Läraren jag vikarierar för skickade ett mejl idag. Han har sagt upp sig.

Jaha. Och jag funderar inte alls på vad det här kan innebära för min framtid. Nejdå.

20 minuter, så många minuters ledig tid har jag haft under min arbetsdag idag.

Första dagen som ren och skär lärare och inte längre handledare kändes visserligen som någon slags arbetslättnad, plötsligt hade jag inte ansvar för någon annan än mig själv, men just idag var en temadag för tvåorna; "Möten mellan invandrare och infödda så som det skildras i film och litteratur". Det var ös från morgon till eftermiddag, filmvisning, igångsättande av mina andra klasser, leta fungerande datorer, tio minuter att sitta ner och slänga i sig mat och sen en och en halv timmes filmanalys på det. Två klasser tillsammans varav en med idel okända ansikten för mig. El och bygg. Ingen kände "en riktig invandrare" men diskussionen gick rätt hyfsat ändå (det kan låta konstigt kanske, att ingen av dessa gossar känner någon med invadrarbakgrund, men det verkar vara så just på min skola. Väldigt få invandrare i "vanliga klasser" - de flesta som bor i närområdet är flyktingar och går SFI. Jag har inte en enda invandrarelev för tillfället).

Snabb kopp kaffe och kanelbulle efter diskussionerna och sen två elevvårdskonferenser som grädde på arbetsdagsmoset. Men de kändes som bra möten. Jag tror att det kommer gå bra för de två eleverna igen. En skön känsla att gå ifrån ett sådant möte med. Det kan vara så mycket ångest också, mest hos dem, och den kan smitta.

Och så sa en mamma en sak som gjorde mig lite extra varm i hjärtat; att när en elev med mycket hög frånvaro äntligen tagit sig till skolan och till min lektion hade jag hälsat välkommen med orden "vad glad jag blir av att se dig här!" Och det hade resulterat i att det kändes bra att vara tillbaka. Det hade varit ångestfyllt, men lite av det släppte när h*n kände att jag blev glad.  Att några ord kunde göra avtryck liksom. Mina ord! Åh, åh. När man får höra sånt blir det så väldigt lätt att jobba, hur korta raster man än har.

Glöm det där jag skrev om salladsblad och löprundor på flera mil. Personalmöte satte käppar i hjulet för träning. Och sen gjorde jag våfflor till middag. Visserligen fullkornsvåfflor och visserligen med annat pålägg än sylt och grädde. Men ändå. Pax för att det nya livet börjar imorgon.

Fast gott var det bannemig.

Våffla med avocado, tomat, gravad lax, rödlök, citron och creme fraiche. Inga dåliga grejer.

Man kan aldrig så noga veta, kanske blir det rollspel i varje klass nu (där jag spelar majoriteten av alla roller)? För jag vann nämligen ett pris i lördags – ett maskeradpris! Det var allt en debut som heter duga, haha. Möjligen blir jag mer lättövertalad inför framtida spex. Eller så kommer jag att känna mig blasé. Been there, done that.

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill gå och lägga mig nu, sova tills jag vaknar av mig själv och sen gå ut och springa flera mil. Tio, tjugo stycken sådär. Bara dricka vatten och äta salladsblad.

Inte bara imorgon. Jag behöver ett lov. Ett sportlov. Ett späklov. Jag känner mig socker- och fettförgiftad. Jag måste avgiftas.

Maskerad. I min värld är det ordet en synonym till ångest. Så pass mycket ångest att jag alltid hårdnackat vägrat gå på maskerader. Nu när man är så kallad vuxen går det inte längre att vägra ut sig tydligen. Jag försökte nämligen. Inte ett alternativ visade det sig. Det är bara att bita ihop och klä ut sig. Temat är film. Och okej, jag har det ju lättare än vad Snippe har. å andra sidan tycker han att det ska bli en rolig kväll. Jag har ont i magen. Även den lösa.

Här är resultatet efter hysterin. Jag mår lite dåligt men även bra.

Tuffa stumpbyxor, fina skor och en tunika som inte alls kommer till sin rätt på bilden.

Och såhär ser de vita skorna ut på nära håll... Köpte ett par svarta sandaler också, men glömde fota dem. Nu är jag för lat.

En sån här hittade jag också. Grönt! Vår! Och en nästan likadan modell köpte jag när jag ändå var i farten liksom. Fast mörkblå.

Ja, för att sammanfattade det hela så var det alltså en köphysteri som kan kallas duga. Hoppas den har gått över. Får se nästa gång jag går längs gågatan antar jag.

måste vara det som drabbat mig. Jag längtar nämligen till imorgon eftermiddag, då jag ska gå på stan efter jobbet. Jag vill gå runt i affärer och köpa saker. Shoppa, handla, skaffa, tjacka. Smycken. Kläder. Grejer. Vad som helst, bara det är till salu, typ.

Det här känns inte alls sunt.