Det går åt skogen. Tänk om Nina 18 år visste om detta. Eller Nina 26,5 för den delen. Hon skulle skämmas. Skämmas! Men nu, nu är det tydligen andra tider. Lobotomerade tider, skulle Nina 18 antagligen gissa. Men vad skulle Nina 28 göra då? Hon kunde ju inte inte köpa dem.

Jag var ju i princip tvungen att köpa den. Synd bara att det står KISS och inte ACE på baksidan.

Som fan.

Sommarlovets (för så heter det väl även för lärare, inte bara elever?) två första (officiellt sett i alla fall, även om jag varit ledig även i helgen och fredagen mest ägnades åt att socialisera med kollegorna) semesterdagar har ägnats åt att städa. Att städa och röja. Bara. Bara, bara bara. Idag stack jag näsan utanför dörren för första gången alldeles nyss, och då bara för att köpa igel- och kattmat. 20 minuter utanför lägenheten. Fint.

Det började visserligen i fredags, då tog jag tag i kaoset som Assar fräste åt, lite allmän städning sådär. Men sen. Igår fick jag för mig, helt oskyldigt, att jag skulle rensa garderoberna innan jag la in alla nytvättade kläder som låg och väntade i de två blå kassarna från Ikea på vardagsrumsgolvet. Tänkt och gjort. Och då kom jag på att jag ju hade en väska full med kläder i klädkammaren som jag bestämt mig för att prova för att se om jag verkligen skulle behålla. Jag drog fram dem också. Det tog tusen år att prova, och sen hade jag ett berg av kläder jag antingen skulle slänga eller ge bort. Fram med sopsäckarna. Och när jag ändå provade kläder kunde jag ju lika gärna gå igenom alla skor… Fler kassar. Och när jag ändå står och river i klädkammaren kan jag ju alltid packa ner vinterkläderna inför flytten. En jättekartong. Och så höll det på. I timmar. Timmar, timmar, timmar.

Det slutade med att jag röjde ur alla garderober, klädkammaren, alla överskåp, några kökslådor, alla lådor med viktiga och oviktiga papper, min skolbänk och ett källarförråd. Det går inte att rensa en sak i sänder, eftersom jag packade ner hälften av allt innehåll i antingen skräpkassar eller flyttlådor så var jag tvungen att organisera genom att vara oorganiserad. Därför fick jag röja allt samtidigt. När klockan var omkring 13 idag kände jag att jag var nära att börja gråta. Det fanns liksom inget slut på eländet. Inget ordnat ljus i slutet av tunneln. Det skulle aldrig mer bli städat hemma hos mig, aldrig någonsin.

Men nånstans vid 21 idag började det vända. Jag kunde se golvyta igen, och efter att ha burit ner kartongerna till det nystädade förrådet och jag dammsugit hela lägenheten gick det att gå på golvet utan att få svarta fötter (när jag snöt mig tidigare idag blev även pappret svart). Och nu sitter jag här, med min micromat (troligt att jag skulle orka laga mat idag!) och borde väl njuta – nu är det cleant som fan hemma. Men jag känner mig mest matt. Jag har nog inte fattat det än. Jag har mest ont i ryggen. Assar sover i soffan. Jag lyssnar på Jan Johansson, nyss Radiohead. Sen Zeppelin. Min melankolilåtlista med andra ord.

Och apropå en sån lista: Det är farligt att städa i skåp för en sån som jag. En sån som är nostalgisk och melankolisk mest hela tiden; tänk dig då att en sån person går igenom papper, dagböcker, foton, brev, lappar, gamla kassettband, videoband, favoritkläderna från typ -95 som fått följa med i alla flyttar… Små saker man har tusenmiljoner minnen kopplade till, eller ett, ett väldigt viktigt. Farligt. Förutom trött och less på städning har jag hunnit med att bli  glad, ledsen och tillochmed arg en massa gånger av en massa saker. Saker i lådor, sånt jag samlat på mig. Såna gånger känner jag mig så himla gammal och kanske lite ensam också.

Det är kanske den känslan som gör att jag inte bryr mig så mycket om att disken är diskad och lägenheten luktar nyvädrad. För att citera en vän till mig ännu en gång:

Watch out now
Take care, beware the thoughts that linger
Winding up inside your head
The hopelessness around you in the dead of night
Beware of sadness

Ungefär det är vad jag borde akta mig för just nu.

Mer melankoli:

Jahaja. Såhär såg jag ut när det begav sig. Hittade inga bilder på mig, tröjan och snedlugg, men två av tre är ju inte helt fel. Åherregud, så liten man var. Och argsint.

  Skolfotot till niornas avslutningskatalog. Åh, jag var så arg minns jag, min ena klassföreståndare hade just sagt någonting som gjorde mig skitförbannad. Vad han sa har jag däremot glömt bort.

Ytterligare ett skolfoto, men här är jag ett år äldre, går alltså i ettan på gymnasiet, närmare bestämt Fyrisskolan, och vantrivs nåt så fruktansvärt. Grät varje dag. Trösttröjan är på. Tillslut fick jag byta till världens bästa Skrapan (dagen innan jag fick veta att det gick att byta hade jag bestämt mig för att hoppa av skolan om inget kunde göras). Slitet foto, tyvärr det enda som finns kvar vad jag vet.

Och så kunde jag inte låta bli. ÅherreGUD vad jag såg ut. På festival, Lollipop för att vara exakt. På den här tiden tvättade jag mitt hår med tvål om någon är intresserad av hårvårdstips för att få till ett sånt tjusigt ris som på bilden.

Nu ska jag snart iväg på 30-årsfest i Trollhättan. Det är ett tema för festen, och för första gången när det gäller sånt har jag inte panik eller ångest. Jag slipper känna mig som världens tråkigaste människa för att jag inte tjuter av lycka inför möjligheten att få klä ut mig till valfritt djur på zoo eller någon slags religionsidkare eller nåt som har med ett land att göra eller… o s v i alla evinnerlighet. Jag behöver inte ens gå ner på stan och plöja igenom Myrorna.

Temat är nämligen ”kom som du var när du var 15”.

Ha! Det är bara att öppna garderoben, plocka ut de utsvängda jeansen och trä på mig t-shirten jag numera sover i men år 1995 praktiskt taget levde i; Led Zeppelintröjan i storlek XL. Ett tält. Den rätta hårfärgen är tillbaka, från att under årens lopp ha växlat mellan svart, lila, rött, blont, brunt och rött igen så är det åter korpfärgat. Snedluggen (från första början inspirerad av Page himself) är också på väg tillbaka, med lite spray håller den sig nog på plats. Till och med längden på håret stämmer. Får se till att fylla i ett lite tjockare streck med kajalpennan än vanligt bara.

Med andra ord, i stort sett ingenting har hänt. Jag är densamma som för 13 år sedan. Åtminstone på utsidan. Möjligen att lite tonårshull försvunnit från ansiktet. Det går framåt…

Modeikonen anno 1995 och 2008 och antagligen i all evinnerlighet. Jag borde kanske permanenta mig för att lyckas fullständigt.

Darrig på hand och skadad spegel. Mer skärpa än så får ni inte.

Jaha, nu ska jag snart iväg. Har provat kläder hit och dit och nu orkar jag inte mer. Allt är åt helvete. Det blir snarare en igel än en fröken som går ut genom dörren. En svartigeljävel. Det fanns inget annat i garderoben! Det är förresten inte bara en igel som ska på skiva, mina elever har mycket bestämt beställt med Snippe också. 19 ska det ätas, 21 är släppet. Jag har ingen aning om hur den här kvällen kommer att arta sig. Det kan bli jätteroligt och det kan gå helt åt helvete. Intressant blir det nog hursomhelst.

Fick skjuts av en kollega till Systemet i samhället där jag jobbar. Bra, tänkte jag, då slipper jag valborgsmässoköandet i Uppsala. Vi åkte på en håltimme, och var lite nojiga över att möta elever på väg upp till vårt rum på vägen tillbaka. Dolde systemetkassarna i andra, vita påsar, gick bakvägen och tog trappan upp med långa kliv. Puh. Vi mötte inte en själ.

När jag gick ut ur rummet mötte jag en flock gallopperande ettor som skrek "Niiiina - vi såååååg! Vi veeeet vad du har gjort! Fyyyyy!"

Jävla klassrum med fönster åt baksidan.

Haha. Ramlade över Moto boys hemsida. Honom har jag minsann både förföljt och tjuvringt till. Dock för någon annans räkning. Året detta begav sig var 1994 om jag inte minns fel. Räknar man ut hur gammal jag (och min uppdragsgivare) var vid denna tidpunkt faller mycket på plats.