frågade kassörskan när Snippe skulle betala för kokosnöten.

Bakfullheten börjar försvinna, en nästan skön seghet har tagit över, mensvärken är under kontroll (plundrat Snippes lådor på värktabletter), lägenheten är städad, gårdagens utflyttningsfest går inte längre att spåra i diskhon, på golv eller bord. Smulor, fläckar, tomma flaskor och burkar är eliminerade. Balkongdörren är öppen och släpper in sval luft. Regnet öser ner, så man behöver inte ha dåligt samvete över att man sitter inne. Zeppelin i högtalarna. Katten sover i soffan. Jag sitter med en kopp te och en påse lösgodis, presenten från hjon och Anna. (Det känns komplett spännande att äta godis nån annan plockat ihop - en massa små överraskningar! Mycket nöjd hittills.)

Jag mår nog rätt bra nu ändå.

Titta, det syns så väl att vi är släkt, samma ögonfärg och allt.

I tisdags skrev jag på avtalet för min fortsatta tjänst i höst (så nu kan jag  verkligen ropa hej på rikt - HEJ!) och skulle uppge min adress. Jag börjar jobba i augusti, och i augusti bor jag minsann på Linnégatan. Så det blev alltså till att uppge Linnégatan som igeladress, för första gången hittills. Det kändes lite stort (Lite stort? Kan man säga så?). Det känns lite stort att fortsätta jobba på samma ställe också. Eller lite bra kanske det heter, fast då byter jag lite mot mycket.

Det känns också bra att jag snart kommer att kunna mitt hemtelefonnummer. Jag kan inte mitt nuvarande. I ett och ett halvt år har jag haft det, men det har inte fastnat. Jag minns att jag för några år sedan stod bakom originalet Per, (ett riktigt original av den gamla stammen, väldigt intelligent, excentrisk, snäll och även väldigt alkoholiserad) som bodde på samma gård som jag gjorde när jag var liten, i en bibliotekskö. Han skulle få ett nytt lånekort, och när bibliotekarien ville ha hans telefonnummer sa han att han inte kunde det, de var tvungna att kolla i telefonkatalogen "för jag ringer inte hem till mig själv särskilt ofta, höhö". Då fnissade jag, nu förstår jag honom precis.

När jag var i mitten av tonåren gick jag alltså omkring i denna tröja. Passformen var perfekt, XL, precis som det skulle vara. En av de gångerna jag strosade runt i den har blivit historisk, det var Helene, som kommit från Hudiksvall för att hälsa på mig, och jag som gick på gågatan i Uppsala, i närheten av Åhlénshuset. Då ropar någon LED ZEPPELIN! till mig, en sån där farlig kille var det som ropade visade det sig när jag tittade efter. Jag fnissade nöjt (särskilt eftersom Helene fick bevittna detta stolta ögonblick) och gick vidare i min fina, fina tröja.

Flera år efteråt har det framkommit att det var Snippe som var den tuffa killen som ropade. Mötet satte så djupa spår att vi båda minns tillfället - it was liksom ment to be! (Jag vet att jag skrivit om detta nån gång tidigare nånstans, men jag kommer inte ihåg var! Jag ber mina nära och kära om ursäkt för eventuell upprepning).

 Magisk tröja 

Här är två låtsasfemtonåringar på trettioårsfest. Observera att Snippe är klädd som Snippe oftast är klädd. Det enda som hänt med honom de senaste femton åren är väl att håret först blivit längre och sedan lite kortare igen. Han har inte ens bytt storlek på tröjorna, till skillnad från femtonåringen till vänster.

Observera även vad som hamnat i centrum av bilden till höger.

För övrigt var det en mycket trevlig helg. Fint sällskap, fint väder, fin stad (Trollhättan) och fin bäddsoffa att sova i. Mindre fint var det att sitta sex timmar i en bil i det fina vädret både på dit- och hemvägen. Eftersom cd-spelaren gav upp efter tre minuters bilande var det enda i musikväg som fungerade ett kassettband med Dynasty och mer eller mindre halva Lick it Up. I sex timmar. Sex timmar solsken i bil utan AC. Hard Times i dubbel bemärkelse.

Jag tyckte att det här introt var så sorgligt när jag var liten. Min stora skräck var alltid att bli lämnad kvar, bli bortglömd och ensam (och i ärlighetens namn så är det väl det än idag). När jag tittade på det nu så tycker jag nog att stornäsan inte ser så ledsen ut, och det känns faktiskt lite trösterikt. Fint. Och Astrid! Och Spelar min lind, sjunger min näktergal? Fint! Och trösterikt.

När jag ändå skriver om böcker kan jag ju inte låta bli. (Jag har för övrigt haft boktipsaren i egen hög person som lärare när jag läste Barn- och ungdomslitteratur i Litteraturvetenskap C. Jag mötte Lassie!)