sweet sixteen igen liksom. Söta sexton, sjutton som släcker lamporna, tänder ljus, ligger på stora mattan i sitt rum och stirrar upp i taket och gråter. Fyfan.

Men snart ska jag träffa söta fina Maja. Då tror jag att det vänder.

För ett år sedan upplevde jag min dag såhär. Till och med hamburgarna stämmer, förutom att de vi åt idag var bättre än de från 2008. Jag minns dem än idag, bara det måste ju vara ett tecken på dålighet.

Jag kan visserligen inte avgöra vad som är trötthet och vad som är låghet. Och när det gäller dessa två egenskaper; vad som är hönan och vad som är ägget. Sammalika kanske. Jag påverkas av ledsna människor omkring mig, av att jag fick veta att det förekommer mobbning i en av klasserna jag undervisar i och att solen fan inte har orkat visa sig på mer än två veckor nu. Jag vill bara sova. Gå i ide tills våren har behagat komma. Inspirationen att skriva, tänka, fixa är densamma som jag. Låg.

Också trött. Fast den här jäveln dras ju inte med snö.

För er som nästan undrat ihjäl er kan jag meddela att planen gick i lås. Jag bestämde mig för att vara på topp och i princip osårbar idag jämfört med lite på glid under en is igår, och har så varit. Nåja, åtminstone på gott humör. Har jag varit alltså. Nu är jag mest slö och tänker släcka. Men hursom - dagen har varit bra. Många skratt.

Och Assar blir stirrig och börjar spana ut genom fönstret när man spelar upp kattfilmen nedan. Det tycker jag var ganska roligt. Sån är jag.