I torsdags morse blev jag av med mitt månadskort på tåget. Köpte det i tisdags, 990 spänn kostar det. Lyckat, tänkte jag. Bra att kasta tusingar omkring sig innan man ens fått lön. Bara för att kunna släppa irritationen och bitterheten ringde jag till Upptåget och frågade om de fått in mitt kort. OCH DET HADE DE! Nån ärlig, fin, hederlig själ hade lämnat in mitt kort! Eller någon annans kort som också stämplades i tisdags förstås. Nåväl, slutet gott allting gott för mig i alla fall.

Att Snippe skulle sätta upp tavlor på väggarna har känts nästan lika troligt som att jag skulle ställa upp i en grimastävling. Att han skulle sätta upp tavlor med muminmotiv eller kråkfåglar på har varit en nästan otänkbar tanke. Men kors i taket! Än en gång är tiden ur led. Mumin, Knytt och Mårran bor ihop med Kajan och Kråkan återigen. I vardagsrummet hänger husgudarna på väggen. Tanken var från början att även mina hjältar, Zeppelin och Stones, skulle få trona ovanför soffan men sen kom vi på en bildserieidé som vi ville genomföra, och tro´t eller ej, förslaget att bara ha Kiss på väggarna var tillsist mitt. Lite som en svikare känner jag mig, men Jimmy och de andra hjältarna hänger ju alltid uppspikade i mitt hjärta. Vi slaktade en fotobok (men oroa dig inte, självklart hade Snippe införskaffat två exemplar av boken, förutseende som han är) och lämnade in bilder till Kopieringshuset som fick förstora dem åt oss. Kostnad? 250:- per bild. Fem bilder. Herregud. Och så ramar till det. Jag tror inte vi fattade vad vi gjorde riktigt förrän vi fick kvittot i vår hand… Och nu är det för sent att ångra, nu sitter de där på väggen. Slår man ut kostnaden på varje dag som man ser bilderna och blir glad (jag blir mest glad av två bilder, se nedan) så blir det ju inte så farligt dyrt kan man ju alltid trösta sig med… (Dyrare för mig än för Snippe förstås, eftersom han antagligen känner lika mycket glädje inför alla bilder).

Sagofigurer vid sängen, som sig bör.

Kråkfåglar vid matbordet, vore det utomhus är det ju en ganska vanlig syn när man tänker efter.

Här är de alltså, dyrgriparna i dubbel bemärkelse.

1974, en fortfarande ganska okänd Ace handlar korv! Kan man bli annat än glad?

Viktigaste personen i mitten.

Två katter. Jag blir lite extra glad av den här också när jag tänker efter. Bra. Då kan jag ju dra av några kronor extra för varje dag.

Ytterligare en utflykt har vi hunnit med, en mera lyxbetonad sådan. I 30-årspresent fick Snippe ett presentkort på Sturebadet, och där var vi igår. Simmade runt i poolen och kände oss lite bortkomna, tassade upp och ner för trapporna, testade upplevelseduschen och aromarummet innan vi fick vår "duo lyx-behandling" - kurbad, ansiktsbehandling, (hudterapeuten sa att hon fick sår i öronen när hon fick veta hur Snippe tar hand om sitt ansikte) (dvs inte alls, förutom när han petar hål på det eller använder handscrub för att få bort oljefläckar) hand- nack- och hårbottenmassage och pedikyr. Man kände sig komplett som en kändis när man satt där och sippade myntate i sin vita badrock och fötterna instoppade i vita tofflor (som man fick behålla om man ville. Jag slängde ner mina i väskan, de åker på nästa gång jag behöver känna mig lyxig.) En bortkommen kändis. Efteråt kände jag mig som jag svettades eteriska oljor, så mjuk, insmord och omvårdad var jag.  Sen blev det promenad i regn, fikning på fik, ätning på restaurang och väl hemma igen film och vin som sagt.

Undrar hur det känns att ha pengarna som krävs för att vara medlem där. Göra sånt regelbundet. Konstigt.

En sån där bra vibrationsdag som jag skrev om tidigare var i fredags, då det fortfarande var sommar (den upphörde visst nån gång på lördagen tror jag, eller var det så sent som i söndags?). Jag och Snippe visste inte riktigt vad vi skulle göra, men efter några om och några men så hyrde vi en kanot och paddlade oss ända bort till Ulva kvarn. Ulva kvarn – bara namnet! Där vargarna brukade vada över ån. Åååååh, en namnforskningsnörd som jag blir ju alldeles lycklig. Där åt vi soppa, drack kaffe, vilade på en bänk och styrde sedan vår kosa tillbaka till Uppsala (medströms och i medvind, kanoten liksom svischade fram på ån…) där det helt oväntat vankades grillning hemma hos Maja och Henrik. Ypperligt! Förutom namntönterier, sol, varma brisar och vatten gjorde badande kor mig ännu lite gladare. Vad som gjorde mig ledsen var en drunknad kalv. Det var en mindre bra sak kan man säga. Men jag försöker förtränga den. Det går sådär. Särskilt när jag skriver om det.

 Paus.

 Istället för badanka: badko. Den bra sorten.

Fantastisk teknik. Fantastisk! Så bra att Snippe inte ville låta mig styra längre. Förmodligen avundsjuk.

Kaffepaus i kanot.

Nu är det officiellt. Idag har Assar flyttat till Linnégatan, så nu känns det som mitt hem på riktigt, nu är alla bitar på plats. Biten som bits framförallt. Här är han i sitt gamla hem, strax innan flytt:

Man kan tro att det är en utter, men så är icke fallet. Det är en katt.

I söndags var Snippe och jag ute och promenerade i förebyggande syfte, innan pizzafrukosten skulle intas. Då gick vi förbi detta. Sånt gör mig glad och lite fundersam. Varför, liksom?

Jag tror att om Assar skulle få fota skulle det mest bli undersidor av bilar (han ligger under parkerade bilar och spanar) och insidan av buskar. Många bilder som liknar varandra. Å andra sidan har jag ingen aning, han kanske går på värsta äventyrsvandringarna utan min vetskap, innan han lägger sig i bakhåll för att vänta på en förbivandrande fågelskrake eller på att få komma in. Tänk att få se vad han ser om dagarna (men jag skulle gärna slippa trastliken), det skulle ju var ungefär hur roligt som helst. Jag kanske ska investera i en CatCam ändå, lite lockande är det. Fritz tar ju onekligen en del ganska fina bilder, titta själva!