Trist är ordet. Sjukt trist att vara sjuk.

Igår började jag må konstigt på eftermiddagen. Hela dagen hade jag gått igenom förkylningssymptom i speedfart. Ont i kroppen dagen innan, ont i huvudet på förmiddagen, slemhosta under dagen, tappade rösten på en lektion, rösten tillbaka lektionen därpå. Sen fick jag ont i magen och började må illa. Mitt arbetslag skickade hem mig efter ett möte. Traskade lite yrslig till tåget och när jag väl kom på trodde jag att jag skulle kollapsa. Satt och blundade och koncentrerade mig på att andas hela resan. Gäspade konstant, som att jag inte fick syre.

Snippe fick komma och hämta mig, Gustav fick stå kvar fastlåst i cykelstället utanför stationshuset. Jag slängde mig i sängen och låg och kved i några timmar. Ont gjorde det hela tiden, mer ibland mindre ibland. Framåt 23 hade det värsta lagt sig. Lite läskigt var det allt.

Vågade inte åka till jobbet imorse, fortfarande lite ont i magen och mycket ont i huvudet. Hostar och fräser som en gammal kaffebryggare. Ville inte riskera att behöva ligga i en korridor och skräna som jag gjorde igår kväll när det var som värst. Det var besöksdag för nior idag, de skulle eventuellt få en felaktig bild av programmet tänkte jag...

Men fyfan vad tråkigt jag har haft det. Sovit bort halva dagen (vaknade klockan ett!), stirrat i taket och på datorskärmen resten av tiden. Stirrat ut på gråhimlen och blötsnön. Stirrat på gråkatten. Gråkatten har stirrat tillbaka och skrikit åt mig att göra nåt åt blötsnön. Båda har vi suckat och väntat på att Snippe ska komma hem så att vi har någon att härja med.

Är jag feberfri så jobbar jag imorgon. Jag vägrar stå ut med sånt här. Det är inte förenligt med min personlighet att behöva vara sjuk. Jag vägrar. Dags för vitaminer och frukt och vitlök och ingefära och echinacea och allt sånt shit.