Det har varit en lång dag. Jag känner mig som en urkramad disktrasa. Jag kände mig urkramad redan imorse när jag klev av tåget efter att ha suttit bredvid Negative Nisse som klev på efter ett tag och pratade om hur jobbigt det kommer att bli för mig. Snart. Om några veckor. Eller år. Han börjar alltid med att fråga ”Hur gååår det?” med domedagsrösten. Och jag svarar att det går bra. Då är han tvungen att deppa till mig ändå genom att berätta hur dåligt det kommer att bli snart, att lönen är åt helvete, att skolan kommer att förändras åt helvete, att loven kommer att gå åt helvete. Jag vill oftast be honom dra nånstans. Eller åtminstone hålla käft. Men jag är en snäll flicka, så jag mmmar med…

Efter att ha haft dubbeltimme svenska med el-ettorna blir man ännu mer urkramad. Det är en ständig kamp, men väldigt mycket skratt under tiden. På nåt sjukt vis har de nästan blivit en av mina favoritklasser, samma klass som fick min föregångare att nästan vilja sluta. Han avbröt lektioner och stormade ut, skickade till rektor kors och tvärs. Jag skrattar och säger åt dem att hålla käft. Det verkar funka det med.

Sen var det panikcykling hem från tåget, insläpp av hungrig katt och panikcykling tillbaka till stan. Fika med kusin. Prat om elände. Elände, elände. Det finns ingen mer olycksdrabbad än min kusin. Blev än mer matt. Som grädde på moset (eller bakelsen kanske, vilket var vad jag åt) så tvingade jag mig iväg till Sats på ett cykelpass. Jag ville inte, jag ville nästan hellre dö, men jag lurade in mig i salen på nåt vis. Det var en bra sak visade det sig. Isa hade passet, och hon har cyklat sig upp på instruktörstopplistan. Kristen som få, glad som knappt någon annan jag träffat någonsin, men med musik som funkar (jag skulle så gärna vilja veta hur hon resonerar när hon väljer musik!) och kan dessutom trampa i takt! Goda egenskaper.

Upptäckte sedan i omklädningsrummets spegel att jag återigen har lyckats skaffa mig en Ace-frilla. Lova att säga till mig innan jag utvecklar skrattet…

Väl hemma har jag inte ens orkat laga mig nån vettig mat. Snippe kom nyss, han kokar ägg åt mig i skrivande stund. Och sen tänkte jag stjäla några nya kramar som kan ersätta de som pressats ur mig.

 

Frida

14 februari 2008 00:14

Nej men åh. Det låter bittert. Men lite trevligt ändå! Jag har förstått att det här med att ha yrk-klasser är en form av hatkärlek. Min mor beklagar sig ofta, samtidigt som hon låter förstå att det ändå är jävligt roligt att undervisa dessa intellektella dvärgar. Haha! Och tur att spinningledaren sköter dig!

http://vad-frida-sa.bloggagratis.se

 

Nina

14 februari 2008 10:09

Frida: Ja, jag har trevligt för det mesta så länge alla gnällspikar är tysta... Igår gick jag igenom olika ämnen att hålla argumenteraden tal om med elarna, plötsligt smyger en kille fram till tavlan, tar en penna och skriver 'katt' och smyger tillbaka. Vad ska man göra, liksom? Haha.

 

celina

14 februari 2008 12:44

jag tycker att du är så stark som ändå tar dig till sats-helevetet när det känns så där. För det gör verkligen inte jag. När det är så där, och jag VET att jag skulle bli gladare om jag gick och tränade så skapas det någon form av trotskänsla i kroppen, typ: "jag ska nog visa dem!" och så stannar jag hemma framför tvn. Det värsta var att jag inte klarade av att koncentrera mig på mina favvosåpor för att jag var så irriterad på mig själv som inte gick och tränade, fast jag hade bestämt! Men idag har jag med mig träningskläderna till jobbet, och då kan inget jävla "jag ska bara" hemma stoppa mig från att träna.

http://celina.blogg.se

 

Nina

14 februari 2008 13:45

Celina: haha, känner igen! Ja, hade jag inte varit på stan hade jag ALDRIG åkt dit. Och hade inte kusinen bestämt sig för att ta bussen som gick halv sju och hade hon inte tvingat på mig den där bakelsen som jag ångrade så hade jag nog inte åkt dit även om jag var på stan. Men shit, vad det var värt det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter pa ett internetcafé i Porto, en mycket lustig stad i Portugal, som for ovrigt ar favvolandet hittills. Vi sokte upp solen efter att nastan ha regnat och blast bort i Frankrike, ett land fyllt av engelsksprakighetsvagrare, ondsinta vakter som s...

Jag har ju mer eller mindre (typ ofrivilligt) tagit semester från bloggandet den senaste tiden - för mycket jobb och påföljande trötthet och matthet har gjort att jag inte orkat vara kreativ, inte velat formulera ord till en text. Det har varit för m...

      Då var det över alltså. Nu har mina hjärtan tagit studenten. Mina hp-hjärtan och mina el-hjärtan. Och alla andra fina.   Och det är ungefär så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag är sur och tvär och trött. Och har gråtit fl...

Ovan ser du en lärare i betygsättartider. Idag rapporterade jag in dem. Betygshelvetena. Ungefär lika många MVG som IG, men flest G. Förkylningen har kommit som ett brev på posten fullt av mjältbrand. Hinner inte med nåt, inte blogga, inte so...

Jag är upptagen. Rättar uppsatser, jagar elever. Räddar de betyg som räddas kan och sitter i möten resten av tiden.   Liv, det är nåt jag tänkte återta efter den 11:e. Nej 7:e. Då ska ettornas och tvåornas betyg vara satta. Treorna nu på måndag. ...