Det är knappt två timmar kvar, så lite tid till att allt ska gå fel finns fortfarande kvar men om inte det händer så blir jag nästan förbryllad över vilken komplett vecka jag har haft. Den har liksom gått helt efter regelboken. Arbetsdagarna gick fort, lektionerna var roliga att genomföra, eleverna var gulliga, nästan hela bunten inklusive de farliga tonårsslynglarna jag blivit varnad för, fredagen innebar trevligt samkväm med några lärare, sedan god mat och hemmakväll med Snippe, lördagen efterlängtad sovmorgon, åka bil och lyssna på musik, avkopplande besök hos stugägare på landet, häng i en soffa och kaffe på det. Senare middag med vin framför brasan tillsammans med Hanna, söndag sovmorgon igen. Skräpmatsbrunch, slöande i sängen, spännande bok och spinnande katt, fika med Erika och sushi och film som avslutning på dagen. Jag har till och med hunnit manikyrera mig; fila, olja, nagelbandskräma och måla tre varv med nagellack. Sjukt. Lördagens finmiddag räcker till lunchlådor imorgon. Det känns som om någon driver med mig. Gubben i lådan, som Snippe brukar vara arg på med jämna mellanrum. Kanske sitter han och lurar på mig i nåt hörn, fnittrandes för sig själv. Usch, nu blev jag nästan lite skraj.

Undrar alltså om något måste gå fel nästa vecka för att kompensera all o-otur jag haft de senaste dagarna. Var just tvungen att kolla, och den trettonde är på ingång snart, men en lördag den här månaden.

Jag är förmodligen full, eftersom jag och min finaste Hanna har delat på två flaskor vin och mestadels suttit framför den tända kakelugnen och pratat. En del skit, mycket viktigt. Jag gillar Hanna. Som fan. Hon delar på förstaplatsen tillsammans med en annan fin tjej. Nu sitter jag ensam kvar med ett glas vin. Hanna var tvungen att dra sig hemåt. Inte helt ensam är jag. Ace är kvar.

Önskar lite att jag vore tretton. Nästan. När man var tretton var allt väldigt enkelt och samtidigt väldigt svårt. Jag saknar det enkla. När man kunde gå upp i en känsla helt och hållet. När en idol var en IDOL. När man ärligt ÄLSKADE sina idoler och ville gifta sig med dem.

Jag och Snippe halkade in på en trettonårig tjejs bilddagbok igår, (när vi var tragiska med varsin dator på magen) och hon visade sig vara ett mycket stort Zeppelin- och Kissfan (fin smak, Page och Ace var favoriterna) och jag blev nästan avundsjuk. Jag skulle också vilja kunna vara förmögen att älska ett band så ovillkorligt som man kunde när man var tretton, fjorton år. Jag minns hur det var. Det var fint. Man var aldrig ensam. Man hade alltid så jävla rätt.

Och det är jag ju inte förstås. Ensam alltså. Jag har ju Ace precis just nu. Och rätt har jag. Nina tretton.