De här killarna får jag träffa varje dag. Jag har det rätt bra, jag.

Egentligen har jag läget under kontroll.

Schemat i skolan är bättre, jag känner mig mer erfaren än tidigare, jag litar på min egen förmåga. Jag gör det jag vill göra.

Ändå känns det ibland som att jag trampar vatten. Alldeles för ofta planerar jag lektionerna kvällen (eller var går gränsen mellan kväll och natt?) innan. Jag känner mig för stressad för att träna men sitter ändå bara och glor på skärmen när jag istället väljer att stanna hemma. Tom i huvudet. Glor på en skärm och känner mig onyttig, obekväm och oföretagsam. Och på jobbet går det ju inte att jobba. Det är möten. Det är konferenser av alla de slag tänkas kan. Det är kollegor som ska prata i korridoren. Det är elever som ber om hjälp, det är elever som behöver prata. Och är det något jag vill prioritera så är det väl elevproblemen, men jävlar, jävlar vad sånt tar på krafterna. Jag känner mig som en disktrasa vissa dagar. Idag är en sån dag.  Parera, medla, lyssna, planera, ge nya chanser. Åter och åter igen.

Justja, så är det lektioner ibland också.

Och samtidigt vill jag inte ha andra elever. Aldrig! Jag vill ha mina stökiga, krångliga så otroligt charmiga och personliga elever. Inte stillasittande, stillatigande små ljus. Jag vill ha såna som blixtrar och flammar ordentligt emellanåt.

Och så vill jag ha fler timmar på dygnet. Fler soltimmar.