I alla fall inte om jag ska orka lära ut.

Igår levde jag som jag lärde. Som att det inte fanns någon morgondag. Det vill säga idag. Men idag fanns, därför fick jag åka till jobbet med 6:19 och var sen nästan sjukt effektiv i några timmar. Avverkade flera decimeter tjocka högar med upgifter att gå igenom.

Efter att jag kommit hem följde jag med som bilåkarsällskap till Bålsta. Snippe skulle köpa en bok. Nej, inte en bok. En Bibel. En Kissbibel. En Kissbibel för 2000 kronor. Ja. Tvåtusen. 5 kilo Kissbibel för tvåtusen kronor.

Jag var glad och lite övertrött. Sjöng mest Kisslåtar. På svenska helst. ("Det är kall ginstid igen. Du vet att det är den enda saken som håller oss ihop" och "Gå upp och ta din farmor härifrån. Plocka upp, gamle Jim arbetar hårt i år" och andra hits). Om jag inte försvenskade jamade jag. På den nivån var det.

När vi var tillbaka i Uppsala, precis hade slabbat i oss varsin tallrik skabbig kinamat och klockan slog halv åtta, då stängde min kropp av i princip alla system utom de livsuppehållande. Lite syn och lite hörsel fick jag behålla, men inte mycket mer än så. Jag trodde jag skulle dö. Jag skulle inte klara av att resa mig från stolen, inte betala, inte stappla ut ur restaurangen. Men det måste ha skett ett mirakel. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag överlevde tydligen resan hem, och nu ligger jag nedbäddad och tar igen mig. 

No more 6:19. Inte vintertid. Inte juletid. Inte betygstid.