Ska cigarettpaket märkas kan väl lika gärna en yrkeskår få lite klisterlappar att fästa på pekpinnarna?

Häromdagen skulle jag ha en lektion om kroppsspråk. Jag hade förberett med en jättefin power point jag skulle visa, späckad med intressant information och pedagogiska bilder. Fantastiskt.

Det vara bara det att projektorn hatade min dator och inte ville ha något som helst med den att göra. Hur jag än kopplade, omstartade, bönade och bad så blev det blankt nej. Ingen jävla power point skulle visas, det var bara att glömma.

Jaha, vad göra? Ingen tid att komma på nåt nytt, ingen reservplan på lager. Helvete.

Man tager vad man haver, som Kajsa Warg brukade säga (nej, hon sa ju egentligen bara ”man tager” men vafan).

Och vad hade då jag? Ingenting att visa på en vit duk, inga bilder, ingen text till eleverna, inga övningar, ingenting. Utom mig själv då.

Så fick helt enkelt ställa mig framför klassen och berätta om kroppsspråk och använda mig själv som exempel. Och när jag efter en bra stund frågade dem om de orkade sitta och lyssna mer så sade de att de gillade det. Att jag skulle fortsätta. De gav mig förslag jag skulle illustrera. Åherreminje.

Där stod jag (lämpligt klädd i svarta skor, svarta byxor och svart polotröja, svarta håret uppsatt i en hästsvans – bara vitt smink och en basker som fattades) och illustrerade känslor med min egen kropp. Jag fick vara stolt, osäker, flirtig, blyg, arg – allt på känsloskalan. Och det räckte ju inte med kroppen heller, jag var ju tvungen att göra miner. Miner! Fattar ni!? Miner! På beställning! De som känner mig vet också att jag upplever att behöva göra grimaser på beställning, spela teater, leka lekar, charader och dylikt är likställt med tortyr, ja, ett lämpligt straff i den nivå av Dantes helvetestratt jag skulle hamna i.

Det var bara att köra. De ville inte att jag skulle bryta, de ville ha en timmes enmansshow. Vad är det som händer? Det var dessutom en av de bästa lektionerna jag hade den här veckan.

Läraryrket är livsfarligt.