Medan man väntar på att Snippe ska duscha färdigt så att vi kan åka iväg och äta (laga mat på semestern? Icke!) kan man förutom känna ångest över sin frisyr (dödsstöten kom häromdagen när jag blev kallad för "Syntluggen"), lyssna på magens desperata kurrande, vindens vinande och de arga barnen som skriker ute på gården, se ut genom fönstret och serveras gråblåsvarta moln och vajande träd även titta på bilder från en svunnen tid. Eller så är de från i förrgår. Det känns bara som en svunnen tid just nu just idag...

Assar har varit ute och lekt inte nudda mark i ungefär en timme. Min ångest är dämpad för stunden. (Den väcks åter imorgon strax efter frukost, då Assar brukar vara som mest bajsnödig. Då är också kattlarmsvolymen som högst)

Lite lek på marknivå hanns med också.

Såhär roligt tyckte Snippe att det var:

Och såhär rolig tyckte Assar att Snippe var:

Födelsedagsfirandet inleddes med femkamp. Femkamp med pojkvännens familj, det innebär att man i princip inte kan vägra ut sig utan att göra bort sig fullständigt för all framtid, och hädanefter ses som Snippes Helt Störda Flickvän, så det var bara att bita ihop, le och låtsas ha roligt medan själen skrek ut sin ångest i frekvenser ohörbara för det mänskliga örat.

Pilkastning, boule, boll i hink, elspel (nej, jag orkar faktiskt inte förklara) och fiskespel. Jag fick noll poäng i allt förutom i fiskespelet där jag överglänste alla, det räckte till att placera mig näst näst sist.

Jag har insett att jag gjort mig själv en ohygglig otjänst genom att ha den här fobin för lekar, tidigare har jag kunnat konstra mig ur de flesta situationer, blåvägrat och kommit undan med det utan att det har setts som ett alltför stort lyte, men det har ju gjort att jag inte har någon som helst erfarenhet av lekar, jag har inga lekskills! Nu när jag ska föreställa vuxen och hamnar i situationer som den här (pojkväns pappa fyller 60) är det plötsligt inte nog med att hela insidan får eksem av leksituationen, nu måste jag även behöva utstå diverse gapskratt och uppmuntrande tillrop av åskådarna eftersom jag nästan alltid är helt värdelös på allt och dessutom utför de flesta grenar med minsta möjliga effort. Jag satte liksom inte en enda pil till exempel.

Som om det inte var nog skulle det lekas kurragömma senare på kvällen. Återigen började själen gnissla i sorgliga melodier. Okej att leka med barn - det har jag inga som helst problem med, men att leka med vuxna - jag mår nästan fysiskt illa! Nu var det ju på barnens begäran som det lektes kurragömma, så jag överlevde (med lite gömhjälp från Snippe) men det var en pärs. En annan slags ångest.

Jag vägde mig nyss och fick mina aningar besannade. Jag har aldrig vägt så mycket förr. Aldrig. Och idag ska jag på 60-årskalas. Vilken jävla prövning. För såhär kan jag ju inte hålla på. Ångest. GI-böcker beställdes just i all hast från bokus. Inom tre till fem arbetsdagar är de här och ska inspirera mig är tanken, men mitt nya liv börjar tydligen idag. Det här GÅR nämligen inte.

Och Assar gråter vid dörren och ger mig stora under-lugg-blicken. Den som är fylld av sorg och harm. Den som talar om att jag är en hemsk, hemsk person som håller honom fången här inne och tvingar honom att bajsa i en deppig låda istället för ute i FRIHETEN. Ångest. Och dessutom stinker det kattbajs i hela lägenheten nu. Ångest.

Lägenheten flyttstädad, kontraktet påskrivet, nycklarna överlämnade, lånen lösta, adressändring anmäld, namn uppsatt på dörren, brevbäraren pratad med, adressändringslappar mottagna, påskrivna och ivägskickade igen. Nu tror jag att jag är färdigflyttad. Bannemig.

Alltså: färdigt, bortgjort, som man sa på en gammal god tid, närmare bestämt den tiden då man jobbade med Josgos och Jilina Babakova, mina fina norrskensflammor, i receptionen på Sats, iklädd kavaj och ett naturligt leende dagarna i ända. (När jag är trött och ska svara i telefon är jag ibland fortfarande snubblande nära att svara ”välkommen till Sats Uppsala, det är Nina” med flygvärdinnerösten påkopplad).

Efter en dags vila efter fjällen var det dags för den årliga Gotlandsveckan. Fjäll och fors byttes mot raukar och klintar. Nästan. Nej, det var inte alls sant, vi sightseeade så flitigt förra året att vi mest slappade den här gången. Sol, mat, öl. I den ordningen för det mesta. Uppsalaveckan på Gotland infaller för övrigt veckan efter Stockholmsveckan, vi är ju lite efter här på landet. Bilderna från ön är kanske inte lika poetiska som fjällbilderna, men veckan var minst lika bra:

På väg till färjan. Osedvanligt deppig köttbullsmacka.

 Snippe och jag har nästan samma hudfärg.

Kulturtanterna Kritan och Linda inspirerade resten av sällskapet att börja lösa korsord. Här är systrarna Ekman in action på Tofta.

Eller så kan man ju leka med i-telefonen under en handduk...

Efter sol kommer mat.

Mat = plankstek för dessa lyckliga tu.

Efter sol och mat kommer öl. Eller vin i petflaska.

Min pojkvän är en vampyrmumie. När han tjuvade ett parasoll öppnade sig en helt ny underbar värld för honom. Nu slipper han bygga små handdukstält.

Obligatorisk syn - Café Vårdklockan som nu heter nåt annat som har med utsikt att göra. Minns inte vad.

Hanna dricker kaffe på Café Minns inte vad.

På besök i ett helt vanligt gotlänskt idyllhus.

Mycket bil blev det. Varm bil.

80-talssolnedgång och Snippe.

80-talet.

Igeln tittar på 80-talet.

Mot Fårö!

På Fårö.

Söta!

Efter sol, mat och öl brukar det även följa en eller annan pizza samt obligatorisk fotografering.

Sanna och Anni. Jag kan tänka mig att stjäla Anni. Och jag gillar ju knappt barn i vanliga fall.

Såhär glad blir Linda när hon får saffranspannkaka.

AIK! Eh.

Jag har ju tänkt en massa intelligenta, intresseväckande tankar och varit med om en massa intresseväckande, intelligenta saker, men ingen tid finns att blogga på. All tid går åt till att semestra å det semestrigaste eller att slita så att svetten lackar. Svetten har lackat även på de semestriga dagarna förstås, både på vandring i fjällen och på diverse stränder på Gotland. Idag har den runnit dels när vi (igel, Snippe och Coco) slutförde flyttstädningen (och jag grät en tår och pussade lägenheten i hemlighet innan jag låste dörren) på Swedenborgsgatan, och sen när jag lagade en tre rätters middag åt min familj, som denna vecka även inkluderar farmor. Eller okej, hon är inkluderad alla veckor, men just denna befinner hon sig i Uppsala. Créme Ninon till förrätt, ungsgrillade kycklingspett och saltbakad färskpotatis till huvudrätt, cheesecake med mammas hallon (fast jag bakade!) (obs, obs!) till efterrätt. Och kaffe bryggt i farmors gamla men fina röda kaffebryggare som hon bittert ångrar att hon gett bort till mig. Men tji, hon får den inte tillbaka, jag är för nöjd med rödheten. Sen blev det cykling till föräldrahemmet (men mamma, farmor och pappas nya gitarr fick skjuts av Snippe) där vi tittade på Morden i Midsomer, farmor somnade med huvudet på min axel och Kissen i hennes knä. Hon dreglade nog en pöl också (kattskrället alltså, inte tanten). Innan hemcyklingen stal jag med mig en Larson!-tidning jag inte läst, den ligger bredvid sängen och väntar. Innan jag får min belöning för dagens slit ska jag nog ladda upp  några bilder som jag tänkte tvinga er att titta på. Eller låtsas att ni tittar på.