Jag har köpt ett gäng böcker den senaste månaden men av någon anledning glömt bort det. Stört. Jag vet inte hur det har gått till. Jag har köpt, tittat på framsidan, suckat nöjt och ställt dem i bokhyllan.

Inga romaninköp på senare tid – detta är vad som står och väntar i bokhyllan:

    

Men lite Berglin, soffa, öppen balkongdörr och svalsvirrande blev det nyss. Och – halleluja! – jag satt stilla länge nog att jag hann måla naglarna. Lycka.

Nu är jag glad igen. Det behövdes 5 saker. 1) Promenad i kvällssol med tillfälle att se salamandrar i Linnéträdgårdens damm, 2) en kopp te, 3) en trött katt i knät, 4) och 5) två religionsarbeten.

 

Ett skitbra om döden av en elev som förmodligen är en av de allra smartaste jag haft att göra med, men på ett lite dolt sätt. Han är inte killen som sitter och viftar med näven i vädret direkt, han kommenterar saker lite sådär i förbifarten, men oftast så jävla klockrent. Bästa sortens smarthet. Absolut behagligast i alla fall. Sista uppgiften han lämnade in var lite för kort för ett MVG, men han skrev en extrauppgift efter att jag tiggt om det, det är jag glad för nu. Det var komplett intressant att läsa hans åsikter. Jag lärde mig någonting. Och sen, ett annat arbete från en elev i samma klass, knappast på samma betygsnivå men klockrent på ett annat sätt. Jag måste citera:

 

”Satanismen kan man dosera i olika mängder, mild, blandad och röd (den värsta) precis som kebabsås. I de flesta religioner underkastar man sig en viss gud, men inom satanismen är människan den enda guden. Satanister är som Snoops nya platta ’ego trippin’ (du borde ladda hem den). […] Men man ska inte tro att satanistens enda passion är att smida onda planer och utöva ondska på huskatten, man behöver inte vara mer aktivt ond än någon annan. Det är alltså okej att vara passivt ond (träslöjdslärare). […] Precis som lärare anser satanister att kunskap är makt och därför strävar satanister oftast efter ständig lära."

Så. Nu kan jag lägga mig. Jag fick energi nog att gå igenom allt jag tagit hem. Nu är det färdigt. Imorgon tar jag 6:19-tåget för sista gången den här terminen, klockan 12 ska alla betyg vara satta. Sen blir det fan inga fler tidiga mornar. På länge.

En sån här mötte jag alldeles nyss på väg hem från affären (andra gången gillt, glömde köpa kattmat första gången. Sådant accepteras inte av husets herre). Den sniffade mot mig och såg väldigt närsynt ut. Det är något jag kommer att sakna som citybo. Taggiga grannar med taskig syn. Svartbäcken kryllar av igelkottar. Kvällens möte var mitt första för den här sommaren.

Mitt matintag de senaste dagarna har varit av det tragiska slaget. Igår var det grå pasta med burktillbehör både till lunch och middag. Blek mat. Idag bestod frukosten av en proteinshake införskaffad på Sats igår, en gammal banan stulen från Sats personalrum igår och en knäckebrödsmacka med leverpastej från igår (men gjord av mig själv, av produkter jag själv hade hemma) som övergått till att vara mjuk. Alltså mjuk. Som i att man kunde vika den dubbel utan att ett endaste knaster hördes. Lunchen bestod av ärtsoppa och ännu en stulen banan. Grått och brunt. Och blekt. Jag tänkte att jag lika gärna kunde köra på samma gamla tema (eller i ärlighetens namn, jag var så illa tvungen) när jag lagade middag, min ekonomi tillåter inte att jag gör annat än länsa, rensa och rota i kyl, frys och skafferi. Allt är ju ändå åt helvete, så varför bry sig. Det är ju energi i vilket fall.

 

Tänkt och gjort, jag hittade några ensamma fiskpinnar i frysen. Till dem trodde jag att enda alternativet var fiberpotatismos (gråare än vanligt mos) men så hittade jag en påse vildris långt inne i skafferimörkret (med bland annat bruna korn alltså). Okej, lite bättre. Och så hittade jag en tredjedels rödlök, en gammal ledsen gurka, och matlagningsyoghurt i kylen. Längst bakom alla burkar även en halvtom burk med röd stenbitsrom. Broccoli och spenat i kylen.

 

Och ja jävlar! Det blev nog det godaste jag ätit på länge! Yoghurt, stenbitsrom, rödlök och citronpeppar blev en ypperlig sås. Ypperlig! Vildris och spenat passade varandra som hand i handske.

 

Jag blev så stolt att jag fotade min skapelse.

Kokboksmaterial, lätt.

Den här Polly kom visst inte hem igen.

(Jag lyssnade lite för många gånger på den andra Polly att jag blev så illa tvungen att leta upp den här.) (Sant!)

Apropå min födelsedagspresent som jag och mamma delade på i fredags så tänkte jag bjuda på den här låten. Första gången jag hörde den var hemma hos mamma och pappa. Jag kom förbi för att låna en bok, var stressad och hetsig. Det hade jag inget för. Pappa satte mig i en fåtölj och beordrade mig att lyssna. Och som jag försökte förklara för en kollega i torsdags natt ”det kändes liksom som att jag ville dö. Fast på ett bra sätt. Jag orkade liksom inte. Fast bra.”

 

Lite av den känslan infinner sig fortfarande varje gång jag hör den. Jag blir sjukt ledsen och uppgiven. Fast på ett bra sätt. All energi rinner ur mig, jag blir tom på ett skönt vis.

Men nu är det dags. Assar och jag tar vårt pick och pack och beger oss till Linnégatan i slutet av sommaren. Jag började göra slut med grannarna igår på bostadsrättsföreningens städdag (Assar var också med, som övervakningsman. Han kollade hur bra jag var på att rensa ogräs, sen hjälpte han till själv genom att sitta i en rabatt och äta gräs) Det var faktiskt lite jobbigt, jag gillar mina grannar.  De verkar gilla mig med, och särskilt tycker de ju om Assar.

Men nu ska jag bli sambo med Snippe minsann! Stort.

 

Allt bestämdes för några veckor sedan, rätt hastigt och lustigt. Typ. Både oväntat och väntat. Det börjar räcka med pendling till och från katt. Det dåliga kattsamvetet som gnager hela, hela tiden. Katten som inte bara behöver matas och släppas ut och in utan även familjetid. Assar styr ganska mycket över mitt och Snippes förhållande (precis som det ska vara antar jag att han tycker). Jag vet inte hur många timmar i veckan som går åt till att känna mig lite skyldig för att Assar har fått vara ensam för många timmar. (Nu kommer de istället gå åt till att oroa mig över att han ska ut och springa på Kungsgatan. Vi måste skola in honom på Linnéträdgården ordentligt i höst, det verkar vara ett ypperligt kattställe. Jag tror Assar är mera trädgårdssmart än gatusmart.) Det börjar även räcka med att ha två ställen att sova på, två kylskåp, två ställen att slänga sina kläder på golvet på, två uppsättningar linsvätska, linsburkar, fuktkrämer, deodoranter, hårspray…

Jag undrar hur mycket tid som går åt till att vänta på varandra, att åka fram och tillbaka för att hämta saker, att planera var man ska tillbringa kvällen. Slut med sånt!

 

Jag trivs ju ändå här på Swedenborgsgatan och det känns lite vemodigt att veta att det blir sista sommaren i lägenheten jag har slitit så mycket med för att få som jag vill. Precis när den är färdig ska jag dra, liksom. Så känner en del av mig. En större, mer högljudd och ihärdig del vill fixa allt nu, nu, nu. Börja packa lådor, rensa garderober, kolla på möbler. Ordna, ordna. Bygga bo! Jag försöker trycka ner den delen för tillfället (förutom att den ska få storstäda lägenheten inför värderingen, då kanske den lugnar sig lite) men den börjar nog härja ordentligt när sommarlovet tar fart. Här ska organiseras! Packeteras! Sorteras! Ordnas! Planeras!

 

Här ska flyttas!

Det är såna här saker som får mig att må riktigt bra.