Människor är intressanta saker. Intressanta och jävligt konstiga. Mest konstiga. Jag och pappa pratade om det idag. Idag har jag fascinerats av att människor kan vara så … konstiga. Vuxna människor – som sitter och diskuterar bland annat konstiga elevbeteenden och samtidigt beter sig som riktiga tonåringar själva. Avbryter, vickar nervöst med pennor och glasögon när någonting de anser vara av mindre vikt diskuteras, ger varandra gliringar, låter bli att lyssna när andra talar och motsäger sig själva för att få sista ordet. Fantastiskt! Jag blir mållös. Jag fattar inte hur man kan vara sån. Alltså, jag fattar inte på rikt. Alla kan inte gilla alla, och man kan inte vara på topp jämt. Men man kan fan vara trevlig. Civiliserad. Låta bli att stickas. Alltså, man kan det. Det underlättar för alla på alla sätt, jag förstår inte att alla inte förstår. Det gäller förstås en massa människor. Alla arbetsplatser. Hur kan man vara så dum att man inte kan vara vettigt trevlig mot de människor man förväntas samarbeta med. Jag förstår inte. Bete er som folk för fan! Som folk borde bete sig.

Senare idag var jag på bostadsrättsföreningsmöte. Där var alla vettiga. Där bjöds det på godis och frukt istället för sura miner. Kanske för att man bara behöver ha möte nån gång om året förstås. Jag lyckades slippa undan en styrelsepost också, så allt var en positiv upplevelse. När det var dags för övriga frågor kände jag mig tvungen att fråga de som bor i min trappuppgång om de tycker att det är drygt att Assar sitter i trappuppgången ibland (nån släpper in honom, jag vet inte vem). Han sitter i trappen och väntar på mig när jag kommer hem. Det visade sig att alla släpper in honom. Och ut. Och alla tycker att det är trevligt med en trapphuskatt! De vill inte att han ska behöva vara ute när det snöar eller regnar. Alla visste hans namn och en granne hade till och med sprungit ut och hotat en av hans kattrivaler för att återställa sårad kattheder när han hörde att Assar blev lite stukad. Åh, fina, fina grannar.

Innan de här mötena med de vuxna människorna hade jag ett elevmöte. En elev jag skickade brev till dagen innan påsklovet ville träffa mig. Jag skickade brevet efter att eleven, som har en del problem i skolan, inte dykt upp på ett avtalat möte med mig och rektorn. Jag skrev att jag var besviken på honom eftersom han hade lovat mig att komma, att jag vill att han ska trivas i skolan men att jag kräver en motprestation från hans sida. Att han är vuxen nog att förstå att han har eget ansvar och dessutom påverkar andra i sin omgivning beroende på vad han gör eller inte gör. Jag skickade brevet för att skolkuratorn uppmuntrat mig att göra det och jag var lite nervös för hans reaktion. När eleven ville prata med mig om brevet sa han att han först blivit arg och kastat iväg det, men att han sen blivit glad och rörd över att jag visat att jag brydde mig. Jag fick faktiskt en kram! Ett bra möte. Kanske det bästa idag. Hoppas bara att han kommer på nästa möte med rektorn…

När jag kom hem idag upptäckte jag att Assar städat lägenheten. Rätt sak på rätt plats är hans motto.

Igår höll jag på att börja gråta när jag såg en anställd på Max som gick runt i en tigerdräkt och vinkade till barn. Dels såg tigern så sorgligt ensam ut när den fick gå runt och vinka i blåsten och dels så blev jag helt stört rörd av att se barnen först stirra lite rädda och sen försiktigt men glatt vinka tillbaka. Och stoltheten om de vågade ta tigern i hand (tass). Jag fick ont i magen och tårar i ögonen. Och jag är ju verkligen inte en särskilt barnkär person.

Senare på kvällen tittade jag och Snippe på film. Vi såg bland annat en romantisk komedi, Kärlek på menyn. Och Snippe grät! Mycket! För att han tyckte att den var så fin! Yyyy.