Senaste inläggen

Av Igeln - 25 november 2009 22:16

Det är hårda tider nu. Tider när man aldrig behöver ställa om cykellyset är onda tider. Mörka tider. Jag tänkte först skriva att jag inte har sett solen på länge, men det är det väl å andra sidan ingen som gjort på en månad snart. Det jag menade var att solen inte hinner gå upp innan jag är på plats på jobbet men däremot är jävligt snabb på att gå ner innan jag går hem.


En söndag för inte länge sedan gick jag på gågatan. Det var en fuktig, grå, hopplös söndag på stan. Ensligt. Jag mötte några spanska turister som försökte förstå sig på en karta. Och jag skämdes. Skämdes!


Fy fan för att tvingas turista i det här landet nu! Det borde vara pengarna tillbaka och ytterligare pengar att köpa plåster till de sjäsliga sår som en sådan upplevelse måste orsaka. Jag gillar Sverige. Jag brukar inte klaga på vädret, jag gillar sverigeväder. När det är normalt. Men det här är inte normalt. Det här är Mordor.

Arg
ANNONS
Av Igeln - 23 november 2009 21:21

Jag har inte varit död. Bara stressad och i Hudiksvall. Skolstress storlek XL. Flydde till Hudik över helgen för att få ro att rätta hundra kilo uppgifter.


Det gjorde jag. Men jag glömde att planera. Idag har jag därför haft en så dålig lektion att jag fortfarande grämer mig. Jag liksom slarvläste högt ur boken och skrev förstrött på tavlan. Och lät dem göra egna instuderingsfrågor. Sen läste jag lite till. Jag har bett om ursäkt offentligt på facebook och verkar ha blivit förlåten (och som en elev skrev - de var nog lite medskyldiga till oordningen). But still. Jävla dåligt. Här ska styras upp! Ojoj. Vänta bara. Ordnung!


Men först ska det sovas. Steg upp tio i fem imorse för att hinna med tåget direkt till jobbet efter att ha sovit lite fläckvis sådär (känns som att jag inte sovit, men jag har bevis -jag minns att jag förmanade elkillarna att de skulle hålla tal på fredag annars blir det på omprovsdagen, samtidigt som jag sköt köttmonster med maskingevär och försökte undvika att träffa hästarna som också strövade runt i det stora kaklade rum vi alla befann oss i. Och jag tror inte att det har hänt mer än i mitt huvud.)(Det där med talförmaningen är nåt som gäller även i den vakna verkligheten i och för sig, snacka om att vara besatt...).


Nu är jag snart död. Till skillnad från innan alltså.


Och så har jag 30 kronor på mitt konto. Ska det vara så? Snart fyllda trettio år och fast anställd? Va?

ANNONS
Av Igeln - 17 november 2009 21:40

Projektet är påbörjat.


Kroppen är tränad (för första gången på drygt en vecka.).

Håret är färgat.

Ansiktet är peelat.

Benen är rakade.

Fötterna är filade.

Igeln är lagd.


Satsar på det underbara, nästintill ouppnåeliga åtta timmars sömn inatt.


Och imorgon har jag tandläkartid.

Av Igeln - 17 november 2009 19:23

För exakt ett år sedan publicerade jag den här bilden. Och så skrev jag såhär: "Fyfan. Så känner jag mig. Blek, svullen, missat att raka benen vid vaderna, torr i ansiktet, finne på hakan. Platt hår. Glåmig, trötta ögon. Kalla fötter. Dåligt humör. Bläbläblä."


Och vet ni. Det är likadant idag. Plus lite tjock och med utväxtrand i håret.



fulgul


(Ps -  hjon,  bilden är lite tillägnad dig.)  

Arg
Av Igeln - 11 november 2009 22:54

Favorit i repris. ALLT. Allt det det som jag kände för exakt ett år sedan stämmer även in idag. Fast idag var det dålig personkemi mellan mig och en annan som lite extra spänning i tillvaron. Och ingen rolig sak som hände. Bra med nån slags utveckling.

Arg
Av Igeln - 10 november 2009 22:52

När jag läste SKL-utspelet om lärares arbetstider i SvD så låg jag gråtfärdig och sömnlös en hel natt. Dyster i dagar därpå. Hur, hur, hur kan man ha så dålig koll på vad det innebär att jobba som lärare? Hur kan man liksom misstro en hel yrkeskår? Eller är det svartsjuka det handlar om? Förmodligen är det mest ren och skär ekonomi. Spara! Mer! Läs artikeln, den är skrämmande. Åtminstone för mig.


Lyckan var därför all imorse när jag läste ledaren i DN. Ha-LE-luja liksom. Sådär är det nämligen.


Helt fräckt saxar jag hela kitet och klistrar in här, så att alla läsare kan bespara sig det omständliga klickandet och jag kan hoppas på att kanske någon ytterligare orkar läsa igenom texten:


En dag i skolfabriken

 

Publicerat i dag. 00:05


Steg för steg har lärarnas professionella frihet beskurits. Det har inte skett av illvilja. Men arbetsgivaren måste nu inse att kravet på mer bunden arbetstid sänker yrkets status. 


Alla vet hur stor betydelse läraren har. En elev som älskat franska kan plötsligt efter ett lärarbyte tappa all motivation. Samtidigt kan någon som är erfaren och pedagogiskt skicklig inom matematik få även elever som tycker ämnet är svårt att göra stora framsteg.


Så ser skolvardagen ut. Det går inte alltid att förklara varför vissa lyckas och andra misslyckas. Men det finns två faktorer som dramatiskt ökar sannolikheten för framgång. Den första är att läraren bryr sig om eleverna. Den andra är att hon tycker det är spännande och viktigt att undervisa i sitt fält.


Kort sagt: Resultatet är beroende av engagemang och av en vilja att göra mer än vad som formellt krävs.

I den pågående avtalsrörelsen vill Sveriges Kommuner och landsting ändra lärarnas arbetstid. I stället för att den anställde själv får bestämma hur 10 av 45 timmar ska användas, och då har möjlighet att arbeta hemma, vill SKL ha 40-timmarsvecka.


I praktiken behöver det inte göra så stor skillnad. En klok skolledning vet att lektioner måste förberedas för att bli bra. Den vet också att elever som lämnat in uppgifter både behöver och förväntar sig feedback.


En klok skolledning ger sina lärare ett mått av frihet. Inte för att den är slapp eller ekonomiskt oansvarig, utan för att den vet att duktiga medarbetare gör en ännu bättre arbetsinsats om de har möjlighet att själva styra sitt arbete.

På många håll skulle det inte spela någon roll om det stod 40 timmar eller 35+10 timmar i avtalet. Ändå är det oroande att SKL kräver mer arbetsplatsförlagd arbetstid.


För det första skulle en och annan skolledning kunna missbruka de möjligheter som ett avtal med mer bunden tid ger. Fler lektioner eller fler konferenser och möten tränger undan det som är viktigare, alltså tid för planering och förberedelser av lektioner.


För det andra ger striden om arbetstiden en konstig bild av arbetsgivarens syn på yrket. Är lärare så opålitliga att de missbrukar en rätt att tio timmar i veckan förbereda det arbete som de ska utföra i skolan? Eller är uppgiften att undervisa barn och ungdomar så okvalificerad att det nästan inte behövs några förberedelser?


Sanningen är att engagerade och skickliga lärare lägger ned mycket mer än tio timmar i veckan på att gå igenom uppgifter som elever gjort och på att förbereda kommande dagars arbete i skolan. Merarbetet utöver avtalets 35+10 timmar utförs obetalt. Inte för arbetsgivarens skull men för elevernas. Lärarna gör det för att de har yrkesstolthet för att de vill göra ett gott jobb.


Alla har inte detta engagemang. Men de som saknar det blir inte bra lärare bara för att de hålls kvar i skolan ytterligare några timmar i veckan. Så huvudfrågan är inte om det finns något som ytterligare bunden tid i skolan kan användas till utan hur yrkets status skulle påverkas. Ökar en beskuren professionell frihet engagemanget bland dem som lägger ned långt mer än 45 timmar i veckan på arbetet? Gör det yrket mer attraktivt?


Knappast. Lön är viktigt för ett yrkes status. Men minst lika stor betydelse har den professionella friheten, att de som väljer yrket tilltros förmåga och vilja att använda sin tid på bästa sätt. En arbetsgivare som inte inser det kommer till sist bara att ha osjälvständiga och oengagerade medarbetare kvar.

Av Igeln - 9 november 2009 22:52

som Zeppelin sa.


Och det är nog denna dags tema sammanfattat i en versrad.


Av olika anledningar kände jag mig väldigt låg när jag steg upp imorse. Utöver de anledningarna hade jag sovit som prinsessan på ärten, jag vred mig, vaknade, var obekväm och ojade mig natten igenom. När det sen var dags att stiga upp var klockan knappt ens född och det var kolsvart ute. Ensam på tåget, ensam på väg till skolan och fortfarande kolsvart ute.


Upplagt för deppdag strl XL. Måndag, trött, oförberedd och ämlig. Men så tågar elkillarna in i lektionssalen. Och är som ljus. I mörkret dårå. Stökiga ljus, men – ljus. Precis vad jag behövde, en flock bångstyriga personer som skojar, utmanar lagom mycket, trilskas med glimten i ögat och precis känner av när det är dags att vara allvarliga och snälla lamm igen. Två lektioner med dem och en estetlektion som är i princip samma sak minus en del bångstyrighet och trilsk. Det var som om de kände på sig precis vad jag behövde. Fina, fina.


Och som grädde på elevmoset så pratade jag i telefon med en socialsekreterare som avslutade vårt samtal med att säga att hon verkligen ville att jag skulle veta att ett samtal jag hade haft med tjejen vi diskuterade hade betytt jättemycket för henne. Att jag hade ringt upp och pratat snällt och frågat hur det var hade gjort att hela hennes skolsituation kändes mycket hoppfullare. Åhujedamig att man kan betyda så mycket. Jag ville ju bara kolla läget. Men jag är glad att jag fick veta det. Nu orkar jag ringa hundra såna samtal till.


Bra att byta leenden.


I vardagsrummet sitter nördarna och skrickar. Ute härjar ylarkatten. Jag har sms-växlat med pappa kvällen lång. Nu släcker jag och hoppas på en annan slags prinsessömn inatt.


Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn, vackert barn...


Av Igeln - 5 november 2009 21:36

Igår var jag på en föreläsning för svensklärare på gymnasiet. Den i sig är värd ett inlägg, den hette "Litteratur som känns" och var fantastiskt inspirerande. Nu vill jag kasta mig in i läsprojekt med mina svenskelever, jag har tusen idéer jag vill testa. Det var så fantastiskt roligt att känna att man liksom blev en lite bättre lärare av att lyssna på vad han sa. Att man liksom utvecklades en smula.


Synd bara att böckerna som finns i klassuppsättning är ungefär hur tråkiga som helst.


Men till det jag hade tänkt ta upp alltså. I pausen stod jag och pratade med en f d kollega och hennes nya arbetskamrater. Vi stor runt ett bord och åt smörgås och drqack kaffe, och helt plötsligt sa en  äldre kvinna till mig:


- Men jag känner igen dig. Har inte du bott på Väktargatan?


- Eh, ja, jo, men då var jag ungefär en tvärhand hög. Vi flyttade när jag var runt fyra år..


- Men ja, då är det ju Nina! Du har varit hemma hos mig! Vi bodde på samma loftgång!


Och ja jävlar. Det var grannen Eva som hade burkar med en massa fina stenar och snäckor. Jag minns att jag fick en ljusorange spiralformad snäcka. Jag tror den finns kvar i nån låda. Det skulle inte förvåna mig.


Men det var 25 år sedan jag fick den snäckan. Tjugofem år! Jag var en tvärhand hög och linblond! Hur, HUR kunde hon känna igen mig? Jag blev alldeles yr.


Sen kramnade hon mig och sa att det var roligt att ses, sa att hon träffat på mamma för några år sedan och undrade om min pappa fortfarande var så bra på ord. Och det är han ju. Och jag fortsatte att vara yr.


  

Det är alltså jag. Till höger. Ungefär vid den tid det begav sig, snäckfåendet.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Igeln: om lärarliv och igelbeteende. med Blogkeen
Följ Igeln: om lärarliv och igelbeteende. med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se