Svaret är nej.

Jag har fått frågan kanske 15 gånger de senaste veckorna. Och svaret är att jag inte gör det. Av olika anledningar:

1) Jag kommer att gråta ögonen ur mig. Mina treor! Jag vet att jag skrev likadant förra året, men nu jävlar, nu är det allvar! De här människorna gick i ettan när jag började. Det finns inga andra som jag haft så mycket, det finns inga andra som hjälpt mig att utvecklas som de har. De är riktiga jävla slackers en del av dem, de skolkar och slöar och driver mig till vansinne när de kommer nu, när det är en månad kvar och vill höja sina betyg. But still. Gråt blir det. Och saknad. Fyfan, jag vill inte ens tänka på det. Jag får ångest när jag tänker på hur få lektioner det är kvar med vissa av dem.

2) Betyg! Jag hinner inte! Det är för mycket att fixa, jag behöver 40-timmarsdygn, snälla nån! Hur ska man hinna undervisa och bedöma samtidigt? Nationella prov och årsböcker och referensgrupper och hela havet stormar. Jag hinner inte med. Jag vill ha en månad till på mig.

3) Jag gillar mitt jobb. Jag längtar faktiskt inte bort från det. Jag må se ut som ett lik på morgnarna och gnälla mest hela dagarna, det är ändå inte så att jag längtar bort. Jag vill ha mer tid, mer struktur, men jag vill inte bort. Sommaren är välkommen, men jag har inte bråttom dit.

Ska cigarettpaket märkas kan väl lika gärna en yrkeskår få lite klisterlappar att fästa på pekpinnarna?

Häromdagen skulle jag ha en lektion om kroppsspråk. Jag hade förberett med en jättefin power point jag skulle visa, späckad med intressant information och pedagogiska bilder. Fantastiskt.

Det vara bara det att projektorn hatade min dator och inte ville ha något som helst med den att göra. Hur jag än kopplade, omstartade, bönade och bad så blev det blankt nej. Ingen jävla power point skulle visas, det var bara att glömma.

Jaha, vad göra? Ingen tid att komma på nåt nytt, ingen reservplan på lager. Helvete.

Man tager vad man haver, som Kajsa Warg brukade säga (nej, hon sa ju egentligen bara ”man tager” men vafan).

Och vad hade då jag? Ingenting att visa på en vit duk, inga bilder, ingen text till eleverna, inga övningar, ingenting. Utom mig själv då.

Så fick helt enkelt ställa mig framför klassen och berätta om kroppsspråk och använda mig själv som exempel. Och när jag efter en bra stund frågade dem om de orkade sitta och lyssna mer så sade de att de gillade det. Att jag skulle fortsätta. De gav mig förslag jag skulle illustrera. Åherreminje.

Där stod jag (lämpligt klädd i svarta skor, svarta byxor och svart polotröja, svarta håret uppsatt i en hästsvans – bara vitt smink och en basker som fattades) och illustrerade känslor med min egen kropp. Jag fick vara stolt, osäker, flirtig, blyg, arg – allt på känsloskalan. Och det räckte ju inte med kroppen heller, jag var ju tvungen att göra miner. Miner! Fattar ni!? Miner! På beställning! De som känner mig vet också att jag upplever att behöva göra grimaser på beställning, spela teater, leka lekar, charader och dylikt är likställt med tortyr, ja, ett lämpligt straff i den nivå av Dantes helvetestratt jag skulle hamna i.

Det var bara att köra. De ville inte att jag skulle bryta, de ville ha en timmes enmansshow. Vad är det som händer? Det var dessutom en av de bästa lektionerna jag hade den här veckan.

Läraryrket är livsfarligt.

Inte riktigt gråten i halsen, men suckar djupt gör jag. Trött på människor omkring mig utan egentligt anledning, lättretlig och sur, vill bara vara ifred men känner mig samtídigt ensam. Snippe repar och jag känner mig övergiven.

Otränad och äcklig.

Ingen inspiration varken hemma eller på jobbet.

Längtar efter nåt men vet inte vad. Längtar sjukt mycket efter det, vad det nu är dessutom.

Lyssnar självklart (självklart!) på sorglig musik.

Vill inte vara med riktigt.

Och nej. Det är inte pms.

Initierade källor informerade mig nyss om att Assar faktiskt inte jamar på bilden nedan, utan jäspar.

Och så bör det kanske tilläggas att det inte är en lidande katt som syns på bilden, utan en självgod, spinnande uppmärksamhetskatt.

Nu så. Nu är det fredag. Nu är det fredag och mina hjärtan (kvinnliga som manliga) har skrivit klart sina uppsatser. Och jag har vaktat klart.

Nu ska jag styra min kosa till Katalin och skåla för alla som skrivit, men mest för mig själv. Det flöt på!

Jag ska undvika tanken på att jag nu har nästan 70 uppsatser att rätta med start imorgon.

Skål!

Jag vågar mig på att publicera den här bilden eftersom den redan ligger ute på ett antal bloggar och på facebook. Och för att det var jag som bad dem att ta den.

Här är några av mina fina. Fina! Och de har tatuerat sig med samma motiv för att de tycker så mycket om varandra. Galet men fint gjort. Jag kommer att sakna ihjäl mig när de går ut. Att man kan känna såhär för ett gäng slynglor (och vissa slynglar också för den delen). Det är ju helt galet det med. Men känns fint.

Imorgon ska jag vakta bland andra just dessa damer. Då är det nationellt prov i svenska. Jag är garanterat mer nervös än vad de är. Klockan sju tänker jag vara på plats; kolla datorer, skrivare, lägga ut informationsblad... Jag är ansvarig svensklärare för hela jälva alltet. Åtta klasser, sju salar. Och jag har organiserat allt. Gaaah.

Återigen: Gaaah.

Det öser ner snö utanför mitt fönster. Vi snackar decimeterdrivor. Det måste vara nån som driver (no pun intended) med mig.