Jag skrev ju om kören förr. Nu har vi kommit igenom låten, flera gånger tillochmed. Klappar i sticket och hela kitet. Men jävlar vad illa det kommer att låta. Hahaha! Gaaaah, ångest. Jag pendlar mellan förtjusning och skräck. Det är kanske det som just är skräckblandad förtjusning. Ja. Fast med stänk av ren panik.

Det här med att lära lärare. Sju personer som alla är vana att vara i centrum, att ge instruktioner, att komma med förslag. Och helt ovana vid att själva lära verkar det ibland. Det skrattas, flamsas, glöms bort, görs om, missförstås... En del av dem skulle aldrig godkänna att elever betedde sig på samma sätt. Jag är visserligen en av alla som skrattar, oja, för hysteriskt roligt är det verkligen, men lite mer ångestladdade blir mina skratt för varje gång nu.

(För övrigt; när vi var på Åland med en klass nyligen så skulle vi leka lekar. Det var elever som instruerade. Vem behövde höra instruktionerna tre gånger och sen ytterligare en gång till? Jo, den mesta läraren av alla. Symptomatiskt.)

Ångest. Två kan inte hålla takten utan börjar sjunga på fel ställe och en sjunger tusen gånger starkare än alla andra. Och jag hittar inte min stämma utan flyter in i grannarnas om jag inte är på helspänn.

Men det är inte nog med att vi sjunger. Nej, nej. Vi ska dansa också. Fatta. I högklackat. Och hatt.

Har jag berättat när det är tänkt att vi ska framföra detta fantastiska nummer?

På treornas avslutningslunch. Inför trehundra pers.

Vad har jag gett mig in på? Hahaha, herregud.