Det var nämligen svårare förr. Vi pratar om så långt bort i tiden som lite drygt tio, femton år sedan. Innan Internet. Innan Google och Youtube. Innan alla musikkanaler på tv.

När jag var tonåring kunde jag så mycket som jag inte kan idag. Om en massa saker säkerligen men just nu är det jag främst tänker på musik. På högstadiet gick jag till biblioteket flera gånger i veckan, lånade böcker om mina idoler och cd-skivor så att lånekvittona yrde omkring mig. När det gick ett program som kanske, möjligen om jag hade tur, skulle kunna innehålla ett klipp med en grupp jag gillade var det bara att kasta sig över videon. Jag har alla Jag minns mitt 60-tal inspelade på videoband liggandes i någon kartong på någon bortglömd plats. De gudabenådade dagar då Mtv hade nån typ av temadag med Zeppelin, 60- eller 70-talsmusik eller liknande var jag förberedd; högar med videoband att använda upp, kuddar på golvet så att man kunde sitta nära tv-apparaten och inte missa en centimeter av bilden. Innan radioprogrammen satte igång satt jag med pekfingret berett ovanför rec-knappen. Jag klippte ur artiklar och bilder, hur små och obetydliga de än var ur tidningar och sparade i lådor.

Jag saknar den tiden lite grann. När man var tvungen att anstränga sig. Och verkligen ansträngde sig. Nu är allt så lätt att jag istället inte ens tar för mig vad som erbjuds rakt under nosen på mig. Internet svämmar över av videos, bilder och information som jag hade kunnat döda för när jag var i mina yngre tonår. Men söker jag upp nåt av det? Nej. För jag vet ju att det finns kvar även imorgon. Vh1 kör sina temaprogram med 60-talsmusik, 70-talshårdrock, ja, allt möjligt som hade gjort mig gråtfärdig av lycka för tio år sedan, och vad gör jag nu? Kom på mig själv igår kväll med att tänka ”Oj, en video med the Who som jag aldrig sett förut. Jaja” för att sen gå och borsta tänderna. För jag kan ju leta upp den på Internet när som helst om jag nu måste se hela. Ögonblicket riskerar aldrig att gå förlorat längre, jag kan återskapa det framför datorskärmen närhelst jag vill, problemet är att jag aldrig kommer mig för! Eller åtminstone alldeles för sällan. Jag har funderat, och jag tror inte att det handlar om ålder, vilket man kanske skulle kunna tro, inte mycket i alla fall. Jag är lika lättbesatt idag som när jag var 15, jag har mina idolbilder vid datorn på jobbet, jag har Ace som skärmsläckare jag har band-tishor och jag har lurarna i öronen så fort jag lämnar hemmet. Det handlar snarare om lathet. Eller kanske allra mest att det inte är någon utmaning längre.

Jag saknar den där pirriga lyckokänslan när man hittade det man letade efter, eller ännu bättre, när man hittade nåt man inte visste att man letat efter. Det var bättre förr. Jag måste börja leta igen.

Efter sånt här till exempel:

Inatt drömde jag att jag sa en massa kärlekssaker till Snippe och han svarade att han nog inte trodde att han var kär i mig längre. Inte lika kär i alla fall. Vi gjorde inte slut, men det var liksom inte lika kul att vara tillsammans längre efter det. Konstigt nog. Ååååh, den där gnagande känslan i magen, som ett hål. Det kändes så tydligt när jag vaknade. Dagen kunde ha börjat på ett lite mer angenämt sätt...

Oftast tycker jag att det är en rolig sak att jag i princip alltid kommer ihåg vad jag drömt under natten, ibland kan det dock vara en nackdel. Jag har tänkt att jag ska börja skriva drömdagbok men det har aldrig blivit av, lite delvis av att jag har en tvångstanke (eller ska man kalla det en skräckfantasi?) om att jag vips skulle sluta minnas mina drömmar om jag började skriva ner dem.

Den här dagen har varit en transportsträcka. Till vad vet jag inte. Till det här jag gör just nu? Sitter i sängen, glor på en datorskärm och en tv-skärm på samma gång. Är det så illa att hela dagen har gått ut på att överleva så att jag kan göra det här? Åherregud. Hjälp mig. Kanske är det så att jag tycker lite extra synd om mig just idag för att jag snorar och låter hesare än vanligt. Ögonen svider. Gnäll, gnäll. Snippe är snäll och ominstallerar min dator men har inte hunnit lägga in word än. Gnäll, gnäll. Jag måste låna hans mac som jag inte riktigt är vän med än, gnäll, gnäll.

Delar jag upp dagen i bitar är varje del för sig inte alls dålig. Eleverna har varit snälla och gjort vad jag bett dem om, till och med den sista lektionen på dagen, när huvudet var som mest fyllt av bomull och jag hade den mer eller mindre ökända klassen. Alla utom en elev som jag faktiskt blev arg på. Andra gången jag kan minnas att jag blivit arg på riktigt, så att det märks, och det på samma elev. Irriterad fast det inte märks kan jag väl bli lite då och då, men jag tror nog att jag spontanler största delen av tiden i klassrummen. Säger ifrån gör jag väl titt som tätt, hyssjar och sätter på mig sträng-lärar-minen, men jag blir väldigt sällan arg. Jag skrattar mer än blänger. Idag var dock en sån dag när giporna började peka neråt mer och mer eftersom all energi gick åt till att barnvakta en enda elev för att lyckas skapa någon som helst arbetsro åt resten av klassen. När jag väl fräste ifrån kände jag att jag hade resten av klassen bakom mig och det var en rätt skön känsla. Vill gärna slippa känna tvärtom. Bli Fienden. (Tur för mig att jag förändrats en del sedan jag själv gick i gymnasiet. Då var jag arg. Ofta och mycket. Och talade inte helt sällan om för alla idioter i min väg att de var just idioter. Jag är inte så lättantändlig längre. Då var jag som pappa, exploderade för minsta lilla, nu är jag som mamma, säger sällan vad jag tänker. Om jag tänker att någon är en idiot alltså. Jag är inte heller lika snabb att döma. Då utgick jag från att alla jag mötte var dumma i huvudet tills de bevisat motsatsen. Människosynen har konstigt nog blivit betydligt ljusare med åren. Nu är inte den här eleven en idiot, inte alls, det är en elev med en massa problem som jag (eller någon lärare över huvud taget för den delen gissar jag) omöjligt kan lösa åt honom. Och därför blir det väldigt påfrestande, för han kräver uppmärksamhet totalt hela tiden jämt och alltid. Får han det inte förstör han, för sig, för mig, för alla. I alla fall. Jag sa ifrån. På mammasättet, det lugna och rätt isiga. (pappasättet är det högljudda med blixtar och dunder.)) jag måste ha kommit åt rätt punkt på hans stolthet, för han lugnade sig. Lite. Tillräckligt. Efter det blev det bättre.  En schysst diskussion om gruppspråk, kvinnligt och manligt språk och om olika socialgruppers sätt att prata. Roligt! Så giporna pekade uppåt när jag gick ut ur klassrummet igen. Bra för mig.

Åter till transportsträckan. Det känns ändå, trots giporna, som att jag varit på väg hela dagen, till vad vet jag inte. Lektionerna har bara varit tillfälliga stopp. Jag har varit på väg nånstans hela dagen, olika byggnader, olika rum, korridorer, trappor. Och så tågresan hem. Sedan alla andra nödvändigheter; handla mat, laga mat, äta mat, göra i ordning matlådor, handla mat som man glömde handla första gången, dricka kaffe, placera sig i sängen. Och här sitter jag nu. Jaha. Det var den här dagen. Och nu regnar det. Lika bra.

Det kan ju tyckas motsägelsefullt att jag ena dagen ylar om viktångest och därefter glatt skriver om onyttighetssöndagar. Och ja, det är det ju. Motsägelsefullt alltså. Saken är den att i min vecka tillhör söndagen ett parallellt universum. Allt som äts då gills inte. Åtminstone ger det inte dåligt samvete. Utöver mina ogiltiga söndagar har jag skött mig ganska bra, förutom när jag blivit bjuden på någonting. Jag kan nämligen omöjligen säga nej. Jag är helt jävla värdelös på det. Nu har jag och Snippe höjt svårighetsgraden på vårt ätande ännu en grad, nu är det noll pasta, potatis och bröd som gäller i två veckor. Hardcore GI liksom. Och jag måste väl träna på det där svåra ordet. En dag har gått hittills, och den har gått utmärkt förutsatt att jag inte länsar skafferiet på socker innan jag lägger mig. Det ska bli intressanta dagar! Svårt på fredag bara, då är det surströmming med släkten, och rutten fisk utan mandelpotatis och tunnbröd känns en smula överkurs. Så mycket norrlänning är jag inte.

Jag har inte kollat, men jag tror jag varit feberfri idag. Hostat, snörvlat och hesat har jag gjort, men dagen är avklarad. Återstår bara sängen i princip. Kanske var det Alexandras superkur som räddade mig? Kanske var det lösgodis, glass och film? Om det var det senare kommer det bli två jobbiga veckor...

När jag och Snippe kom hem från lunchjakten låg det en present utanför dörren. Snälla Alexandra hade läst det förra inlägget och kommit förbi med fint kort, lånade filmer, en bok lämpad för sjuklingar (endast korta berättelser) och en mirakelkur. Gullig person!

Jag ska testa medicinen om en stund. Tydligen får man inte köra bil efter att ha druckit av den. Jag ska knappt ta ett steg. Ämnar parkera mig i soffan.

Jaha. Jag är komplett sjuk. Febern är inte kontrollerad men jag hostar, snorar och låter som ett tröskverk när jag pratar. Bomull i huvudet. Vafan, liksom. Jag blir ju inte sjuk. Det är ju jag som alltid håller mig frisk och går ärenden åt de sjuka, veka b-människorna omkring mig. Det måste ha skett ett misstag. Det här kan jag glömma. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har lektioner att genomföra. Hit med en mirakelkur, och det med ens! Den första jag tänker testa är den när man äter en massa onyttigheter och tittar på film. Söndagskuren. Hjälper mot det mesta.

Synden straffar sig själv. Efter att ha varit så nöjd över att jag ätit gott och tränat bra och därtill härjat om hur eleverna berömde mig så får jag dras med ont i huvudet, halsen och även en grads feber. Vafan. Slö och dum känner jag mig också. Snippe roar sig på annat håll och när jag vinkade av honom från balkongen så fastnade jag i en timme. Det börjar med att jag ser en utblommad krasse. Sen en till. Och ett gult löv, och titta, ett till! Och de där utblommade blommorna för dagen måste jag ju ta bort. Och det där bladet! Va!? En bladlus? Flera! DÖ! Och så vidare. I all oändlighet. Det är som terapi. Jag känner mig tom och fokuserad på samma gång. Rofylld. Jag tror jag stod där ute i nästan en timme. Då först såg jag att det låg en spion i trädgården. Ganska dåligt kamouflerad förstås.

Jon har fått en Frej! Blir garanterat ett bra barn, dessutom ett bra namn. Bra, bra. Heja Frej!