Jag tyckte att det här introt var så sorgligt när jag var liten. Min stora skräck var alltid att bli lämnad kvar, bli bortglömd och ensam (och i ärlighetens namn så är det väl det än idag). När jag tittade på det nu så tycker jag nog att stornäsan inte ser så ledsen ut, och det känns faktiskt lite trösterikt. Fint. Och Astrid! Och Spelar min lind, sjunger min näktergal? Fint! Och trösterikt.

När jag ändå skriver om böcker kan jag ju inte låta bli. (Jag har för övrigt haft boktipsaren i egen hög person som lärare när jag läste Barn- och ungdomslitteratur i Litteraturvetenskap C. Jag mötte Lassie!)

Jag har köpt ett gäng böcker den senaste månaden men av någon anledning glömt bort det. Stört. Jag vet inte hur det har gått till. Jag har köpt, tittat på framsidan, suckat nöjt och ställt dem i bokhyllan.

Inga romaninköp på senare tid – detta är vad som står och väntar i bokhyllan:

Men lite Berglin, soffa, öppen balkongdörr och svalsvirrande blev det nyss. Och – halleluja! – jag satt stilla länge nog att jag hann måla naglarna. Lycka.