Idag är sista semesterdagen. Imorgon börjar jag i skolan igen. Jag känner mig ganska beredd. Tror jag. En bra sak är även att jag längtar lite efter mina elever. Eller längtar kanske är fel ord, men jag ser fram emot att träffa dem. Det ska bli roligt! Jag har drömt ännu en dröm om skolan förresten, men den här var positiv. Jag blev räddad från diverse obehagligheter, läskiga människor och dryga situationer av mina fina disciplar. En bra dröm att lägga i vågskålen som motvikt till den förra skoldrömmen.

Jag skulle kunna vara ledig i åtta veckor till, jag skulle väl inte klaga om jag blev erbjuden ytterligare ett sommarlov, men nu är det så att terminen börjar imorgon. Dags alltså att köpa bänkpapper, höstjacka, nya jeans (Crocker, Levi’s är för dyrt) pennor, sudd, pennskrin och block.

(Jag ska faktiskt köpa mig en ny skolväska. Jag köpte en helsvart men ångrade mig och gick tillbaka för att köpa den jag egentligen ville ha. Då hade den sista av den modellen just sålts. Och bara för att de var så himla trevliga inne på affären hade jag inte hjärta att lämna tillbaka den svarta och gå till den andra friluftsbutiken i stan där jag vet att väskan med röda detaljer finns. Nej. Jag beställde en istället. Om två till fjorton dagar ringer de mig. Å. Jag är så töntigt snäll och lättpåverkad ibland.)

Jag har haft ett bra sommarlov. Mycket. USA går ju inte av för hackor, det var en semester i en klass för sig liksom, men jag har gjort en massa andra semestrigheter också. Gjort tillräckligt många bra somrigheter för att det ska kännas som att hösten kan få komma så smått. Snart. Jag har träffat en massa bra vänner på olika ställen. Fikat, grillat, hälsat på, gått ut på lokal med. Jag har badat, cyklat omkring, gått på loppmarknad, åkt till Stockholm bara för att spankulera med Snippe, löst korsord på gräsmattan, hälsat på farmor, firat födelsedagsbarn. Tagit det lugnt.

Många sommarstugor har det blivit också. Sommarstugan verkar vara det nya svarta. Midsommar firades till exempel i stugan hos Fia och Mange, den som blir finare för varje gång man är där.

Sen har vi varit stugsittare i Dalarna hos Daniel och Lina, där jag träffade Mira för andra gången, nu har hon varit utanför magen ungefär lika länge som hon var inuti den. Hon var större. Och inte lika trött som första gången. På som fan snarare. Brorsan Lukas gick inte av för hackor heller. Och Dalarna var fint. Heja Sverige liksom. Blå himmel, gärdesgårdar, blommor längs vägkanten, åkrar och ängar. Kor som betade av det gröna gräset och gul sol som sken på dem. (Och regn. Men då satt vi inne och åt så att min mage stod i fyra hörn, så det gjorde inget.)

Jag har förlorat mina eventuella sommarlekar med Maja till stugan Stenkullen. Istället för att se den som en konkurrent kanske jag ska betrakta den som en anledning att skaffa körkort så jag kan ta mig ut dit och våldgästa helt på eget bevåg.

Senaste stugan vi besökte ägs av Manne och Sara, där åt vi kräftor i lördags. Jag åt en halv västerbottenpaj. Snippe åt tre kilo kräftor, minst. Och jag blev sugen på att spätta bort en massa sten. Jag tror att det är lite av min grej, det där att fixa med stugor.

Det verkar helt enkelt som att stuga är nåt man ska ha. Ska skriva ner det på önskelistan.

...kanske hinner gnaga ner mina. När jag ändå var i farten och bokade diverse renoveringsprojekt för mig själv tänkte jag att det kunde vara dags att gå till tandläkaren. Jag tror det var omkring två år sedan. Först fick jag sitta drygt tio minuter i telefonkö. Sen fick jag en utskällning för att jag inte var kund hos folktandvården sedan tidigare. (Fast det är jag. Det var bara ännu längre än två år sedan). Sen fick jag en tid. I november.

Häromveckan färgade jag ögonfransarna och ögonbrynen. Fick ögonbrynen vaxade också, ritsch! sa det så var det kirrat. Jag har stavat på morgnarna, jag har cyklat, jag har gått på core (där det alltså spelas Take That som sista låt och jag ligger utmattad och gråtnära på en svettig matta när ljuset släcks) jag har fått ett styrketräningsprogram för benen som gör att jag går som en gammal tant dagen efter jag kört det. Jag har testat mina dermalogicakrämer med gott resultat. Jag har köpt hårfärg och ska lura Snippe att det är en rolig sak att hjälpa mig att färga håret. Idag fick jag (äh, vadå fick, jag betalade dyra pengar) massage för min stackars rygg som har känts som ett blåmärke, en enda muskel med träningsvärk, ett bygge som knakar när man ruskar på det, efter en sömnlös natt med schemavåndande, träning och allmänt mycket fläng (och nu sitter jag här alldeles mosig. Jag kommer att sova som en björn i ide inatt). På lördag ska jag utnyttja ett presentkort  på hårbottenmassage och hårinpackning jag fick av Snippe i julklapp.

I skick som ny. Snart så.

När vi var på Frifot igår (Som för övrigt var mycket, mycket bra. Mycket bra.) så fick jag bita ihop för att inte bli mer än bara tårögd.

När jag kom hem och suckande gick med på att se en komedi om ett par och en hund (jag var inte upplagd efter min musikupplevelse...) så slutade det hela med att det rann stora blöta tårar längs igelkinderna. Hunden blev gammal och dog av ålder efter ett lyckligt liv. Men den dog! Jag var tvungen att smita in på toa och snofsa till mig innan jag slet åt mig Assar, stoppade nosen i gråpälsen och vinkade sällskapet adjö.

Och när jag har kört valfritt träningspass och det är läge för nedvarvning och stretch, ja då är det så nära, så nära att tårarna kommer. Kroppen blir till gele, nära flytande form. Idag till Take That liksom. Jag menar vafan. Vad är det som händer.

Snippe åkte till jobbet för en kvart sedan. Det är min sista semesterdag, men jag steg upp samtidigt som han. Jag tränar lite på att stiga upp i tid. Det känns jobbigt. Risk för träningsvärk.