Jag kan inte sluta. Jag är pissberoende. Jag gråter. Lite av smärta, mest av lycka.

I lördags hjälpte jag Kritan att flytta. Det var mindre än ett år sedan.

Mycket kan hända på mindre än ett år. Till exempel kan man förlora några av sina brevbärarskills.

I januari bar jag flyttkartonger upp för tvåtusenmiljoner trappsteg och kände ingenting efteråt. I lördags bar jag flyttkartonger ned för tvåtusenmiljoner trappsteg. I söndags kunde jag knappt gå.

Benen bar mig inte. Bokstavligen. Jag kunde inte styra över steglängd eller hastighet. Blev underlaget för ojämnt blev jag tvungen att hålla i mig i Snippe. Jag var nära att ramla flera gånger! Jag måste ha dödat några viktiga nerver i lördags. De dog av chock. Eller åtminstone blev de medvetslösa.

Idag kunde jag gå utan hjälp men undvek affärer med flera våningsplan som saknar utan rulltrappor. Fortfarande gnyr jag när jag sätter mig ner eller ställer mig upp. Att springa är bara att glömma.

Borta är mina fornstora dagar när jag sprang (ja, jag var en sån idiot som sprang) i trappor tre timmar om dagen och sedan glatt kunde gå och träna kondition på Sats på kvällen.

Den som satte förbannelsen över mig verkar ha blivit otålig. Varför, varför, varför har hon inte skaffat nån ny cykel!? måste min otålige onde ande ha tänkt. Och sen insett att det ju var likasåbra att stjäla Snippes cykel också. Så att jag inte kunde smita undan mitt öde genom att låna den liksom.

Tänkt och gjort. Knips, knips, av med låset, bort med cykeln. Tack för det.