Födelsedagsfirandet inleddes med femkamp. Femkamp med pojkvännens familj, det innebär att man i princip inte kan vägra ut sig utan att göra bort sig fullständigt för all framtid, och hädanefter ses som Snippes Helt Störda Flickvän, så det var bara att bita ihop, le och låtsas ha roligt medan själen skrek ut sin ångest i frekvenser ohörbara för det mänskliga örat.

Pilkastning, boule, boll i hink, elspel (nej, jag orkar faktiskt inte förklara) och fiskespel. Jag fick noll poäng i allt förutom i fiskespelet där jag överglänste alla, det räckte till att placera mig näst näst sist.

Jag har insett att jag gjort mig själv en ohygglig otjänst genom att ha den här fobin för lekar, tidigare har jag kunnat konstra mig ur de flesta situationer, blåvägrat och kommit undan med det utan att det har setts som ett alltför stort lyte, men det har ju gjort att jag inte har någon som helst erfarenhet av lekar, jag har inga lekskills! Nu när jag ska föreställa vuxen och hamnar i situationer som den här (pojkväns pappa fyller 60) är det plötsligt inte nog med att hela insidan får eksem av leksituationen, nu måste jag även behöva utstå diverse gapskratt och uppmuntrande tillrop av åskådarna eftersom jag nästan alltid är helt värdelös på allt och dessutom utför de flesta grenar med minsta möjliga effort. Jag satte liksom inte en enda pil till exempel.

Som om det inte var nog skulle det lekas kurragömma senare på kvällen. Återigen började själen gnissla i sorgliga melodier. Okej att leka med barn - det har jag inga som helst problem med, men att leka med vuxna - jag mår nästan fysiskt illa! Nu var det ju på barnens begäran som det lektes kurragömma, så jag överlevde (med lite gömhjälp från Snippe) men det var en pärs. En annan slags ångest.

Jag vägde mig nyss och fick mina aningar besannade. Jag har aldrig vägt så mycket förr. Aldrig. Och idag ska jag på 60-årskalas. Vilken jävla prövning. För såhär kan jag ju inte hålla på. Ångest. GI-böcker beställdes just i all hast från bokus. Inom tre till fem arbetsdagar är de här och ska inspirera mig är tanken, men mitt nya liv börjar tydligen idag. Det här GÅR nämligen inte.

Och Assar gråter vid dörren och ger mig stora under-lugg-blicken. Den som är fylld av sorg och harm. Den som talar om att jag är en hemsk, hemsk person som håller honom fången här inne och tvingar honom att bajsa i en deppig låda istället för ute i FRIHETEN. Ångest. Och dessutom stinker det kattbajs i hela lägenheten nu. Ångest.

Lägenheten flyttstädad, kontraktet påskrivet, nycklarna överlämnade, lånen lösta, adressändring anmäld, namn uppsatt på dörren, brevbäraren pratad med, adressändringslappar mottagna, påskrivna och ivägskickade igen. Nu tror jag att jag är färdigflyttad. Bannemig.

Alltså: färdigt, bortgjort, som man sa på en gammal god tid, närmare bestämt den tiden då man jobbade med Josgos och Jilina Babakova, mina fina norrskensflammor, i receptionen på Sats, iklädd kavaj och ett naturligt leende dagarna i ända. (När jag är trött och ska svara i telefon är jag ibland fortfarande snubblande nära att svara ”välkommen till Sats Uppsala, det är Nina” med flygvärdinnerösten påkopplad).