Bilder i i något felaktig ordning, men vafan, ni fattar. De där jag ligger ner och blir nedblött är när värmeslaget var som närmast. Eller nej, det var ju närmare innan såklart.

Well if you ever plan to motor west,
just take my way that's the highway that's the best. 
Get your kicks on Route 66

Well it winds from Chicago to L.A 
More than 2000 miles all the way. 
Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma City looks oh so pretty,
you'll see Amarillo and Gallup, New Mexico,
Flagstaff, Arizona don't forget Winona,
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, 
and go take that California trip. Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma city looks oh so pretty, You'll see Amarillo and Gallup, New Mexico, Flagstaff, Arizona don't forget Winona 
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, and go take that California trip 
Get your kicks on Route 66.

Japp, där åkte vi igår och idag. Flagstaff, Arizona, där var vi bosatta en natt.  (Bilden har jag tjuvat av Frida, jag han inte slänga upp min kamera i tid.) Det känns lite fånigt roligt att ha åkt där, nu kan jag pricka av det och sjunga med i låten med lite starkare röst än tidigare.

Ikväll var kvällen då jag skulle blogga ikapp. Nu skulle jag skriva om allt som hänt, om vad jag sett och upplevt och hela kitet. (Man ser så mycket att det är svårt att ta in. Och nästan allt är stort och mycket. Det blir som på låtsas.)

Men nej. Nätet vill inte leka med mig ikväll. Jag har försökt lägga upp en bild i trettio, fyrtio minuter nu tror jag. En bild. Av 54. 

Nu är vi i alla fall i Yuma, igår var vi och gick i Grand Canyon. Det var 8,5 timmars vandring, och med vissa inslag av dramatik. Efter halva tiden sa det pang i mitt huvud och allt blev, inte svart, utan vitt.  Det ringde i öronen och jag kunde knappt gå. Total överhettning. Jag fick sitta ner i nån minut och gå några meter, sitta ner, gå lite till... Vid ett tillfälle tänkte jag "jaha, vad är det här? Ska jag kollapsa nu?"

Men som av ett under dök det upp en oas mitt i stenöknen, en bäck i skugga. Doktor Frida hjälpte till att kyla ner mig, lite vila på det och sen fungerade det att vandra på i fyra timmar till. jag har funderat på om jag borde tycka att det var läskigare än vad jag känner just nu, jag liksom bara släppte det. Är det en bra eller dålig sak?

I vilket fall så är det nog lite nyttigt att inse hur liten man är. Och hur stor resten av världen är. Fyra små turister i Grand Canyon, i stekande sol. Man blir lite ödmjuk. 

Men jag skulle göra om det, lätt. Om ett tag. Sen. Det var höga klippor och djupa dalar, korpar som svävade ovanför oss, kaktusar, ödlor och världens fräckaste jordekorrar. En bet sönder vår påse med cashewnötter och stal typ hälften. Det var intryck. Scenic views som det heter over here.

(Fast faktiskt. Jag gillar Abiskofjällen lite mer. Om man ska jämföra. Extra bonus är ju dessutom att man aldrig någonsin på något sätt kan riskera att bli uttorkad.) 

Det känns som att jag ligger efter. Jag hinner inte med det jag vill skriva om. Nu sitter jag här i Vegas och har blinkande neonbudskap på näthinnorna, men det jag tänkte skriva om är nåt helt annat. Redwood nämligen.

När vi åkte från San Francisco passade vi på att besöka en nationalpark med redwood-träd. Gamla träd. Stora träd (såklart, vi befinner oss ju ändå i USA). Kring tusen år en del av dem. Även om vi trampade runt på välskyltade stigar och blev uppmanade att hålla oss till stigen, inte skräpa ned och så, så var det välgörande. Grönt är skönt.

(Fast jag gillar nog ändå de gamla tallarna på Hölick bättre. Vinpinade gamlingar. Och inga inhägnade stigar att följa, man kan vandra fritt.)

Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi har gått runt i neonstaden och förundrats och förfärats. Människan är ett sjukt, sjukt djur. Mina fötter värker och ögonvitorna är ögonrosor. Sängen hägrar. Tur att man tjackat piller som kan få en på fötter igen inför den planerade shoppingspreen imorgon då.

De verkar helt fantasiskt superbra alltså. Herregud, att denna mirakelkur (som såldes i ett skabbigt hak bredvid tvättomaten vi tvättade våra kläder i igår) inte kommit till Sverige än? Bara 12 piller och så är man i hamn.

Så säger Berra att man får ropa när man är i Vegas, men bara en gång(Annars blir man that guy). En gång per besök alltså. Jag har sparat på mitt ropande hittills. Övrigt sällskap har gjort detsamma. Får se vem som blir den första.

Vi har åkt genom Death Valley, Dödsdalen, hela dagen. Det var overkligt varmt. Allt är så overkligt i det här landet. Stort. Mycket.

Så även Death Valley. Hett. Jätte. Berg. Öken. Dödshett.

Och tystnad. Jag har aldrig varit  med om en sådan tystnad. Inte ens i svenska fjällen, för här fanns inga forsar som susade. Bara Bad Water. En salt pöl.

Det var löjligt hett.

Och nu är vi i Las Vegas. Det är löjligt mycket neon. Just nu sitter jag i en säng, iklädd ett second hand-fynd (nej , nu var jag otrendig  - vintage menar jag) från San Fransisco. Sminkad är jag också, ikväll är festkvällen.

Mycket har hunnits med sedan San Fran, men jag har inte hunnit blogga om det än. Rubrikerna är klara i huvudet dock. Bilderna finns i datorn. Det är tiden som är knapp. Men imorgon, imorgon, då ska jag skriva om röda träd, om björnkontakt av typ första graden, om vinprovning i Napa Valley och om hus.

Det kommer fler bilder från Fransiskus stad sen. Här är några av de fler än tusen vi skapat ihop hittills. 

 ...

Världens segaste internet. Världens envisaste bloggare. Men överkasten matchade den magiska heltäckningsmattan som svalde en hel kopp kaffe utan att ens låta någon ana var den hälldes ut. Hotellet var stort. Och spöklikt ödsligt. Vi såg inga, jag repeterar - inga - andra gäster alls. Några som hängde i lobbyn, men de var garanterat vänner till personalen. Lätt. Spökhotell. Vi är lucky to be alive, typ.

Mitt emot vårt hotel The Monarch låg en trevlig klubb. Vi hade många såna trevlig klubbar i närheten. Det var ett trevligt område.

Igeln köper droger i en drug store. Åksjukepiller. Man skulle bli "less drowsy" av mina tuggtabletter med hallonsmak, men efter en vinprovningsvända i Napa Valley idag blev jag helt sänkt i bilen sedan.

Solnedgång i Fisherman's Wharf.

Förbrännarpromenaden slutade med frukost i en park...

...men fortsatte sen på en ödslig strand. Lite fransk avant garde-film över den. Stranden alltså.

Tittar man upp upptäcker man ofta att man är fångad under ett nät. Ett elnät.

Ord är ju överflödiga. Men ändå: Rock Star. Sugar Free.

Hotellutsikt.

Solnedgång. På ön till höger ligger Alcatraz.

Sjölejon. De riktiga bor vid pir 39.

Jag blir så nyfiken. När gick det en hund här? För en månad sedan? Eller var det fyrtio år sedan?

San Francisco är full av cementtrottoarer, och trottoarerna är ofta fulla med spår. Min hjärna börjar fantisera ihop en massa historier om vilka som gått där före mig.