Det var inte bara jag och Frida som gillade filmen (vargscenen, jag säger bara vargscenen!), även Assar, precis som jag misstänkte. En stund försökte han klättra IN i tv-skärmen. Och nu är det Snippes tur. Jag kör en repris med ett öga samtidigt som jag datoriserar.

50 pix på Monki. 

eller lov, kan man ju också säga att jag har.

Fantastisk sak i alla fall.

Vaknade utsövd och på strålande humör med en spinnande katt på bröstet. Sovmorgon, DN-läsning. Städade lite, njöt av solsken genom fönstret, blommor på golvet och musik i högtalarna.

För en gångs skull orkade jag med en stadspromenad, helt ostressad! Hittade hallampa, fick sol i ögonen, rosor på kind och fixade motiv till halltavlor som jag inte varit nöjd med förrän nu.

Gjorde ny träningsmusiklista på spotify som jag kan lyssna på i lurarna även på Sats, tack vare fin present från Snippe. Gullehan. Det var komplett roligt att lyfta tunga saker och grimasera i läskigt upplysta lokaler. Det är nästan så att jag längtar till nästa pass, så att jag kan kan lyssna vidare.

Har även lagat biff à la Lindström till trött pojkvän, ätit ost från Eskesta (uttalas dock Echísta på tierpsdialekt fick jag lära mig) som jag fått i födelsedagspresent av lärare på Sofias födelsedagsfest(!) och druckit ekologiskt vin, även det en present från min finkusin.

Ja, får jag lalla omkring såhär några dagar till kan det kanske hända att jag snart känner mig som en människa igen.

Hade jag varit en annan person då? Känns lite så.

Frida delade med sig av detta fynd på facebook. Vad säger man? Assar.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att mitt liv verkar reprisera sig självt. Den här för-ett-år-sedan-grejen har gett mig läskiga insikter i mitt upprepande liv.

Men dock. Lite skönt kändes det faktiskt mitt i beklagandet över att jag är så trött och att livet är så jähähäädra jobbigt att det kändes såhär för ett år sedan.

Egentligen har jag läget under kontroll.

Schemat i skolan är bättre, jag känner mig mer erfaren än tidigare, jag litar på min egen förmåga. Jag gör det jag vill göra.

Ändå känns det ibland som att jag trampar vatten. Alldeles för ofta planerar jag lektionerna kvällen (eller var går gränsen mellan kväll och natt?) innan. Jag känner mig för stressad för att träna men sitter ändå bara och glor på skärmen när jag istället väljer att stanna hemma. Tom i huvudet. Glor på en skärm och känner mig onyttig, obekväm och oföretagsam. Och på jobbet går det ju inte att jobba. Det är möten. Det är konferenser av alla de slag tänkas kan. Det är kollegor som ska prata i korridoren. Det är elever som ber om hjälp, det är elever som behöver prata. Och är det något jag vill prioritera så är det väl elevproblemen, men jävlar, jävlar vad sånt tar på krafterna. Jag känner mig som en disktrasa vissa dagar. Idag är en sån dag.  Parera, medla, lyssna, planera, ge nya chanser. Åter och åter igen.

Justja, så är det lektioner ibland också.

Och samtidigt vill jag inte ha andra elever. Aldrig! Jag vill ha mina stökiga, krångliga så otroligt charmiga och personliga elever. Inte stillasittande, stillatigande små ljus. Jag vill ha såna som blixtrar och flammar ordentligt emellanåt.

Och så vill jag ha fler timmar på dygnet. Fler soltimmar.