Det vore så bra om jag var lydig och följde den. Om jag trivdes med det. Och delar av mig gör ju det, delar av mig vill vara laglydig. Jag trivs med det. Ibland.

Men det funkar inte i längden. Det bor en liten Luther i mig, nån dygdig jävel. Ibland dyker han upp och stör friden. Igår tog jag sovmorgon storlek large eftersom det regnade så förskräckligt när jag öppnade ögonen första gången. Såsade runt i Snippes lägenhet när jag runnit ur sängen, tog en kopp kaffe med Maja som kom förbi för att lämna sin laptop till datordoktorn. Hade hon inte dykt upp hade jag garanterat fastnat framför datorn och idiotglott på tråkiga sidor i en evighet. Tog mig så sakteliga hem, allt kändes grått och meningslöst, allt var flytande och segt och jag var ensam och uttråkad. Gick runt hemma och pillade på saker, gjorde olika högar av saker och papper, halvhjärtade försök att styra upp dagen, men det gick sådär. Ynkade runt för mig själv och försökte övertala mig själv att jag var ledig och inte behövde göra nåt, och att jag hade lite för ont i huvudet för att behöva träna den dagen, ”nån annan dag, snart, imorgon, jag lovar...” Ynk, ynk, det var syyyynd om mig och allt blev ännu gråare och segare. Trögflytande. Svårt att andas. Men så kom den där dygdige plötsligt fram nånstans ifrån (förmodligen städskåpet) och sa ”nu JÄVLAR är det du som åker och tränar!” Och så gjorde jag det. I ren chock. Styrka och core.

Och så blev dagen helt annorlunda. Det blev lätt att andas, jag trivdes med det mesta, även ensamheten. Och allt var grönt och lummigt, inte grått. Fan också.

Imorse hade jag också ont i huvudet. Låg vaken till jättesent (vågade inte titta på klockan när jag släckte) och läste ut en bok igår natt. Jag var nog ganska trött mot slutet, för jag grät när det spelades på de strängarna minns jag. Så det blev sovmorgon imorse också, trots att både väckarklockan och katten larmade med jämna mellanrum.

Och vad gjorde jag? Jag tvingade ut mig själv på en joggingtur, till Gamla Uppsala kyrka och tillbaka innan frukost. Jag hatade mig själv första kilometern och trodde jag skulle kollapsa, men sen vände det. Fulare saker kan man se en morgon än blåeld, prästkragar, endungar och sädesfält i solljus. Och allt luktade klöver, varm, fuktig skog och gräs. Och sen blev det gröt med jordgubbar på balkongen. Krassen och svartögonen lyser i en allt annat än grå färg och trots att jag känner mig ganska mör i hela kroppen, särskilt efter styrketräningen igår, så är det lätt att andas.

Fan också. Det skulle ju vara mycket smidigare att må bra av att sitta still och ta det lugnt hela tiden. Man skulle spara tid och inte behöva byta kläder lika ofta.

Jag har ont i magen.

Allvarligt. Fattar ni hur jag skulle se ut om jag inte färgade håret? Jag upptäckte mitt första grå hårstrå när jag var 16. Sexton år! Ja, vissa mognar ju tidigt... Det ljusa ni ser på bilden är alltså inte solreflexer eller blonda inslag. Det är vita hårstrån. Vita!

Men nu är allt svart igen. Och fingrarna är inte riktigt så feta som de ser ut på bilden.

Idag åt jag fullkornspasta med en konservburk blandade grönsaker, två slattar pesto och nån matsked matyoghurt till lunch. Middagen bestod av fullkornspasta, en burk makrill, krossade tomater och frysta gröna bönor (som jag dock tinat upp innan). Utöver det: tusen koppar kaffe. Spännande. Symboliskt. Ungefär som mitt liv har känts idag.

Jag har flängt upp och ner och hit och dit för att fixa ärenden i skolan, och när jag inte gjort det eller haft lektioner så har jag stressrättat religionsprov och skickat en massa jobbmail. Jobbiga jobbmail. Jag har också pratat med betygsstressade elever. Ungefär var sjunde minut knackar någon på dörren till vårt arbetsrum.

Andras liv verkar dock vara desto mer spännande, det är intriger vart man än vänder sig. Elever som vägrar prata med varandra, elever som vägrar gå på obligatoriska elevvårdsmöten, lärare som ogillar varandra mer eller mindre öppet, lärare som motarbetar varandra, elever som är sura på lärare, lärare som är sura på elever. Å, vilken underbar dag. Mera sånt.

Imorgon till exempel. Då blir det 6:19-tåget igen, rätta för glatta livet, lektionera, ärtsoppa till lunch och tvångsjogga på kvällen.

Mmmm.

Dagen idag har sett ut som följande: gick till tåget, tog tåget (rättade prov samtidigt som jag åkte), promenerade från tåget till jobbet. Åt frukost framför datorn. Jobbade. Massor. Sprang fram och tillbaka mellan bibliotek, datasalar och klassrum eftersom hälften av eleverna envisas med att inte kunna skriva i klassrummet. Klämde in en lunchrast och en massa kaffe i de små hål som fanns. Gick till tåget, tog tåget till Uppsala, gick hem. Åt mellanmål, cyklade till Sats, tränade. Cyklade till Kvarnen, handlade blodpudding och kattmat. Cyklade hem, lagade blodpudding, åt, läste DN och brottades med katt samtidigt. Städade hela jävla lägenhetsjäveln, duschade. Skulle måla på lite repor i badrumsgolvet men upptäckte att färgen torkat i burken. Blir tvungen att handla ny imorgon. Har egentligen inte råd men heller inte ro att värdera lägenheten på fredag med repor i golvet.

Vad som återstår av dagen är detta: Klä av mig, lägga mig, läsa tusen miljoner uppsatser. Somna.

20284 steg har jag hetsat ihop i alla fall.

När ska det där livet man fixar, fejar och förbereder inför börja?

är en film som säkert omnämns i boken 1001 filmer du måste se innan du dör, en bok Snippe jagat förgäves på stan idag. Cykeltjuven jagade dock inte förgäves inatt. Nu har någon stulit den… är det fjärde? cykeln av Snippe på mindre än ett år. Undrar om jag har smittat ner honom med min åkomma. Den blev dessutom stulen utanför mitt hus. Alla andra cyklar stod kvar i cykelstället.

Snippe beställer böcker via Internet istället, och kanske är det så tjyven kränger våra cyklar också.

Asså, vafan. Det skulle ju sluta gullas och pysslas på ett tag, tills min värdighet är mindre naggad i kanten. Och vad gör jag? Skriver om jävla kulturtantsmatinéer och kattbarnvakter. Paj och ärtsoppa. Vafan!

Och så har jag letat bilder där jag ser mindre vän ut. Det tog tusen timmar. Och de som inte var väna var fula. Eller både och. Så det får bli storm i brist på bättre. (I brist på bättre inlägg och på att Snippe har tid att leta igenom sina arkiv.)

Nåt måste göras. Jag kan ju inte mesa runt och skriva hundra inlägg om mitt jävla jobb, katter och balkongprydande. Verkligen inte när min presentationsbild visar en vän liten pysseltant i unga år, en insmickrande, gosig sjalprydd tönt. Jag skäms! Det håller inte! Jag drar mig för att läsa min egen blogg. Måste således börja blogga om tuffa saker, så att allt tönteri vägs upp. Sprit, knark och våld och sånt. Knivar och andra vapen (blodiga svärd har jag ju förstås tagit upp tidigare).

Eller åtminstone byta bild. Väntar på min personlige fotograf (fast den länken hintar väl snarare motsatsen), får kolla om han har nåt mindre mesigt på lager.