Imorse var det dags för ett gammalt kärt återseende. 6:19-tåget. Den andra fjortisen på jobbet, Sofia, har tagit över vissa av mina idiotvanor och var på plats där hon också. Sju satt jag alltså och stirrade på min jobbskärm. Och sen rullade det på. Rusade på. Planering, utvecklingssamtal och lektioner. På min lunch lånade jag en jobbcykel och cyklade iväg för att köpa en bok där eleverna kan skriva en häslning till Natalie, flickan som blev påkörd. På morgonen hade jag skrivit ut en bild och ramat in och engentligen var det väl inte tvunget att jag måste fixa boken just på lunchen, men jag vill bara få allt gjort. Fixat. Färdigt. Jag är less på att planera, jag vill göra. Jag orkar inte vänta på att arbetslaget i samlad trupp ska spatsera iväg en ledig eftermiddag (kanske finns en lucka nästa vecka?) och köpa en bok ihop. Greja det bara! Så. Köpte en bok, cyklade tillbaka, slängde i mig en fantastiskt deppig tomatsoppa framför datorn tio minuter innan nästa lektion.

När lektionerna var över var det dags att städa svenskdepån. Ett litet, litet rum till bredden fullt med böcker. I staplar, på hyllor, på längden och på tvären. I ingen ordning alls. Jag och en annan svensklärare skulle städa vår del idag. Han kom inte. Först blev jag arg. Sen ville jag inte att han skulle dyka upp för att jag var arg, och för att det var skönt att få lyfta böcker, slita, svära och härja ifred. Då var jag plötsligt arg på nåt annat och ville inte bli störd. Jag hörde honom gå skrattande förbi rummet och hukade mig, rädd för att han skulle minnas vad han lovat att göra. En liten stund kom en lärarinna förbi och var snäll, hon pratade lite och ställde upp några böcker på en hylla. Jag ville kasta ut henne. Med våld om det skulle behövas. Istället log jag krampaktigt och trummade med fingrarna på en dammig hylla. Tillslut gick hon och jag kunde ägna mig åt att tycka synd om mig själv i dammet en stund till. Det blev en arkeologisk utgrävning; pärmar med centrala prov i svenska, nationella prov sedan min egen gymnasietid, pogo pedagog-diabilder, ljudband, kassettband, riktiga spritstenciler. Tillslut fick jag paniknog och sprang därifrån, lämnade rummet i en enda röra och tog 16:35-tåget hem. Så jag måste ta 6:19 imorgon igen, röja undan bevisen för min bärsärkagång, få alla att gilla mig igen.

Men nu har jag duschat av mig jobbet, skrubbat och peelat bort damm och ångest. Dags för sömn och söta drömmar. Söta saker ska jag däremot inte äta på tusen år. Jag känner mig svullen, kladdig, klibbig. Helgens mat- och sliskintag har inte varit av denna värld. Där är nog den egentliga anledningen till späksessionen i depån gissar jag.

Jahaja. Jag ska sitta och planera lektioner. Vad gör jag istället? En avatar. Stal idén av Frida när jag var inne och gjorde inte alls vad jag borde på facebook. Här kan du också slösa bort din dyrbara tid.

Idag fyller väldens finaste kille år. Det firar vi genom att lägga upp en teckning föreställande världens finaste katt som fångat en present till honom. Konstnären heter Lisa och är brorsdotter till födelsedagsbarnet.

Misshandel (fysisk) och friskvård (psykisk) på en och samma gång, det är vad jag har ägnat mig åt hittills det här veckoslutet. I fredags morse blev jag iväglurad till Sats för ett cykelpass 6:45. Vid åttatiden kände jag mig fräsch och i fin form. Strax efter lunch stirrade en zombie tillbaka mot mig genom spegelglaset. Jag gick i sömnen senare delen av dagen. Trots trötthet tog jag mig till Katalin för en fisksoppa och ett glas vin och sen svängde jag förbi Kvarnen, handlade ost, frukt, choklad, kex och vin. Romantisk dejt med Maja i vårt kök stod på schemat.

Vin och prat. I kvadrat.

Så mycket prat att jag hade lite ångest imorse för att jag kanske pratat ihjäl Maja eller åtminstone stukat till hennes tålamod med mig. Jag hade en obehaglig känsla att det var hybrisigeln som bjudit till gästabud igår. Igeln som är så jävla snygg, rolig och populär, ni vet. Hon lovade att vi fortfarande var vänner när jag ringde för att kolla, så jag hoppas att det mest är den gamla vanliga dagen-efter-ångesten som härjar.

Så mycket vin så att jag praktiskt taget somnade sittande till slut. När Maja gick hem la jag mig i sängen och somnade i sjöstjärneposition inom två andetag. Vaknade upp vid sex på morgonen, då hade Snippe kommit hem för länge sedan och lagt sig bredvid mig, Assar låg vid mina fötter och mina linser satt fastklistrade på ögonen. Fräscht. Trots detta och det faktum att jag inte drack ett endaste glas vatten under kvällen mådde jag osedvanligt bra när jag vaknade för andra gången, vid tiotiden. Kanske hindrade allt mitt pratande mig från att dricka så friskt som jag trodde att jag gjorde. Kanske var det mest cykelpasset som gjorde sig påmint. Kanske hade jag bara tur.

När jag hämtat mig från fredagens leverne var det dags att ordna till kalas. Misärgränbycentrum. Iklädd grå mjukisbyxor, blekansikte, stökig tofs och mycket missprydande stress (jag smälte in i den övriga omgivningen, vill säga). Men det gick. Vi överlevde. Det blev kalas. Snippe fyller nämligen år imorgon och familjerna har varit här och ätit hemlagad rostbiff och potatisgratäng, blåbärsprinsesstårta (butiksbakad, nån måtta får det vara) och vaniljdrömmar. Magen står i fyra hörn. Och imorgon är det söndag. Yyyyyyyyy. Min stackars kropp.

Förutom presenter gav Snippes familj bort en kasse med svamp. En kasse. Jag kan inget om tillagning av svamp, men jag är bra på att äta det. Tips?

Det är mötestider, mostider. Inte-mycket-till-fritid-tider. I måndags förra veckan stannade jag kvar länge, länge eftersom det var föräldramöte, i tisdags hastade jag iväg till tåget mot Abisko efter jobbet, igår var det programlagsmöte, idag programråd, på torsdag är det referensgruppsmöte (jag är utsedd till medlem i referensgruppen, det enda jag vet är att vi ska prata om skolans marknadsföring. Tror jag.), på fredag är det svensklärarmöte. Och idag mötte jag och Sofia Lassie, förlåt, jag menar Andreas Lundstedt, och hans kamerateam inne på Sats när vi kom rödflammig och svettblöta från cykel- och corepass. Han skulle överraska en instruktör som ska vara med i Körslaget. Jag känner på mig att detta kommer att bli mitt genombrott. Det är nu jag blir upptäckt av de stora modehusen. Det är nu det sker!

Jag kan öva lite inför modellkarriären imorgon, då jag ska fotograferas. Min trea vill att jag ska vara med på deras skolfoto. Klädkod: svart, vitt eller svartvitt. Gissa igelfärgen...

Håhåjaja. Då blir det till att öva på leenden framför spegeln imorgon då. (Lagom; inte för stort, inte för surt (se upp för arggiporna!), inte böja på nacken för mycket men akta för att visa näsinnehållet!)  Jag som trodde dessa tider var över för mig. Svartklädd, uppställd på rad med luggen framför ögonen. Det blir ganska exakt som för tio år sedan. Jag tror fan att det är samma tröja jag slitit fram ur garderoben också. Bra att saker och ting förändras.

För att gå bakåt i tiden lite mer ska jag nu titta på ett avsnitt av Mitt så kallade liv innan jag släcker. Åh, fjortistider, hemska, underbara tider.

Det här med lösenordsskyddade inlägg kan ju sannerligen vara en bra sak. Det har jag längtat lite efter när jag tvingats hålla tand för tunga (eller delete för finger eller vad man ska skriva) om saker jag gått och tänkt på men kanske inte vill dela med mig av till precis alla i hela världen. Alltså, lösenordsskyddade inlägg är en bra sak.

Om nu någon känner att det där lösenordet - det vill jag allt ha, inte klarar jag av att leva utan att läsa alla igelinlägg! ja, då får du höra av dig. På facebook, på mobilen, på mejlen. (Ett av alternativen räcker.) Eller, om vi inte känner varandra, får du krypa till bloggkorset och motivera i en kommentar varför du ska ha det.

Igår åkte vi hem från fjällen (men det var inte sant, men det var inte sant, för däremellan kommer jobbet.)

Klockan 16:19 i söndags gick tåget hem från Abisko, klockan 7:17 klev jag av i Gävle och bytte till upptåget mot Tierp och lektioner. Mamma och min stora väska åkte vidare mot Uppsala, där Snippe tog över vårdnaden av körsbärsväskan.

Jag hade tänkt ladda upp bilder och göra fint, men alla bilderna var visst för stora för bloggplatsens smak, och jag har inte fotoshop på den här datorn upptäckte jag, så det får bli en senare fråga, ett senare inlägg helt enkelt. Jag kan sammanfatta lite kort att jag redan längtar till nästa gång, att jag kanske sett en björn (kanske var det en sten) att jag gått i solsken och i snöstorm (17 sekundmeters blåst, jag har aldrig varit så arg på ett väder...) och att jag nu får leva på viktväktarsoppa i en vecka eller två för att sona all mat jag stoppat i mig. Jo visst, vi har gått och gått och gått; en massa har jag säkert förbränt. men inte en chans i helvetet att jag gjort av med de MÄNGDER jag stoppat i mig. Vi talar inte om några varmakoppen-soppor här. Det är halvpension; frukostbuffé med alla pålägg man kan tänka sig, nybakt bröd, gröt och flingor i mångder, trerättersmiddagar med all you can eat-för- och efterrätter. Hemskt. Hemskt! Magont två gånger om dagen.

Bilder på eldfärgade fjäll bjuds imorgon.