När jag speedade från speeddaten med banken sneglade jag in på JC. Och helvete. Där hängde ju en Zeppelin-tisha. In, prova, titta i spegeln, köpa. 300 kronor bara för att jag råkade titta åt fel håll.

Tjejen i kassan sprudlade av glädje när jag skulle betala. Hon prisade tröjan, hon tyckte den var så himla snygg och hon var så nöjd att de fått in den till affären. Det gjorde mig ju lite gladare förstås. Tills de ödesdigra orden uttalades:

- Ja, alltså, jag gillar ju inte alls sån musik, jag tycker liksom bara att tröjan är så snygg! 

Men vafan. Hade jag inte blivit handlingsförlamad av förakt hade jag kastat tröjan i ansiktet på henne. Det är såna som hon som gör att jag mår lite, lite dåligt i själen varje gång jag har mina nya hårdrockströjor. Tänk att råka misstas för en sån. En förrädare, nej värre än så, en imbecill.

Jag hade en dejt med banken. På 34 minuter (bankkvinnan berättade själv det exakta minutantalet, något stolt misstänker jag) började jag spara i fonder, placerade jag mina pensionspengar, startade jag ett nytt konto och avsatte sedan rätt summa pengar så att jag kan betala skatten för lägenhetsförsäljningen när deklarationen kommer och inte behöver oroa mig för att göra av med pengar som jag inte har (på krämer och smink till exempel. Ehrm). Åherregud, jag känner mig så vuxen att jag kanske borde investera pengar i en antirynkkräm istället?