På köksbordet är det sommar i några dagar till...

Hela familjen ligger i soffan. Två av tre snarkar. Två skärmar flimrar, men det är bara vid min det egentligen rör sig, händer något. Knappast nåt av värde dock.

Söndag, slöa, sköna söndag.

Men det var inte sant, men det var inte sant. För däremellan kommer jobb. Jag har powerwalkat (kan man säga kraftpromenerat?), handlat mat, städat lägenheten och röjt på balkongen. Idag blev det alltså officiellt höst. Det gjorde ont att klippa av stjälkar, att riva upp rötter. Jag bad om ursäkt flera gånger, jag pussade fan på en stackars krasse. Men det var ohållbart. Det gick inte längre. Nu står en vas på köksbordet med gula, röda och orangesprakande blommor. Det är det lilla av sommaren jag kunde spara.

Jag ska leta upp bilder från glansdagarna i somras.

Sen. Imorgon.

För övrigt hade jag en ypperlig kväll med ypperligt sällskap igår. Mer sånt i livet.

Nu: Sömn.

Vaknade vid 9 av att Snippe skulle åka till Göteborg för att fira en Wikner som fyller 30. Vinkade av honom och somnade inte om. Upptäckte att jag inte var på helt dåligt humör. Bestämde mig för att det var en typisk Vaksala torg-lördag. Kaffe, DN och skinkmackor gjorde mig på ännu bättre humör, såpass att jag dristade mig till rött läppstift som matchade övriga färgkombinationen för dagen.

Fyndade en sjuarmad mässingsljusstake (till religionsskåpet i skolan) på marknaden. Två till mig själv också. Ljusstakar alltså.

Cyklade ner på stan, kände att det var vantväder. Köpte röda vantar. Och en klänning som passade till. Slöstrosade runt. Jag tror det var ungefär tusen år sedan jag hade tid och ro för sånt.

Köpte ett par stövlar för trehundra pix.

Hämtade ut ett paket med dermalogicaprodukter.

Cyklade hem till mamma som bjöd på potatis- och purjosoppa och hembakt bröd. Hon hade också köpt stövlar. Vi jämförde. Hennes var definitivt av bättre kvalitet.

Jag fick ärva två par skor, ett par stövlar och ett par kängaktiga saker, av henne. I princip oanvändna. Så idag har jag kommit över tre par skor. Ett par för trehundra. Och två för nästan fyra. Tusen.

Herregud.

Jag fick en zucchini på 1,8 kilo också. Och en burk med soppa att ta hem. Här ska bakas zucchinikaka.

Medan jag skriver målar jag naglarna. För ikväll ska jag på en nyöppnad restaurang tillsammans med Frida, Berra, Spov och Guffa. Roligt!

Humöret på topp!

Foton på humöret på topp presenteras i början av inlägget, bilder på dagens införskaffanden kommer senare.

Det här har varit en konstig vecka. Från måndag morgon har jag längtat till fredag kväll, när den ska vara över. Den ansträngande delen alltså. Och där är jag nu. Fredag kväll. Arbetsveckan och slutet på den, begravningen, är över.

Dagen var fantastiskt vacker. Blå himmel, klar luft, höstfärger i träden. Kyrkan var fantastiskt vacker. Älvkarleby kyrka, från 1400-talet, vit med restaurerade väggmålningar inuti. Solen lyste in snett genom fönstren på de främsta kyrkbänkarna, på blommorna och Natalies vita kista.

Jag pendlade mellan alla möjliga känslor; ingenting, ilska, sorg, kärlek och nån slags glädje också.

Trots att jag satt där hade jag först väldigt svårt att ta in varför. Jag tittade på fotot ovanpå kistan, en bild på en leende tjej som tittar lite lurigt in i kameran. Men jag förstod liksom inte att hon hade med begravningen att göra.

Fast ibland. Ibland slog det till, små korta tillfällen av insikt. Och då grät jag.

Jag grät vid de tillfällen det spelades musik som måste ha betytt någonting för henne.

Och jag grät när jag såg familjen. Mamman som knappt kunde sitta upprätt. Systern som vajade när hon stod. Pojkvännen som såg ut att vilja fly därifrån men samtidigt inte kunde ta blicken ifrån kistan. Jag grät för att jag kände med dem, men jag grät kanske lite av skam och lite av lättnad också.

Av skam, för att jag kände mig som en utomstående betraktare, lite som att jag tjuvkikade, när jag såg dem och när jag hörde hennes vänner gråta förtvivlat i bänkarna runt omkring mig. Och lättnad för att det inte var jag som satt där, på den bänken. För att jag har mina nära kvar.

Jag satt bredvid en av tjejerna jag är klassföreståndare för, och trots att hon säkert är en halv meter längre än jag kändes hon så liten bredvid mig.

Jag är glad att jag gick. Jag är glad att jag fick träffa Natalies klasskamrater, de som tog studenten samtidigt med henne, och jag är glad att jag fick krama om ”min” elev efteråt. Samtidigt så kändes det frustrerande, alltså, det här med begravningar. Det gör ju inte personen rättvisa. Jag vill inte behöva sitta och lyssna på nån halvfumlig präst som pratar om gud, får alla att sjunga om gud och som ber till gud. Jag vill få ett fint tillfälle att minnas den det handlar om. Lyssna på musik som betydde nåt för den personen, lyssna på andras minnen. Kanske var det såhär familjen ville ha det, och då är det väl bra antar jag. Men annars…

Jag vill definitivt ha en borgerlig begravning. Definitivt.

Farmors farmors halsband hade jag på mig idag. Det kändes bra.

Idag sa tre personer till mig att jag såg hemskt trött ut. En elev och två lärare. Det värsta var att jag kände mig pigg och glad. Innan.

Och ja. Nu släcker jag lampan.

Nu kan jag sälla mig den lyckliga skaran flickvänner som kan loda runt i pojkvännens stora collegetröjor, det är en lyx som inte har varit mig förunnad tidigare. (Lyxa runt i pojkvännens urtvättade t-shirt eller långkalsonger däremot, dessa alternativ har funnits.) Fast det är ju nästan inet sant, ty Snippe har aldrig burit kreationen i fråga, den är spillter ny och kom direkt i min ägo. Och i den tänker jag loda runt i höst känner jag.

En annan lite klädesplaggsrelaterad detalj är morgondagen. Jag ska på begravning. Natalies begravning, tjejen som gick för mig förra läsåret. Jag börjar gruva mig nu. Inte för vilka kläder jag ska ha på mig utan för att jag inte vill dit. Jag vill inte träffa alla ledsna, fyfan, vart ska jag ta vägen, vad ska jag säga. Vad är min roll? men jag ska dit. Blir hämtad av två av hennes klasskamrater direkt från skolan. Vill nog avvika innan minnesstunden, får väl smyga iväg och leta upp någon busshållsplats...

Och till saken hör även att jag inte vet vad jag ska ha på mig. Vad har man på sig?

Nu har jag ju ältat ett tag att jag känner mig trött och sliten. Jag kände att jag var nära Nirvana, nära upplysningen om roten till allt lidande häromdagen när jag tänkte inför en lektion att "äh, det får lösa sig på nåt vis, jag fixar det på plats. Får väl titta i boken och freestyla lite" för att sedan få den - uppenbarelsen. Det är ju det som är mitt riktiga jobb. Att ha lektioner. Jag vill fan inte tvingas vara oförberedd. Men det var jag. För det har varit så mycket snack. Det är möten, studiedagar, ämneslag, arbetslag, marknadsföringsgrupper, tvärgrupper, utvecklingssamtal. Tusentals sidor protokoll som ska skrivas, läsas, justeras, vidarebefordras.

Misförstå mig rätt, jag gillar faktiskt att mötas. Jag gillar att prata med andra, byta erfarenheter och hela köret, men det är så mycket nu. Så sjukt mycket. Jag hinner inte riktigt med att göra det som egentligen känns allra, allra mest angeläget. Varken tiden eller energin räcker till. För jag vill vara med överallt, vara en del av allt som händer på och i skolan. 

Inför imorgon är första timmen kirrad. Det blir synder, dygder, civil olydnad, samvete och laglydighet. Andra vet jag inte. Nåt om humanism och existentialism. Men det måste hända nåt mer. Kan inte nöta på om det vid tavlan i 80 minuter. Tredje tänkte jag prata om projektarbetesskrivandet. Men jag glömde boken om det i skolan... Nåja, jag har en lång håltimme innan. Gaaah.