På våren är det popplar som gör mig lycklig. Innan vi åkte iväg var jag lite ledsen över att schersminerna precis börjat blomma, tänkte att de skulle hinna blomma ut innan vi kom hem; det stack lite. Men allra, allra mest oroade jag mig för att jag skulle missa lindarna. Mina allra lyckligaste soch somrigaste doft. 

Vi hann hem i tid.

Det växer en jättelind precis utanför vår balkong, dörrarna står på vid gavel, det doftar lindblom in till mig i soffan och jag hör svalorna svirra. Åh. Ett underträd.

Vi tog bilder på den där resan vi just kommit hem från. Sammanlagt är det nästan 6000 bilder. Med det i åtanke kanske det är lite lättare att inte hata mig för att jag lägger upp så många från ett och samma ställe. Salvation Mountain heter denna konstiga, konstiga plats. Det var hett hett hett. Öken runtomkring den nedlagda flygbasen. Sand och sprakande färger. Slab City ligger precis utanför, där bor alla i husvagnar.

(Slab City och konstiga berget finns förresten med i filmen Into the Wild. Kolla längst ner om ni vill.)

Så. Här kommer bilder därifrån. Det kommer fler sen. På andra saker.

Hemkommen.

Det är lite svårt att hänga med i svängarna; nyss var jag i Amerikat, där det hände nåt mest hela tiden, nu är jag hemma i mitt trygga bo där det mest spännande som hänt idag är en promenad till Gamla Uppsala.

Jag ska skriva mer om resan imorgon. Just nu är jag för matt och det skulle vara svårt att skriva nåt vettigt. Alla bilder är i en annan dator dessutom, så imorgon it is.

Idag däremot har min avgiftning börjat. Jag har gått upp drygt tre kilo på tre veckor. Egentligen känns det som mer; jag måste ha förlorat i muskler men vunnit i fett om man säger så. Jag känner mig svullen på utsidan och liksom oljad och sockrad på insidan. Så idag började den. Avgiftningen. Trots att det är söndag. Inget godis. Inget friterat. Inget flottigt. Ingenting utom nyttigheter. En hel dag har jag klarat. 29 to go.

Söndagssåkallatgodis....

Det bidde ingen björnblogg. Heller inget från Dödsdalen. Eller Venedig, jag menar Venice. Eller Hollywood för den delen (jag menar, Michaelhysteri, världens mest lyckade pubrundekväll, Mel's Diner två gånger samma dag....).

Men det ska bli. Sen. Hemma. Jag har en massa sparade blogginlägg nedskrivna. Eller, fan också, jag inser just i skrivande stund att jag tömde min väska på kvitton nyss, ett av dessa fungerade även som min komihåglista. Jag hade en massa sparade blogginlägg.

Jag får rota.

Ikväll är sista kvällen. Cirkeln är sluten. vi är tillbaka på samma hotell som vi bodde på första natten. Jag har köpt en extra körsbärsprickig väska för 25 dollar vid stranden idag, där har jag slängt ner alla mina inköp (en bandlös bh, ett gäng clear eyes-förpackningar, en träningsboll, två par converseskor, ett krucifix, en ganeshastaty och en guldbuddha för att nämna några få saker.) Det känns trist. Inte att ha en körsbärsväska, det känns bra, men att vår road trip är över. Det här har varit min bästa semester ever, lätt. Lätt.

Sista dagen på stranden, sista badet i havet, sista hotellrummet. Sista dollarna spenderade. Sista burgaren på väldigt, väldigt länge. (Nu stundar diettider. Sockerfri månad, minst.)

Det har varit så mycket att se, att uppleva, att förundras, underhållas och förskräckas över att det är svårt att greppa. Jag kommer att få panik om nån frågar hur det var, för hur ska man kunne berätta allt? "Bra"?

Jag önskar att vi hade ytterligare tre veckor kvar...

Nu är vi i Orange County, OC, som det kallas. Snart morgonpromenad längs stranden, sen minns jag inte vad reseledaren har planerat för oss. Frukost kanske. Idag åker vi tillbaka till Los Angeles, och sen håller vi oss där tills vi kommer hem. Jag har åkt så mycket bil att jag verkar ha kommit över min åksjukhet, igår läste jag nästan en hel bok där i baksätet. Undrens tid och så vidare. Kanske beror det på krucifixet som ligger i baksätet.

Bilder i i något felaktig ordning, men vafan, ni fattar. De där jag ligger ner och blir nedblött är när värmeslaget var som närmast. Eller nej, det var ju närmare innan såklart.

Well if you ever plan to motor west,
just take my way that's the highway that's the best. 
Get your kicks on Route 66

Well it winds from Chicago to L.A 
More than 2000 miles all the way. 
Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma City looks oh so pretty,
you'll see Amarillo and Gallup, New Mexico,
Flagstaff, Arizona don't forget Winona,
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, 
and go take that California trip. Get your kicks on Route 66

Well goes from St. Louie down to Missouri, Oklahoma city looks oh so pretty, You'll see Amarillo and Gallup, New Mexico, Flagstaff, Arizona don't forget Winona 
Kingman, Barstow, San Bernadino.

Would you get hip to this kindly tip, and go take that California trip 
Get your kicks on Route 66.

Japp, där åkte vi igår och idag. Flagstaff, Arizona, där var vi bosatta en natt.  (Bilden har jag tjuvat av Frida, jag han inte slänga upp min kamera i tid.) Det känns lite fånigt roligt att ha åkt där, nu kan jag pricka av det och sjunga med i låten med lite starkare röst än tidigare.