Jag blev lite fundersam efter ett inlägg som Celina skrivit om viktångest. (Ett inlägg som jag för övrigt gillar, jag gillar att man trivs med sig själv.) Det jag blev fundersam över är om de som inte känner mig så väl uppfattar mig som någon slags wannabeanorektiker? En som ägnar all sin vakna tid åt att tänka på vikt?

De flesta som känner mig vet nog att jag ofta är den som äter mest och värst nästan jämt i nästan alla sällskap, utan att gnälla och förstöra hela glädjen med det efteråt, men alla som läser här vet kanske inte det. Så, nu vet ni också. Att jag har skrivit om mina extrem-GI-veckor är mest för att tvinga mig att fullfölja dem, jag är nämligen inte tjejen med karaktär i vanliga fall. Nu känner jag mig liksom lite extra motiverad.

Syftet med att jag tänker gå ner de kilon jag gått upp är att jag vill att mina favvojeans ska kännas bekväma igen. Sen tror jag inte att särskilt många, om ens någon bortsett från möjligen Snippe, kommer att kunna se huruvida jag gått ner dem eller istället ökat på dem med ytterligare ett gäng. Det är min känsla när jag klär på mig jag vill ändra. Jag vet själv när jag trivs. Om jag vore en sån person som pendlar i vikt skulle jag väl knappast bry mig särskilt mycket, men under hela mitt vuxna liv har jag pendlat max ett kilo upp eller ner, ALDRIG mer. När nu det kilot tog med sig sex kompisar på mindre än en sommar kändes det rätt ovant och rätt obekvämt. Den enda jag jämför med och vill väga lika mycket som är ju mig själv och min normalvikt, det vill säga den vikt jag har haft de senaste tio åren fram till för tre månader sedan ungefär. Egentligen skulle jag kunna skita i vågen helt och hållet och bara prova jeansen med jämna mellanrum.

Och jag blir lyckligare av att kunna behålla jeansen istället för att behöva köpa nya, och definivt lyckligare i längden av det än vad det relativt korta välbefinnande som man upplever om man stoppar i sig en påse godis varje dag ger i lycka.

 

Mona

4 september 2008 17:02

Jag vet precis hur du känner!! Jag är i samma sits, fast jag är fanatiskt mot vågen just nu... Hos mig kan du läsa om mina matintag för varje dag, jag kör dock inte GI-noll längre... men kämpar på mot kilona...

lycka till

http://mittimittliv.bloggagratis.se

 

Frida

4 september 2008 19:06

Haha! Låter ju exakt som mitt försvarstal på Celinas blogg. :P

http://vad-frida-sa.bloggagratis.se

 

Frida

4 september 2008 19:10

Jag vet exakt hur du känner förresten, vilket du kanske förstår! :)

http://vad-frida-sa.bloggagratis.se

 

Nina

4 september 2008 22:00

Mona: Tack, och lycka till själv!

Frida: Oh, vad skönt, jag hade en känsla av (och hoppades) att du skulle förstå vad jag menar. (Alltså, jag hoppades ju inte att du också skulle vilja gå ner i vikt, utan att du skulle förstå MIG. Äh. Du hajar. Ju.)

 

Guffa

4 september 2008 22:07

Det är gott med godis! Fast man blir tjock.

 

Spov

4 september 2008 22:35

Jag fattar också precis, man vet ju när man trivs. Jag bryr mig också om vad jag väger och blir lyckligare när jag kan ha mina kläder. Nu kanske jag inte ligger i någon allmän riskzon för att folk ska tro att jag är ätstörd, men egentligen spelar det inte så stor roll, jag tror att känslan är ungefär likadan. Det är inte så speciellt konstigt att vilja vara sitt snyggaste och bekvämaste, vad det än må vara.

 

hjon

5 september 2008 00:44

Som du kämpar för att slippa köpa nya jeans, du är en miljöhjälte!

 

Nina

5 september 2008 14:27

Guffa: Du sammanfattade inläggets innehåll i stora drag rätt klockrent där!

Spov: Jag var rätt säker på att du skulle fatta, vi har ju diskuterar det här någon (några?) gång förr i ti:n. Man jämför med sig själv och sin egen känsla.

hjon: Jag vet. Jag ger aldrig upp. Jag offrar mitt godis för att rädda miljön, jag är en storsint jävel. Men sån är jag. Storsint.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter pa ett internetcafé i Porto, en mycket lustig stad i Portugal, som for ovrigt ar favvolandet hittills. Vi sokte upp solen efter att nastan ha regnat och blast bort i Frankrike, ett land fyllt av engelsksprakighetsvagrare, ondsinta vakter som s...

Jag har ju mer eller mindre (typ ofrivilligt) tagit semester från bloggandet den senaste tiden - för mycket jobb och påföljande trötthet och matthet har gjort att jag inte orkat vara kreativ, inte velat formulera ord till en text. Det har varit för m...

      Då var det över alltså. Nu har mina hjärtan tagit studenten. Mina hp-hjärtan och mina el-hjärtan. Och alla andra fina.   Och det är ungefär så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag är sur och tvär och trött. Och har gråtit fl...

Ovan ser du en lärare i betygsättartider. Idag rapporterade jag in dem. Betygshelvetena. Ungefär lika många MVG som IG, men flest G. Förkylningen har kommit som ett brev på posten fullt av mjältbrand. Hinner inte med nåt, inte blogga, inte so...

Jag är upptagen. Rättar uppsatser, jagar elever. Räddar de betyg som räddas kan och sitter i möten resten av tiden.   Liv, det är nåt jag tänkte återta efter den 11:e. Nej 7:e. Då ska ettornas och tvåornas betyg vara satta. Treorna nu på måndag. ...