När jag skrev inlägget om min nya kamrat Gunnar borde jag ha lagt till ett soundtrack.  En låt gick på repeat i huvudet hela dagen efter att jag skrivit det. Jag lägger till soundtracket nu istället.

Temat är både tillbaka i cykelsadeln och festen jag ska på ikväll. Själva festen har nämligen ett tema; retro-glamour. Vad i helvete är det? Jag får snart panikångest.

Låten finns med på den första skivan jag fick i min ägo. En julklapp av mina föräldrar. Bra föräldrar. Hittade en skum video som hörde till, tänkte att jag kanske inspireras av den inför kvällen. Måhända allt annat än glamour, men åtminstone retro...

Det ena kom till ro och ligger och snarkar i fotändan av sängen, det andra drabbades av övertrötthet och stirrblick och ligger en bit längre upp i sängen och slösurfar, snart tre timmar efter att bilderna togs och det kändes som att ögonen var insmorda med klister.  Nu känns det mer som att huvudet är fullt av tunghet och att nacken är på väg att gå av.

är allt annat än vad jag känner mig som. Fast om jag tänker efter så kanske jo, ändå. Liten, trött och skrynklig. Jag vill bli buren och omhändertagen, inte alls planera religionslektion och rätta prov (mot mina principer tog jag hem en massa arbete idag, det här är Skoldagen Som Aldrig Tog Slut. Klockan tio i sju på morgonen klev jag på tåget och träffade på en gammal kursare, pratade skola hela vägen lång istället för att lyssna på musik och halvsova, klockan fem på kvällen rusade jag iväg från ett möte för att hinna med tåget hem. Vem vet, övriga deltagare kanske sitter kvar där än.

Anledningen till att jag rusade till tåget innan evighetsmötets slut var att Snippe och jag skulle träffa en liten myra som heter Mira. En helt ny människa! Liten, trött och skrynklig, men med mycket mjuk päls.

Nya regler på sjukhuset gjorde att vi fick sitta utanför hissarna(!) och prata med Mira med familj, det gjorde att jag inte vågade mig på att hålla i det tredje spädbarn jag i annat fall någonsin hållit i; det var alldeles för många vassa fönsterbrädor, kantiga element och stengolv runtomkring. Jag behöver en djup soffa för att våga mig på såna äventyr. Men jag tittade och klappade!

Trött igel tittar på trött myra. Notera vassa fönsterbrädor och hårda element. Kallt stengolv.

Igår klippte jag mig. Det behövdes. Både jag och frisören var hjärtligt överens.

Hon var för övrigt astrevlig, lyssnade på vad jag ville, kom med egna förslag och klippte fint. Och så var hon jättelättpratad, söt och hade gemensamma bekanta med mig visade det sig. Hon kände tillochmed igen mig, mindes att jag haft rött hår en gång (för snart tio år sedan) i tiden.

Detta innebär problem för mig. Betyder detta att jag måste bli en trogen person? Jag som brukar byta frisör hej vilt.

Och innan jag mötte Lassie, nej jag menar Lars, så träffade jag Svante, min alla-tiders-favoritföreläsare på universitetet släntrandes på gågatan. Ljuva tider, underbara tider, de tider när man fick läsa namnforskning tillsammans med Svante. Jag ville adoptera honom som min styvfarfar och bara ha hemma och lyssna på. Han kan allt, allt säger jag er. Om namnforskning i alla fall. Och det är nog det viktigaste man bör veta något om.

Svante! Han hälsade glatt men förvirrat. Alldeles som vanligt alltså. Som på den ljuvliga, underbara namnforskningstiden.

Imorse pratade jag med rektorn på min skola om en av de personer som bidragit allra mest till att jag valde att bli svensklärare på gymnasiet, nämligen min inspirerande, roliga svensklärare på högstadiet, Lars Burstedt. Jag gillade att läsa redan innan, men han fick mig att fatta hur roligt det var att skriva också. Till och med grammatik blev uthärdligt. Jag har varit nära att skicka ett beundrar-tackbrev någon gång men det har aldrig blivit av. Förmodligen har budskapet nått honom ändå, för jag har berömt honom inför flera av hans kollegor eller andra som känt honom. Hursomhelst, samtalet imorse gjorde att jag har tänkt mycket på honom under dagen, och vad skådar inte mitt vänstra öga (båda två om jag ska vara ärlig) på stan idag om inte Bure himself. Glatt skrockande. Men jag hann inte gå fram och heja. Undrar om det var ett tecken. Kanske ska jag författa åtminstone ett vykort till honom ändå?

För några dagar sedan fick jag en fråga om jag kunde rekommendera några bra ställen till en nyinflyttad uppsalabo. Det kan jag ju såklart! tänkte jag, och började tänka ytterligare. Och förutom ett gäng med ställen att rekommendera kom jag på att jag själv så sällan besöker dessa ställen. Gud så onödigt! tänkte jag då. Detta måste ändras på. Jag ska försöka vara lite flitigare favvoplatsbesökare de närmska veckorna. Ett av de ypperligaste ställena att hänga på är i alla fall området kring Domkyrkan och Botaniska trädgården. Där var jag igår, och det finns bildbevis.

På vår gata bor en skyltdocka som tror att den är Linné. Den är läskig och lite rolig. Förut tittade den åt andra hållet.

Jag skulle fota men vinkeln funkade inte om jag stod upp...

...så jag var tvungen att lägga mig ned.

Detta var motivet.

Och hit gick vi sen.

Fina bär i alla färger!

Oblyg kurre.

På väg hem. Sjukt bra.

När ett möte om att ha möten tar över en timme tolkar man det lätt som ett tecken på att eftermiddagen inte kommer att bli som man tänkt.

Med all rätt.