Har suttit och tragglat bokstavsrader i en timme. Svarat på "är det bättre såhär... eller såhär?" trettiotusen gånger, tills jag var övertygad om att optikern bara roade sig med mig; att hon växlade mellan samma glas hela tiden. Att jag var med i en psykologisk undersökning och inte genomförde en synundersökning.

Men nu så. Nästa vecka så.

Så ska jag få nya glasögon alltså . Och kanske, kanske kan jag ha dem någonstans än utanför hemmet. Kanske, kanske kan jag ha dem på jobbet nån dag när jag känner mig lagom sliten? Kanske, kanske blir min mentala ålder, och tillhörande självförtroende, inte 11 år den här gången?

Jag kan ju alltid hoppas, för det här blir en dyr historia. Tusenlappar i mängder bara för att gå runt hemma. Då blir det självhat, tamefan. Nya linser (som ska släppa igenom mer syre till mina stackars ögon så de inte behöver vara svagt rosatonade jämt) och nya brillor med specialblindstyreglas i. (Shit, jag ser ju knappt en halvmeter framför mig utan hjälp. Optikern bad mig gå ut ur rummet för att vi skulle kolla i nån apparat som stod utanför. Det tyckte jag var läskigt. Att gå fem meter i en obekant miljö utan linser.)

Det är dyrt att vara handikappad.

Håret i knut och dessa på näsan - fröken ut i fingerspetsarna?

Det här är vårt köksfönster. Insidan av vårt köksfönster. Och då vill jag föra till protokollet att Snippe fortfarande och gärna vädrar om dagarna.

Det verkar gå i vågor. Nyss fnittrades det för fullt, nu hostas och snörvlas det mest. De ska hålla på till 3 är det sagt.