På köksbordet är det sommar i några dagar till...

Hela familjen ligger i soffan. Två av tre snarkar. Två skärmar flimrar, men det är bara vid min det egentligen rör sig, händer något. Knappast nåt av värde dock.

Söndag, slöa, sköna söndag.

Men det var inte sant, men det var inte sant. För däremellan kommer jobb. Jag har powerwalkat (kan man säga kraftpromenerat?), handlat mat, städat lägenheten och röjt på balkongen. Idag blev det alltså officiellt höst. Det gjorde ont att klippa av stjälkar, att riva upp rötter. Jag bad om ursäkt flera gånger, jag pussade fan på en stackars krasse. Men det var ohållbart. Det gick inte längre. Nu står en vas på köksbordet med gula, röda och orangesprakande blommor. Det är det lilla av sommaren jag kunde spara.

Jag ska leta upp bilder från glansdagarna i somras.

Sen. Imorgon.

För övrigt hade jag en ypperlig kväll med ypperligt sällskap igår. Mer sånt i livet.

Nu: Sömn.

Det här har varit en konstig vecka. Från måndag morgon har jag längtat till fredag kväll, när den ska vara över. Den ansträngande delen alltså. Och där är jag nu. Fredag kväll. Arbetsveckan och slutet på den, begravningen, är över.

Dagen var fantastiskt vacker. Blå himmel, klar luft, höstfärger i träden. Kyrkan var fantastiskt vacker. Älvkarleby kyrka, från 1400-talet, vit med restaurerade väggmålningar inuti. Solen lyste in snett genom fönstren på de främsta kyrkbänkarna, på blommorna och Natalies vita kista.

Jag pendlade mellan alla möjliga känslor; ingenting, ilska, sorg, kärlek och nån slags glädje också.

Trots att jag satt där hade jag först väldigt svårt att ta in varför. Jag tittade på fotot ovanpå kistan, en bild på en leende tjej som tittar lite lurigt in i kameran. Men jag förstod liksom inte att hon hade med begravningen att göra.

Fast ibland. Ibland slog det till, små korta tillfällen av insikt. Och då grät jag.

Jag grät vid de tillfällen det spelades musik som måste ha betytt någonting för henne.

Och jag grät när jag såg familjen. Mamman som knappt kunde sitta upprätt. Systern som vajade när hon stod. Pojkvännen som såg ut att vilja fly därifrån men samtidigt inte kunde ta blicken ifrån kistan. Jag grät för att jag kände med dem, men jag grät kanske lite av skam och lite av lättnad också.

Av skam, för att jag kände mig som en utomstående betraktare, lite som att jag tjuvkikade, när jag såg dem och när jag hörde hennes vänner gråta förtvivlat i bänkarna runt omkring mig. Och lättnad för att det inte var jag som satt där, på den bänken. För att jag har mina nära kvar.

Jag satt bredvid en av tjejerna jag är klassföreståndare för, och trots att hon säkert är en halv meter längre än jag kändes hon så liten bredvid mig.

Jag är glad att jag gick. Jag är glad att jag fick träffa Natalies klasskamrater, de som tog studenten samtidigt med henne, och jag är glad att jag fick krama om ”min” elev efteråt. Samtidigt så kändes det frustrerande, alltså, det här med begravningar. Det gör ju inte personen rättvisa. Jag vill inte behöva sitta och lyssna på nån halvfumlig präst som pratar om gud, får alla att sjunga om gud och som ber till gud. Jag vill få ett fint tillfälle att minnas den det handlar om. Lyssna på musik som betydde nåt för den personen, lyssna på andras minnen. Kanske var det såhär familjen ville ha det, och då är det väl bra antar jag. Men annars…

Jag vill definitivt ha en borgerlig begravning. Definitivt.

Farmors farmors halsband hade jag på mig idag. Det kändes bra.

Nu kan jag sälla mig den lyckliga skaran flickvänner som kan loda runt i pojkvännens stora collegetröjor, det är en lyx som inte har varit mig förunnad tidigare. (Lyxa runt i pojkvännens urtvättade t-shirt eller långkalsonger däremot, dessa alternativ har funnits.) Fast det är ju nästan inet sant, ty Snippe har aldrig burit kreationen i fråga, den är spillter ny och kom direkt i min ägo. Och i den tänker jag loda runt i höst känner jag.

En annan lite klädesplaggsrelaterad detalj är morgondagen. Jag ska på begravning. Natalies begravning, tjejen som gick för mig förra läsåret. Jag börjar gruva mig nu. Inte för vilka kläder jag ska ha på mig utan för att jag inte vill dit. Jag vill inte träffa alla ledsna, fyfan, vart ska jag ta vägen, vad ska jag säga. Vad är min roll? men jag ska dit. Blir hämtad av två av hennes klasskamrater direkt från skolan. Vill nog avvika innan minnesstunden, får väl smyga iväg och leta upp någon busshållsplats...

Och till saken hör även att jag inte vet vad jag ska ha på mig. Vad har man på sig?

Man kan ju inte lyckas jämt. Jag lagade mat. Fisk i ugn med creme fraiche, kryddor och tomater som täcke. Spenat och grönsaker till. Så. Jävla. Trist. Det skulle kunna publiceras på bloggen som en antirecept.

Och Snippes portion var rå, men han sa ingenting förrän efteråt. Y.

Det är minst två lunchlådeportioner kvar. Jag tror jag äter burksoppa imorgon.

Som lämplig bild väljer jag att publicera en lycklig matupplevelse: I måndags kväll var jag hemma hos Alexandra i hennes och Elofs jättefina lägenhet och blev bjuden på god mat. Som vanligt. Hon är en jävel på mat, den där tjejen.

Det var mörkt när jag åkte och tränade också. Mörkt som min själ. Jag måste vara beklädd med nåt osynligt gnällbälte (eller så sitter det under huden, det är det som gör att jag känner mig oformlig?) för allt är så tungt. Ja, inte bara vikterna alltså. Det var nära att jag somnade ifrån allt, även middagen, men jag ryckte upp mig, bokstavligen. Cykellyse, vantar och även mössa den här gången. Jobbigt var det när jag kom fram också, särskilt för mina stackars biceps. De darrar fortfarande av skräck.

När jag tränade styrka nere i källaren stod en gasell bredvid mig och stretchade sina långa tightsbeklädda gasellben, gjorde yogaövningar och stod på händer (ja, på händer!). Medan jag grimaserade i mina målarfärgsfläckiga byxor och för korta t-shirt, röd i ansiktet, pustande och frustande.

Men jag är stolt över mig själv. Heja.

Igelns igelfärgade pasta. Perfekt efter träning (fan! jag glömde stretcha. IGEN.) .Tar ungefär tio minuter att laga.

Gör såhär:

Svart pasta, inte lakritsremmar. Koka i 8 minuter.

Avocado, cocktailtomater. Skär i mindre bitar, blanda.   

Och en burk med kräftstjärtar.

När pastan kokat färdigt, låt en köksassistent vakta den.

Häll på några skedar creme fraiche  och gärna citronsalt. Annars kan du droppa på pressad citron.

Och svartpeppar.

Blanda allt i skålen. Servera. Ät minst två portioner.   

Rött blåbärste (låter som en motsägelse men är det ej) och mintchoklad till efterrätt rekommenderas.