Maskerad. I min värld är det ordet en synonym till ångest. Så pass mycket ångest att jag alltid hårdnackat vägrat gå på maskerader. Nu när man är så kallad vuxen går det inte längre att vägra ut sig tydligen. Jag försökte nämligen. Inte ett alternativ visade det sig. Det är bara att bita ihop och klä ut sig. Temat är film. Och okej, jag har det ju lättare än vad Snippe har. å andra sidan tycker han att det ska bli en rolig kväll. Jag har ont i magen. Även den lösa.

Min ständiga följeslagare hade med sig en kompis idag. En ute, en inne, ständigt i sinne eller nåt sånt.

Åh. Så tuff. Och snygg. Jag vill bli som han. När jag blir cowboy. Eller gammal gubbe.

Är man fjortis i själen så är man. Och idag fyller the love of my fjortislife år. Min fine Jimmy Page. Vi har följts åt i många år nu (från way back när man lärde sig idolernas födelsedagar som ni kanske förstår), han har bott på mina väggar, i min plånbok, i mina skåp i skolan och nuförtiden på min fjortislärarvägg. Lär ju hänga i guldram på pensionärshemmet. Jag kan tjata om rymdvarelser i all ära, mitt fjortishjärta tillhör ändå mest den här räkan. Det är så självklart att det inte behöver tjatas om (lika ofta). Glad födelsedag, vännen!

Är antalet gånger som jag nu har lyssnat på sommarhiten sedan jag satte mig vid datorn idag.

Föga förvånande kanske (se nummer fem).

Jag har köpt en ansiktskräm. En ansiktskräm för 600 kronor. Sexhundra kronor.

Det blev lite bättre bara av att ta en promenad, även om målet med promenaden var att handla, vilket ju var det som skulle undvikas för dagen. Det var jag och Ace som promenerade tillsammans, ute i mörkret, inne i lysrörsljuset på Ica och så hem igen. Inte så kallt ute, räckte med luvtröja och halsduk. Skönt med luft. Lite melankolisk till sinnes.

Trots redan mycket fint musikaliskt sällskap kom jag att tänka på den där låten. Att jag lyssnade på den mycket när jag var liten, arg och ledsen, då för några år sedan (några? det är ju över tio år numera, herregud…). Att jag tyckte att texten var bra och videon gjorde att jag skaffade en skinnjacka och ville vara Richard Ashcroft (jag var väl dessutom ofta lika förbannad som han ser ut att vara, ilsk som jag var). Tänkte på att orden känns lite som att de stämmer in på hur mitt huvud känns just idag, just ikväll också. Tio år senare.

Inatt tröttnade jag på att trösta en vän som just berättat att hon var sexmissbrukare, att hon just haft en trekant med två tonårskillar och som om det inte vore illa nog så var hon även alkoholist. Efter att ha avslutat vårt samtal ganska snabbt och otrevligt fick jag dåligt samvete, satte mig i hissen på jobbet för att tänka över situationen lite och kom på att jag skulle köpa ett Ikeakök till henne som tröst. På väg till Ikea, som låg bara några fåtal meter bort från skolan, träffade jag på två personer som bråkade; en kvinna som bar en hög pälsmössa och satt på marken i en sovsäck och sålde stora filtar av frotté och en annan kvinna som våldsamt slet och drog i filtarna för att kolla kvalitén samtidigt som hon skrek åt kvinnan i sovsäcken som bara flinade tillbaka. Det stod folk runtom och bara tittade på under tystnad. Jag blev dock så förtjust när jag såg två små terriers som sprang runt lösa i ett trapphus att jag glömde kök, bråk och allt jag höll på med, jag satte mig tillsammans med hundarna i ett hästsläp och åkte iväg.

Två såna här var det som stal hela föreställningen.