Jag har just bestämt mig. Det blir 6:19 imorgon. Förbereda lektioner, sammanställa vad några klasser har att ta igen innan betygen sätts. Sen är det bara och köra. Right on, non stop lektioner typ. En liten lunch kanske.

(Crepes med största sannolikhet, men det är en annan historia som tillhör morgondagens bloggande.) Några koppar kaffe kanske jag unnar mig också. Det brukar jag.

I alla fall. Sen är det möte med arbetslaget och konsulten. Sen måste jag gå ifrån det mötet för att ha möte med en elev och hennes mamma. Sen är det möte med arbetslaget och biträdande rektor. Sen vet jag inte vad klockan kommer att vara. Tusen. Läggdags.

Men det har varit söndag idag, så banne mig, kroppen och själen skall späkas, här tränas och blis smal och smärt och strandmässig. Sen är det väl läggdags. Ny dag, nytt liv, heja, heja, heja...

En sak jag glömde att nämna igår förresten; majoriteten, vi snackar 85%, av publiken var överviktig. Överviktiga medelålders kvinnor, nästan hela bunten. Jag och Snippe kände oss unga, smala och fundersamma. Varför? Var det för Lasse Erikssons skull? Är överviktiga medelåders kvinnor kära i Lasse? Eller har de tourettes?

Vi var nyss och tittade på en födelsedagspresent, Snippe och jag. Jag fick biljetter till en föreställning med samma namn som rubriken ovan på reginateatern av mamma och pappa när jag fyllde år. Hade ingen aning om vad den skulle handla om, men den visade sig vara rolig och tänkvärd, särskilt för en sån som tvångsmässigt klappar sin cykelsadel, måste påminna katten om att ta det lugnt varje gång den ska ut och för allt i världen måste hinna upp för trappan, både innan dörren stängs och före eventuellt sällskap. Och så vidare. Annars kan allt gå åt helvete. Kanske. Man vet aldrig.

En av de två som talade var nämligen Pelle Sandstrak, som har tourettes. Ett antal resor värre än igelfasoner. Ja, några tusen mil skulle man väl kunna säga.

Och om nån undrar så var det Lasse Eriksson som var den andre.

Jag har haft två lektioner idag. Den första skötte sig helt själv, en klass tittade på en film medan jag satt vid mitt skrivbord och sorterade papper. (Jag har läst boken, sett filmen och inte minst, utan allra, allra mest sett tv-serien (Åh! Mr Darcy!) så många gånger att jag kan sägas vara tillräckligt bekant med storyn nu. Det fick räcka kände jag.) Sen gick ett gäng timmar som bestod av sorterande, planerande, pärmande, och läsande innan det var dags för den andra, och sista, lektionen för dagen. En svensklektion med mina ettor, en jättefin och snäll klass som gör precis som man säger att de ska, och de gör det nästan alltid glatt dessutom.

Och ändå kände jag mig överkörd på eftermiddagen. Dum. I. Huvudet. Sådär att fann mig själv i ett rum, stirrandes tomt ut i ingenting och undrade vad fan jag gjorde där innan jag kom på att "just ja, jag skrev ju ut ett papper" eller "kaffe var det. Kaffe."

Ändå chockerade jag mig själv genom att haka på Snippe och träna. Hade han inte kommit hem precis superlägligt innan jag hade kommit igång med något hjärnbedövande hade jag inte gått att rubba, men datorn hade inte kommit ut på nätet än, och det var fel kanal på tv:n. Jag var väl för dum för att fatta vad som hände. Jag bara hakade på.

En konditionstimme och en portion laxfilé med pasta och räksås senare är jag sådär sjukt puckad igen. Jag fick en massa energi där mitt i allt svettande, men den är borta nu, och den tog med sig all reservstyrka. Jag är osäker på om jag ens orkar stiga upp ur sängen för att borsta tänderna. Och de ska vara rena innan 22, det har jag lovat mig själv. (Och inte ska det bli som igår. Jag fastnade framför Animal Planet. Var tvungen att få veta hur det skulle gå för hunden Champ som hade hittats nästan ihjälsvulten av Houston Animal Cops. Det tog tid. Klockan blev över 23. men han blev adopterad, trots att det såg illa ut där ett tag, så det var ju värt det...)

Jag kan inte prata sammanhängande. Trött. Trött, trött, trött.

Jag hade tänkt rätta lite uppgifter till den snälla, glada klassen. Undrar hur det kommer att sluta.

Citat kärleksfull pojkvän.

Jag fick min vilja igenom och lurade iväg Snippe till Morga hage, efter att vi intagit ett näringsriktigt mål på en välkänd hamburgerrestaurang nära Dig.

Det var fina fisken. Blåsipporna ute i backarna stod. Vi hade med kaffe i termos (som läckte och sen spillde Snippe ut en kopp på filten) kakor och muffins av gigantiska mått, dagen bjöd på solsken och is som klirrade som glas.

 När isen blåste inåt lät det som att man skålade lite för vildsint.

Normalstort fikabröd. Hört att småkakor är the shit om man ska vara trendig...

När vi kom hem tog vi med oss Skrället in och lade oss på balkongen alla tre en stund. Snippe låg still i flera minuter, nytt rekord för april månad tror jag i alla fall!

Efter det gick jag till stationen och mötte Maja och Hanna. Glassinköp (körsbär och blåbär) och bryggsittning, sedan matinköp på Lutis, matlagning, vindrickning, ätning och prat hemma hos Maja och hennes för dagen traumatiserade katter (en stor och gul jävel hade ställt till det i deras små hjärnor så att de var alldeles rädda för varandra istället för honom), men med mutor och en smula KBT lugnade de sig ganska bra under kvällens lopp.

Nu är jag hemma igen och har tjuvat godis ur Snippes godispåse. Fint liv, I tell you.  

Det må så vara söndag imorgon; jag ska ändå försöka lura med Snippe ut på utflykt. Solen har ju lovat att skina även imorgon. Skräpmat är ju lätt att få som take away. Godis är lättfraktat, bullar likaså. Och finast av allt; kaffe går utmärkt att hälla i våra nya termosar. (Ok, jag måste väl erkänna - lite av tjusningen med att åka iväg nånstans är just att få använda dem. )