Först träffades några lärare på Katalin. En upptakt liksom. På tisdag är det skolstart nämligen. Kul! tänkte jag och cyklade dit, glad och lite extra snitsig i en USA-hatt. Tji! fick jag. Det var en träff i gnällighetens tecken. Eller det är orättvist, egentligen var det bara två som gnällde, men det liksom räckte och blev över för mig. Det överröstade alla andra. Allt mitt glada humör rann ur mig i takt med att ölen rann i dem. (Själv drack jag kaffe och Pepsi Max, mina öl hade jag liksom redan förbrukat denna vecka kände jag. Grill hit och middag dit och, och, och.) Jaha, så jag cyklade hem komplett nedstämd och kände att jag kommer att sakna Sofia så jag nästan dör den här terminen. Förutom att hon är min vän, smart, roligt och snäll så fyller hon en bra funktion; när jag blir lack och vill slå puckopersoner som kommer i min väg är hon lugn och fin som en filbunke och kan lyssna på mitt ältande tills jag blir snäll och söt igen. Och ingen blodspillan behöver ske. Tur att hon kommer att fortsätta komma till Katalin oavsett om hon jobbar på min arbetsplats eller inte.

Sen fick jag mitt schema på skolmailen. Mitt schema såg ut att bli rätt lätt och luftigt i våras. Fint tyckte jag, särskilt eftersom jag jobbat i överkant av vad som rekommenderas och därtill är klassföreståndare för två klasser, haft en lärarkandidat och vickat för två lärare i två ganska långa omgångar. Då var jag väl vara värd att jobba lite färre timmar nästa läsår då, liksom.

Tillåt mig skratta. Ha!

För det första har någon slängt på mig ytterligare en klass i religion. Så då ligger jag i överkanten av timantalet igen. Och sen är det nån som tycker att, Hey, varför ska de läsa religion på två terminer när man kan trycka in hela köret på en?

Enligt mitt schema ska tre klasser; el, fordon och esteterna, läsa kursen på en termin. (Esteterna ska läsa kursen på en termin, så det var jag visserligen redan inställd på. Och industriklassen får tydligen fortfarande två terminer på sig). Det blir två maximegapass religion i veckan för varje klass. (El har jag i svenska redan. Det betyder att vi kommer att träffas 260 minuter varje vecka. Det är 4,3 timmar. Uppdelat på två dagar.) Det kan även betyda psykisk brottning i två maximegareligionspass i veckan med varje klass. De orkar inte ha religion i åttiominuterpass. Det går inte. Det går verkligen inte två gånger i veckan. Per klass.

Jag kan uppbringa energi till att ha en klass som läser kursen så. Men inte tre. Varav två überyrkeskillklasser.

Det innebär visserligen att jag kommer att ha en otroligt soft vårtermin, med bara svenska med fem grupper och religion med industriarna. Synd bara att jag förmodligen inte kommer att ha överlevt tills dess.

Nu har jag visserligen brevväxlat lite med studierektorn, och han har lovat att se vad som kan göras åt mitt schema. Så jag ska ska kanske inte rista in mina beklaganden i sten än. Det finns hopp. (Och skulle det inte finnas sånt hopp får jag väl istället hoppas att jag är gjord i nåt segt, hårt och beständigt material, så att jag  kirrar det  här och bara kan glida efter jul. (Jojo. Fyra klasser ska skriva nationellt prov i svenska.))

Och vadå  "Som i en dröm"? kanske en uppmärksam läsare tänker. Jo. För ungefär en vecka vaknade jag upp helt genomsvettig och med andan i halsen. Jag hade drömt om skolan. En sån därn mardröm. Jag hade ingenting under kontroll, virrade omkring i korridorenrna utan någon som helst uppfattning om vad som skulle göras på lektionerna, i klassrummen satt elever och väntade i fyrtio minuter på att jag skulle hitta rätt sal, det kom kontrollanter och såg att jag inte gjorde nåt rätt nånstans, allt jag gjorde förvandlades till kaos, ingen hörde vad jag sa, alla struntade i mina instruktioner och en elev upplyste mig slutligen om att jag var lurad; egentligen hatade alla elever mig, de hade bara låtsas vara trevliga hittills.

Jag undrar vad mitt undermedvetna höll på med. Jag har inte haft en enda ångesttanke på skolan under hela sommaren. Mitt medvetna tycker (trots en smula schemanervositet och sofiasaknad) att det ska bli roligt att börja igen. Faktiskt. Att använda hjärnan på det där sättet igen. Lärarsättet. Jag trivs med det.