En av lärarna i mitt arbetsrum har gått i pension. Hon lovade mig sin plats i arv, och kvick som en vessla har jag flyttat mina saker till hennes gamla plats idag. Hyllor! Fönster! Inte ryggen mot dörren!

En ny era har börjat. Eran där jag inte får nackspärr av nyfikenhet så fort någon kommer in i arbetsrummet. Eran där jag inte behöver minimera internetsidor så fort nån obehörig närmar sig i kopieringsrummet. Ett helt eget litet privat bås! Kontorslycka av stora mått!

Det har varit några möten i vanlig ordning, annars är flytten det jag har ägnat mig åt. Det handlar om att bära saker ungefär tre meter, men det har tagit mig hela dagen. Nu är jag helt slut. Jag ska läsa serietidning tills jag slocknar, approximativt sju minuter efter att jag lagt mig tillrätta med huvudet på kudden.

Idag är sista semesterdagen. Imorgon börjar jag i skolan igen. Jag känner mig ganska beredd. Tror jag. En bra sak är även att jag längtar lite efter mina elever. Eller längtar kanske är fel ord, men jag ser fram emot att träffa dem. Det ska bli roligt! Jag har drömt ännu en dröm om skolan förresten, men den här var positiv. Jag blev räddad från diverse obehagligheter, läskiga människor och dryga situationer av mina fina disciplar. En bra dröm att lägga i vågskålen som motvikt till den förra skoldrömmen.

Jag skulle kunna vara ledig i åtta veckor till, jag skulle väl inte klaga om jag blev erbjuden ytterligare ett sommarlov, men nu är det så att terminen börjar imorgon. Dags alltså att köpa bänkpapper, höstjacka, nya jeans (Crocker, Levi’s är för dyrt) pennor, sudd, pennskrin och block.

(Jag ska faktiskt köpa mig en ny skolväska. Jag köpte en helsvart men ångrade mig och gick tillbaka för att köpa den jag egentligen ville ha. Då hade den sista av den modellen just sålts. Och bara för att de var så himla trevliga inne på affären hade jag inte hjärta att lämna tillbaka den svarta och gå till den andra friluftsbutiken i stan där jag vet att väskan med röda detaljer finns. Nej. Jag beställde en istället. Om två till fjorton dagar ringer de mig. Å. Jag är så töntigt snäll och lättpåverkad ibland.)

Jag har haft ett bra sommarlov. Mycket. USA går ju inte av för hackor, det var en semester i en klass för sig liksom, men jag har gjort en massa andra semestrigheter också. Gjort tillräckligt många bra somrigheter för att det ska kännas som att hösten kan få komma så smått. Snart. Jag har träffat en massa bra vänner på olika ställen. Fikat, grillat, hälsat på, gått ut på lokal med. Jag har badat, cyklat omkring, gått på loppmarknad, åkt till Stockholm bara för att spankulera med Snippe, löst korsord på gräsmattan, hälsat på farmor, firat födelsedagsbarn. Tagit det lugnt.

Många sommarstugor har det blivit också. Sommarstugan verkar vara det nya svarta. Midsommar firades till exempel i stugan hos Fia och Mange, den som blir finare för varje gång man är där.

Sen har vi varit stugsittare i Dalarna hos Daniel och Lina, där jag träffade Mira för andra gången, nu har hon varit utanför magen ungefär lika länge som hon var inuti den. Hon var större. Och inte lika trött som första gången. På som fan snarare. Brorsan Lukas gick inte av för hackor heller. Och Dalarna var fint. Heja Sverige liksom. Blå himmel, gärdesgårdar, blommor längs vägkanten, åkrar och ängar. Kor som betade av det gröna gräset och gul sol som sken på dem. (Och regn. Men då satt vi inne och åt så att min mage stod i fyra hörn, så det gjorde inget.)

Jag har förlorat mina eventuella sommarlekar med Maja till stugan Stenkullen. Istället för att se den som en konkurrent kanske jag ska betrakta den som en anledning att skaffa körkort så jag kan ta mig ut dit och våldgästa helt på eget bevåg.

Senaste stugan vi besökte ägs av Manne och Sara, där åt vi kräftor i lördags. Jag åt en halv västerbottenpaj. Snippe åt tre kilo kräftor, minst. Och jag blev sugen på att spätta bort en massa sten. Jag tror att det är lite av min grej, det där att fixa med stugor.

Det verkar helt enkelt som att stuga är nåt man ska ha. Ska skriva ner det på önskelistan.

...kanske hinner gnaga ner mina. När jag ändå var i farten och bokade diverse renoveringsprojekt för mig själv tänkte jag att det kunde vara dags att gå till tandläkaren. Jag tror det var omkring två år sedan. Först fick jag sitta drygt tio minuter i telefonkö. Sen fick jag en utskällning för att jag inte var kund hos folktandvården sedan tidigare. (Fast det är jag. Det var bara ännu längre än två år sedan). Sen fick jag en tid. I november.

Häromveckan färgade jag ögonfransarna och ögonbrynen. Fick ögonbrynen vaxade också, ritsch! sa det så var det kirrat. Jag har stavat på morgnarna, jag har cyklat, jag har gått på core (där det alltså spelas Take That som sista låt och jag ligger utmattad och gråtnära på en svettig matta när ljuset släcks) jag har fått ett styrketräningsprogram för benen som gör att jag går som en gammal tant dagen efter jag kört det. Jag har testat mina dermalogicakrämer med gott resultat. Jag har köpt hårfärg och ska lura Snippe att det är en rolig sak att hjälpa mig att färga håret. Idag fick jag (äh, vadå fick, jag betalade dyra pengar) massage för min stackars rygg som har känts som ett blåmärke, en enda muskel med träningsvärk, ett bygge som knakar när man ruskar på det, efter en sömnlös natt med schemavåndande, träning och allmänt mycket fläng (och nu sitter jag här alldeles mosig. Jag kommer att sova som en björn i ide inatt). På lördag ska jag utnyttja ett presentkort  på hårbottenmassage och hårinpackning jag fick av Snippe i julklapp.

I skick som ny. Snart så.

När vi var på Frifot igår (Som för övrigt var mycket, mycket bra. Mycket bra.) så fick jag bita ihop för att inte bli mer än bara tårögd.

När jag kom hem och suckande gick med på att se en komedi om ett par och en hund (jag var inte upplagd efter min musikupplevelse...) så slutade det hela med att det rann stora blöta tårar längs igelkinderna. Hunden blev gammal och dog av ålder efter ett lyckligt liv. Men den dog! Jag var tvungen att smita in på toa och snofsa till mig innan jag slet åt mig Assar, stoppade nosen i gråpälsen och vinkade sällskapet adjö.

Och när jag har kört valfritt träningspass och det är läge för nedvarvning och stretch, ja då är det så nära, så nära att tårarna kommer. Kroppen blir till gele, nära flytande form. Idag till Take That liksom. Jag menar vafan. Vad är det som händer.

Snippe åkte till jobbet för en kvart sedan. Det är min sista semesterdag, men jag steg upp samtidigt som han. Jag tränar lite på att stiga upp i tid. Det känns jobbigt. Risk för träningsvärk.

Först träffades några lärare på Katalin. En upptakt liksom. På tisdag är det skolstart nämligen. Kul! tänkte jag och cyklade dit, glad och lite extra snitsig i en USA-hatt. Tji! fick jag. Det var en träff i gnällighetens tecken. Eller det är orättvist, egentligen var det bara två som gnällde, men det liksom räckte och blev över för mig. Det överröstade alla andra. Allt mitt glada humör rann ur mig i takt med att ölen rann i dem. (Själv drack jag kaffe och Pepsi Max, mina öl hade jag liksom redan förbrukat denna vecka kände jag. Grill hit och middag dit och, och, och.) Jaha, så jag cyklade hem komplett nedstämd och kände att jag kommer att sakna Sofia så jag nästan dör den här terminen. Förutom att hon är min vän, smart, roligt och snäll så fyller hon en bra funktion; när jag blir lack och vill slå puckopersoner som kommer i min väg är hon lugn och fin som en filbunke och kan lyssna på mitt ältande tills jag blir snäll och söt igen. Och ingen blodspillan behöver ske. Tur att hon kommer att fortsätta komma till Katalin oavsett om hon jobbar på min arbetsplats eller inte.

Sen fick jag mitt schema på skolmailen. Mitt schema såg ut att bli rätt lätt och luftigt i våras. Fint tyckte jag, särskilt eftersom jag jobbat i överkant av vad som rekommenderas och därtill är klassföreståndare för två klasser, haft en lärarkandidat och vickat för två lärare i två ganska långa omgångar. Då var jag väl vara värd att jobba lite färre timmar nästa läsår då, liksom.

Tillåt mig skratta. Ha!

För det första har någon slängt på mig ytterligare en klass i religion. Så då ligger jag i överkanten av timantalet igen. Och sen är det nån som tycker att, Hey, varför ska de läsa religion på två terminer när man kan trycka in hela köret på en?

Enligt mitt schema ska tre klasser; el, fordon och esteterna, läsa kursen på en termin. (Esteterna ska läsa kursen på en termin, så det var jag visserligen redan inställd på. Och industriklassen får tydligen fortfarande två terminer på sig). Det blir två maximegapass religion i veckan för varje klass. (El har jag i svenska redan. Det betyder att vi kommer att träffas 260 minuter varje vecka. Det är 4,3 timmar. Uppdelat på två dagar.) Det kan även betyda psykisk brottning i två maximegareligionspass i veckan med varje klass. De orkar inte ha religion i åttiominuterpass. Det går inte. Det går verkligen inte två gånger i veckan. Per klass.

Jag kan uppbringa energi till att ha en klass som läser kursen så. Men inte tre. Varav två überyrkeskillklasser.

Det innebär visserligen att jag kommer att ha en otroligt soft vårtermin, med bara svenska med fem grupper och religion med industriarna. Synd bara att jag förmodligen inte kommer att ha överlevt tills dess.

Nu har jag visserligen brevväxlat lite med studierektorn, och han har lovat att se vad som kan göras åt mitt schema. Så jag ska ska kanske inte rista in mina beklaganden i sten än. Det finns hopp. (Och skulle det inte finnas sånt hopp får jag väl istället hoppas att jag är gjord i nåt segt, hårt och beständigt material, så att jag  kirrar det  här och bara kan glida efter jul. (Jojo. Fyra klasser ska skriva nationellt prov i svenska.))

Och vadå  "Som i en dröm"? kanske en uppmärksam läsare tänker. Jo. För ungefär en vecka vaknade jag upp helt genomsvettig och med andan i halsen. Jag hade drömt om skolan. En sån därn mardröm. Jag hade ingenting under kontroll, virrade omkring i korridorenrna utan någon som helst uppfattning om vad som skulle göras på lektionerna, i klassrummen satt elever och väntade i fyrtio minuter på att jag skulle hitta rätt sal, det kom kontrollanter och såg att jag inte gjorde nåt rätt nånstans, allt jag gjorde förvandlades till kaos, ingen hörde vad jag sa, alla struntade i mina instruktioner och en elev upplyste mig slutligen om att jag var lurad; egentligen hatade alla elever mig, de hade bara låtsas vara trevliga hittills.

Jag undrar vad mitt undermedvetna höll på med. Jag har inte haft en enda ångesttanke på skolan under hela sommaren. Mitt medvetna tycker (trots en smula schemanervositet och sofiasaknad) att det ska bli roligt att börja igen. Faktiskt. Att använda hjärnan på det där sättet igen. Lärarsättet. Jag trivs med det.

Om olycklig kärlek mellan en havsfru och Herr Mannelig.

Apropå lena Willemarks sång alltså. Det var ju ingen sång i förra klippet, och det här var det enda jag kunde vaska fram från youtube.