När jag kom hem idag möttes jag av en kurrig katt och en sur, sur pojkvän. Jag släppte ut katten och försökte prata med den sura pojkvännen. Han hade försökt sova visade det sig, men väckts om och om igen av en skrikhals som stod bredbent mitt på golvet och krävde mat. Annan mat än den som var i skålen. Han är sån. Jävlas när Snippe ska vila. Varenda fredag flippar Assar och ska köra race i trappan mellan lägenheten och utomhus. Spinger ut, ropar högt, högt att det är dags att gå in igen. In. Tittar i matskålen. Ut i protest. Och så in igen. Kanske hoppa lite i sängen och bitas i fötterna i mellanspelet. Sen ut.

Bara mot Snippe. Och nästan alltid på fredagseftermiddagar. Snippes heliga tid.

När det filmkvällar ser det ut ungefär såhär:

Jag har ingen fantasi. Jag är tom. Jag har tappat bort alla uppgifter mina elkillar skulle göra för att komma ikapp i religion. Det tog över en timme att sammanställa. Nu får jag göra det igen. Jag måste rätta tre uppsatser till imorgon, annars blir jag hatad. Jag orkar inte. Väskan ligger nedanför sängen, där jag har varit placerad den senaste timmen, men jag orkar inte öppna den.

Trots denna nyvynna apati är jag på bra humör. Konstig kombination. Jag tror att jag tappade inspirationen när ett blogginlägg jag tänkt ut fick käppar i hjulet av nån jävel som inte lagt ut en låt på youtube. Jag behövde låten för att inlägget skulle bli bra. Så istället för en halvmesyr får ni nu avnjuta nåt helt innehållslöst istället. Bra.

Jag halvligger här, katt på fötter och lyssnar på apoteket apan och Ace och annat som jag blir glad av.

Och det får bli 6:19. Rätta och kopiera har guld i mund.

apoteket apan

Ace. Jaja, och Kiss då.

Jag fick en överbliven biljett till en teaterföreställning och mötte upp två svensklärare och en samhällsklass i Stockholm. Ja, alltså en klass som läser samhällsprogrammet, inte en skock med borgare eller arbetarklass. De hade varit där en hel dag och varit kulturella, jag åkte efter skoldagen. Jag var trött som döden och väldigt nära att stanna hemma, men tänkte "i helvete heller, det som kulturtant ska bli måste böjas i tid" och satte mig på tåget. Lånade Snippes mp3-spelare eftersom min ligger kvar i skolan, och kvar i Snippes spelare visade sig mina gamla spellistor ligga. Satt nästan ensam i ett soldränkt tåg och tittade ut genom fönstret på bruna fält och smältande snö samtidigt som jag lyssnade på melankolilistan, som just för dagen fungerade helt tvärt om. Leendet satt som en smäck hela vägen.

Och pjäsen var bra. Mycket bra. Jättebra faktiskt. Jag gillar Jonas Hassen Khemiri. (Och det är ju skönt att veta att även en sån person kan känna att han bara är fejk. Bara en sån sak.)

Jag är glad att jag följde med.

Associationerna flödade hej vilt. Jag stod och tittade in i badrumsskåpet, såg torrschampot, läste på flaskan; det ska hjälpa mot feta hårbottnar. Mindes en tjej på högstadiet som allid hade otroligt fett hår (och rött läppstift, men det hör inte hit). Tänkte på Doktor Kosmos låt högstadiepersonerna, som har en genialisk text. Tänkte på tiden då jag lyssnade som mest på Doktor Kosmos. Det var oftast helg. Det var oftast fest. Oftast var en Spov med på ett hörn. Och en Frida och även en Claes. Och oftast lyssnades det även på ett kasettband (!) som hette Sunkadelic. Åh. Vilka hits. Hittigast av alla är nog Kär i dig Banan, av Kerstin "Banana" Bylén. Kär i dig Banan och mjölkdrinkar var en viktig beståndsdel i mitt liv en period.

Allvarligt. Lyssna och njut, mina vänner.

Han besvarar inte känslorna...

Hon är strax efter åtta på kvällen, men än så länge ligger den mentala klockan och tickar på sju. Oavsett den skillnaden så är det mörkt ute, men jag hör koltrastarna sjunga. Fatta. Det betyder att det faktiskt finns nåt slags hopp om livet. Koltrastarna sjunger så högt att det hörs in genom det stängda fönstret.

Assar och Snippe ligger bredvid mig och vilar. Jag hör hur båda andas när de inte blir överröstade av fågelsång och grannarnas dammsugande.

Som om det inte är nog med koltrastsången; för att verkligen manifestera nån slags vår oavsett väder så köpte jag mina första frön till balkongen idag.  Det är ett tecken det också. Ett tecken på min otålighet om inte annat. (Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...)

Läraren jag vikarierar för kom och hämtade sina saker i fredags. Tömde lådor och skåp, verkade lättad och svårmodig på samma gång. Frågade om klassen han hade svårast att komma överens med fortfarande bet varandra. (Jag hade dem den dagen och berättade att han var på besök. ”Är han!? Ska vi bitas?” frågade de genast. Det var rätt många marscher ner till rektorn på den tiden har jag för mig.)

När jag inte hade lektion satt jag på min skrivbordsstol och tittade på när han sorterade papper. Kunde inte sitta och jobba när han stökade omkring men kunde heller inte gå iväg, det kändes oartigt. Han är ju min gamla handledare. Så jag satt och konverserade. Kallprat i timmar. Jag kände mig nog också lättad och svårmodig på samma gång. Men på mitt sätt.

När han åkt iväg med bilen full av papperskassar rågade med pärmar, papper och böcker och med två sopsäckar med lika mycket kvarlämnat papper så smög jag mig ner till expeditionen. Jag kunde inte låta bli. Studierektorn satt på sin plats så jag tassade in och kände mig fånig och osäker, men vafan, jag kunde ju inte låta bli att fråga. Om min framtid. Nu när han sagt upp sig liksom. ”Jae, vahettereva, alltså, vet ni nåt nu? Om mig alltså? Sen liksom?”

Och de har planerat in mig. Han kunde inte svara på om det var ”150 eller 75 procent” men de räknade med att jag skulle vara kvar, jag var inplanerad, och  ”visste jag inte det?” Haha – Nä! Hoppats har jag ju gjort, men vem vågar räkna med nåt sånt i dessa tider? Och med tanke på den otroliga besvikelsen om man hoppatsför mycket, hoppats förgäves?

Fortfarande tänker jag inte dra på några stora växlar, inte förrän allt finns på papper, inte förrän då kommer jag våga andas helt normalt när det gäller det här. Men jävlar, den dagen blir det firning!

Förresten jag måste bara vara lite dryg och egenkär. Studierektorn sa att jag är en sån som gör andra glada, att de absolut ville ha mig kvar för att jag sprider en bra stämning, del av citat lyder: ”man blir ju så himla glad av dig! Man blir ju det!” Shit pommes. Är jag en sån? Jag är ju glad på jobbet eftersom jag hittat precis det jag vill göra – men smittar jag alltså? Jag? Vilken grej, vilken komplimang! Vilken självgod igel.

En låt jag tyckte mig känna igen på cykelpasset (uppitchad till nästintill oigenkännlighet) fick mig att youtuba. Och jag hörde rätt trots att rösten lät som en kvinnlig smurfs och det rann svett in i mina öron. eskobar, ett band jag inte lyssnat på på en massa år och en massa dar. Sådär så att det gav en intensiv tidsreseeffekt bara för att det inte finns några nya minnen till låtarna.

Det var en specialtid. En tid jag nästan glömt bort; vissa år är så väldigt tydliga, andra har bara gömts undan i nån hemlig del av minnet.

Jag hade ganska nyligen flyttat hemifrån, bodde i Studentstaden, i en triplett där jag nästan aldrig träffade mina grannar. En granne var en tjej som var olycklig singel och ute och sprang varenda dag. Joggingskorna på vädring däremellan. Fullkornspasta på hyllan. Det hade jag aldrig sett tidigare. Hon var sjukt före sin tid. (kanske sjukt är ett nyckelord just i detta fall) När hon flyttade ut flyttade en kille in som gav mig en cykeltuta i present för att han skämdes över att han fnissat åt att jag cyklat omkull. Utöver det pratade vi inte så mycket vad jag minns. Men jag minns att han hade en USA-flagga över sängen. Det tredje rummet beboddes av en Lindeman som knappt sa flaska (nu blev jag fundersam. Heter det så? Finns ett sådant uttryck eller har jag drömt det? Har jag kommit ihåg fel?) och bara stod tyst, glodde och hummade. Det ledde till att jag pratade oavbrutet av ren stress när vi väl träffades i det minimala köket, om precis vad som helst, vad som fanns i huvudet just då, vare sig det handlade om folk jag hatade, gräl med mina föräldrar, mitt kärleksliv eller vilken kursbok jag läste för tillfället. Jag är övertygad om att han tyckte att jag var galen. Kanske lite underhållande också.

Jag läste religionsvetenskap och jobbade i receptionen och log falskt på Sats (men jag hade väldigt roligt med personalen på helgerna, herregud). Oftast var jag olyckligt kär, ibland var jag lyckligt singel. Ibland växlade jag mellan de två sinnesstämningarna flera gånger per dag. Och då låg jag på sängen och lyssnade ofta på eskobar.