Efter att ha börjat arbeta känns kattvallandet plötsligt helt annorlunda. Lite meditativt. En chans att vara tyst och ha tyst runt omkring mig. Folktomt. Bullerfritt. Innan jag kom tillbaka till vardagen blev jag rastlös av att gå och glo på katten i en dryg timme, nu ser jag det som en chans att hålla käft och slippa lyssna på andra. En paus. Ja, det förekommer inget pratande förutom mina och Assars konversationer, där jag tenderar att upprepa mig en smula:

- Vart ska du nu då?

- Nej, inte dit väl?

- Jaha. Joho. Dit. Okej.

- Var är du nu då?

- Jaha, där.

Jag hittade nyckeln på tredje försöket. Den låg i lådan där jag förvarar alla sladdar och små elektriska saker, typ mp3-spelare och sånt. Logiskt, oja. Men, tredje försöket liksom. Jag tyckte att det var rätt bra gjort.

Jag klarade av första arbetsdagen utan större men än en smula huvudvärk mot eftermiddagen, men eftersom jag känner mig själv så bra förstod jag att den skulle botas av två korvmackor.

Harmoni.

Jag har inte köpt en ny ryggsäck eller nytt bänkpapper, vilket var brukligt inför mina tidiga höstterminsstarter, men snart ska jag i alla fall ta en dusch och sen lägga mig. Och justja, leta upp min jobbnyckel som jag la på Ett Bra Ställe innan jag flyttade. Jag minns att det var Bra, inte vad det var, dessvärre. Det kan vara En Bra Låda, En Bra Påse, Väska, Ficka... Så kvällen kanske blir lång.

Kvällen innan skolan börjar.

Jävla, jävla idiotiska idiotjävlar.

På flera sätt. Det drar ihop sig till terminsstart. Om jag vågar lita på mina anteckningar i kalendern så börjar jag jobba på tisdag. Det känns… bra tror jag. Största delen av sommaren har gått åt till att flytta, bära, ordna och göra flyttärenden, och det känns förstås tråkigt såhär i efterhand. Det hade varit kul att bara slöa några dagar. Å andra sidan känns det bra att allt är klart nu, förutom att införskaffa en sänglampa till min sida av sängen, någonting som verkar vara ett hopplöst företag.

Fort har den hursomhelst gått, sommaren. Som alltid.

Förutom min kalenderanteckning tyder andra tecken på att det är dags för skolstart snart. Rönnbären är röda. Det luktar ruttna äpplen när man promenerar i villaområden. En krasseplanta har gulnat. Värmen är tung och fuktig, inte torr och krispig. Det drar ighhop sig til regn. Ofta. Massor. Kajorna drar ihop sig till stora moln. Svarta prickar på grå himmel. Uppsalahöst.

När jag började tvåan på gymnasiet gjorde jag ett halsband av rönnbär minns jag. Jag hade även brandgula, otroligt utsvängda, byxor. Till detta bar jag en skjorta med ett lagom psykedeliskt mönster. Haha, vackert… Äh, jag var fan tuff!

Konstigt är att jag har drömt mardrömmar om skolan. Jag har flera gånger drömt att jag har hamnat i gräl med elever, att mina lektioner varit kaosartade och att jag har förlorat alla lärarskills jag någonsin haft. Det har känts lite underligt att jag har såna fantasier om nätterna, när jag dagtid inte tycker att det ska bli så farligt att komma tillbaka alls. Men det har fått mig att undra lite. vad är det jag förtränger, liksom? När jag häromdagen träffade två av mina blivande treor på stan så kändes det däremot bara bra. Och det var ju bra. De var glada, snälla och helt vanliga, inte grälsjuka och onda, och det ska bli kul att träffa dem i klassrummet igen. På rikt. Och inte bara de två, hela klassen. Igår gick jag in på skolans hemsida och tittade på bilder från de olika programmen. Några av mina fina treor som gick ut i våras fanns med på bild. Och jag saknar dem! Så jag hoppas att mardrömmeriet är avslutat. Det känns onödigt.

Regnet öser ner nu. Jag sov till klockan tolv och sen har jag haft huvudvärk hela dagen. Pannan drog ihop sig i veck. Jag trodde först att det berodde på att jag inte satt hemma mol allena igår kväll, utan hade trevligt sällskap av en Spov och en Guffa. Inte för att jag brukar få ont i huvudet av deras sällskap, utan för att jag drack en, två eller kanske tre öl till det. Månne fyra? Det kändes ändå orättvist att jag skulle vakna och känna mig sänkt, för jag skötte mig exemplariskt innan sänggåendet; jag åt en kebab med bröd, drack tre glas vatten och tog en huvudvärkstablett i förbyggande syfte. Men icke. Nästan hela dagen gick jag alltså runt med huvudvärk och ett diffust illamående, och det gick aldrig riktigt över. Förrän nu, när regnet kom. Det var visst det mitt tunga huvud väntade på. (Det var alltså inte på något sätt lätt, som mina hårspännen eventuellt indikerar:)

(Notera även örhängena - välmatchad or what!? Mycket nöjd.) 

Jag var hemma hos mamma och pappa och tittade på Sagan om Ringen. Hela sommaren har jag lovat pappa att vi skulle göra det men bara flyttat och flyttat. Idag såg vi den första delen. Igen, vill jag tillägga, vi såg den tillsammans på bio också, hela familjen. (Och jag har väl plöjt igenom dem en eller annan gång efter det.) Han tvingade mig att läsa böckerna första gången när jag var nio år. Efter det läste jag dem nog nästan en gång varje sommar. Vi har helt enkelt ett speciellt förhållande till Sagan om Ringen, min käre far och jag. I alla fall. Regnet började när jag satt i fåtöljen med Katten i knät. På vägen hem fick jag låna en poncho. Jag såg ut som en jävla mördarvampyr. I glasögon.

Vampyr i närbild. Blöt vampyr, med glasögon på grund av huvudvärk som sedemera släppt.

Nu är jag ensam hemma för första gången. Nästan ensam i staden känns det som. Snippe, Maja och tio andra av mina vänner tar snart flyget till New York. Och här sitter jag. Anledningen till att jag sitter här och inte snart på ett plan till New York är att när resan planerades tidigt i våras visste jag inte om jag skulle ha ett jobb den här höstterminen eller inte. Alltså, jag visste inte om jag skulle stå på ruinens brant eller inte. Dessutom, skulle jag ha ett jobb (antingen en fortsättning på min anställning eller ett helt nytt om jag inte skulle få fortsätta vikariera) skulle resan krocka med terminsstarten, och det skulle väl kännas sådär bra att missa första dagarna. Så då blev det så att jag istället sitter framför en dator och lyssnar på Otis Redding (Mister Pitiful just nu, lämpligt nog). Men. Faktiskt. Jag känner mig inte som någon pitiful person, inte så värst i alla fall. Visst vore det roligt, men… jag känner inte att jag missar något, och det är rätt konstigt. Jag brukar känna att jag missar något om jag får veta att två kompisar träffas på stan utan mig. Nu träffas elva av minna vänner och min pojkvän i New York. Jag kanske förnekar mina känslor, jag vet inte. Kanske har jag nog med att bo in mig, nu har jag några dagar på mig att känna att lägenheten är MIN. Jag kan gå omkring naken och bekväm, lyssna på samma musik om och om igen utan att bli hånad. Ligga som en sjöstjärna i sängen och kolla på film, gå på toaletten med öppen dörr. Oändliga möjligheter att roa sig med andra ord! På torsdag får jag återgå till det som ska bli vardag. En helt ny vardag! Att bo ihop, på rikt, allt färdigt, alla boärenden klara, bara bo. Somna tillsammans, vakna tillsammans, komma hem från jobbet, äta middag tillsammans. Sånt där man gör på vardagarna.

Men det kommer nog att kännas lite tomt fram tills torsdag. Lite nytt och ovant. Och jag kommer att sakna min prickiga pojkvän. Tur att jag har Assar som sällskap. Annars skulle jag nog gråta lite nu. På allvar.

Att Snippe skulle sätta upp tavlor på väggarna har känts nästan lika troligt som att jag skulle ställa upp i en grimastävling. Att han skulle sätta upp tavlor med muminmotiv eller kråkfåglar på har varit en nästan otänkbar tanke. Men kors i taket! Än en gång är tiden ur led. Mumin, Knytt och Mårran bor ihop med Kajan och Kråkan återigen. I vardagsrummet hänger husgudarna på väggen. Tanken var från början att även mina hjältar, Zeppelin och Stones, skulle få trona ovanför soffan men sen kom vi på en bildserieidé som vi ville genomföra, och tro´t eller ej, förslaget att bara ha Kiss på väggarna var tillsist mitt. Lite som en svikare känner jag mig, men Jimmy och de andra hjältarna hänger ju alltid uppspikade i mitt hjärta. Vi slaktade en fotobok (men oroa dig inte, självklart hade Snippe införskaffat två exemplar av boken, förutseende som han är) och lämnade in bilder till Kopieringshuset som fick förstora dem åt oss. Kostnad? 250:- per bild. Fem bilder. Herregud. Och så ramar till det. Jag tror inte vi fattade vad vi gjorde riktigt förrän vi fick kvittot i vår hand… Och nu är det för sent att ångra, nu sitter de där på väggen. Slår man ut kostnaden på varje dag som man ser bilderna och blir glad (jag blir mest glad av två bilder, se nedan) så blir det ju inte så farligt dyrt kan man ju alltid trösta sig med… (Dyrare för mig än för Snippe förstås, eftersom han antagligen känner lika mycket glädje inför alla bilder).

Sagofigurer vid sängen, som sig bör.

Kråkfåglar vid matbordet, vore det utomhus är det ju en ganska vanlig syn när man tänker efter.

Här är de alltså, dyrgriparna i dubbel bemärkelse.

1974, en fortfarande ganska okänd Ace handlar korv! Kan man bli annat än glad?

Viktigaste personen i mitten.

Två katter. Jag blir lite extra glad av den här också när jag tänker efter. Bra. Då kan jag ju dra av några kronor extra för varje dag.