Måndagen är avklarad, men på nåt sätt känns det nästan jobbigare att vara hemma än på jobbet. Mat som skulle handlas, tvätt som skulle vikas, diskmaskin tömmas och fyllas, sängen bäddas. Ett himla rännande. Och så den där jävla maten som ska lagas var eviga dag. Jag tror jag ska sluta äta. Det är inte värt det.

Jag är helt enkelt trött. Jag tror att en synonym till trött är höst.

Bilden är ifrån i fredags morse. Klockan är tio i sju och jag är trött. Inte på att åka tåg, turligt nog för mig som tvingas pendla 80 minuter av mitt liv fem dagar i veckan så gillar jag att sitta och titta ut genom fönstret med lurar i öronen. Eller att prata med medreselärarna. Jag gillar tåg. Jag gillar inte att vara trött. Jag är trött på att vara trött.

Det var nämligen svårare förr. Vi pratar om så långt bort i tiden som lite drygt tio, femton år sedan. Innan Internet. Innan Google och Youtube. Innan alla musikkanaler på tv.

När jag var tonåring kunde jag så mycket som jag inte kan idag. Om en massa saker säkerligen men just nu är det jag främst tänker på musik. På högstadiet gick jag till biblioteket flera gånger i veckan, lånade böcker om mina idoler och cd-skivor så att lånekvittona yrde omkring mig. När det gick ett program som kanske, möjligen om jag hade tur, skulle kunna innehålla ett klipp med en grupp jag gillade var det bara att kasta sig över videon. Jag har alla Jag minns mitt 60-tal inspelade på videoband liggandes i någon kartong på någon bortglömd plats. De gudabenådade dagar då Mtv hade nån typ av temadag med Zeppelin, 60- eller 70-talsmusik eller liknande var jag förberedd; högar med videoband att använda upp, kuddar på golvet så att man kunde sitta nära tv-apparaten och inte missa en centimeter av bilden. Innan radioprogrammen satte igång satt jag med pekfingret berett ovanför rec-knappen. Jag klippte ur artiklar och bilder, hur små och obetydliga de än var ur tidningar och sparade i lådor.

Jag saknar den tiden lite grann. När man var tvungen att anstränga sig. Och verkligen ansträngde sig. Nu är allt så lätt att jag istället inte ens tar för mig vad som erbjuds rakt under nosen på mig. Internet svämmar över av videos, bilder och information som jag hade kunnat döda för när jag var i mina yngre tonår. Men söker jag upp nåt av det? Nej. För jag vet ju att det finns kvar även imorgon. Vh1 kör sina temaprogram med 60-talsmusik, 70-talshårdrock, ja, allt möjligt som hade gjort mig gråtfärdig av lycka för tio år sedan, och vad gör jag nu? Kom på mig själv igår kväll med att tänka ”Oj, en video med the Who som jag aldrig sett förut. Jaja” för att sen gå och borsta tänderna. För jag kan ju leta upp den på Internet när som helst om jag nu måste se hela. Ögonblicket riskerar aldrig att gå förlorat längre, jag kan återskapa det framför datorskärmen närhelst jag vill, problemet är att jag aldrig kommer mig för! Eller åtminstone alldeles för sällan. Jag har funderat, och jag tror inte att det handlar om ålder, vilket man kanske skulle kunna tro, inte mycket i alla fall. Jag är lika lättbesatt idag som när jag var 15, jag har mina idolbilder vid datorn på jobbet, jag har Ace som skärmsläckare jag har band-tishor och jag har lurarna i öronen så fort jag lämnar hemmet. Det handlar snarare om lathet. Eller kanske allra mest att det inte är någon utmaning längre.

Jag saknar den där pirriga lyckokänslan när man hittade det man letade efter, eller ännu bättre, när man hittade nåt man inte visste att man letat efter. Det var bättre förr. Jag måste börja leta igen.

Efter sånt här till exempel:

Inatt drömde jag att jag sa en massa kärlekssaker till Snippe och han svarade att han nog inte trodde att han var kär i mig längre. Inte lika kär i alla fall. Vi gjorde inte slut, men det var liksom inte lika kul att vara tillsammans längre efter det. Konstigt nog. Ååååh, den där gnagande känslan i magen, som ett hål. Det kändes så tydligt när jag vaknade. Dagen kunde ha börjat på ett lite mer angenämt sätt...

Oftast tycker jag att det är en rolig sak att jag i princip alltid kommer ihåg vad jag drömt under natten, ibland kan det dock vara en nackdel. Jag har tänkt att jag ska börja skriva drömdagbok men det har aldrig blivit av, lite delvis av att jag har en tvångstanke (eller ska man kalla det en skräckfantasi?) om att jag vips skulle sluta minnas mina drömmar om jag började skriva ner dem.

Jaha. Jag är komplett sjuk. Febern är inte kontrollerad men jag hostar, snorar och låter som ett tröskverk när jag pratar. Bomull i huvudet. Vafan, liksom. Jag blir ju inte sjuk. Det är ju jag som alltid håller mig frisk och går ärenden åt de sjuka, veka b-människorna omkring mig. Det måste ha skett ett misstag. Det här kan jag glömma. Jag har inte tid att vara sjuk. Jag har lektioner att genomföra. Hit med en mirakelkur, och det med ens! Den första jag tänker testa är den när man äter en massa onyttigheter och tittar på film. Söndagskuren. Hjälper mot det mesta.

Jävla, jävla idiotiska idiotjävlar.

Finns det något som är tråkigare än det?

För övrigt är tiden ur led igen. Snippe satte helt frivilligt på Jan Johansson som frukostmusik.

Jag har klippt mig. Det var behövligt, men nu kan jag ändå inte bestämma mig för om jag är nöjd. Jag vet helt enkelt inte. Kan bero på att frisören plattade hela håret, det känns skumt. Eller så har jag en sån dag idag. En missnöjd dag. Olustig. Irriterad. Känner mig obekväm i mig själv, trots att jag verkar ha gått ner i vikt av ren chock (men inte nog, kampen continues. Tränade på SATS för första gången på väldigt länge, mina promenader har börjat bli allt färre och allt tristare. Dags att börja på allvar på nytt. Ny receptionist vad det också, det kändes bra. Jag börjar tranformeras till en helt vanlig medlem. Snart kan jag börja bete mig som en också; klaga på bastun, låta bli att torka av maskinerna och sura om jag inte får hämta passbiljetter innan de släpps. Jag körde i alla fall kondition och blev svimfärdig. Men torkade av maskinerna ). Senare gick jag runt på stan och kände mig lätt miserabel i min (åtminstone för tillfället) tveksamma frisyr, tröstshoppade kläder och krämer och kände mig därför som en ännu sämre människa (trots att möjligheten att kunna promenera ner på stan på en minut gör mig på gott humör). Och Assar har börjat tröstäta i brist på utgång. Idag har vi varit ute en timme, och hans inte-nudda-mark-lek tog sig nya höjder eller vad man ska säga, det slutade med att jag stod på ett plank och viftade med en påse skinka vid kanten på ett hus som angränsar till Linnéträdgården samtidigt som jag hoppades att ingen i huset bredvid skulle få för sig att titta ut genom fönstret just då.  När jag lyckades få fatt i honom hivade jag upp honom under min arm, hoppade ner från planket och gick hem. Fort. Han svor åt mig. Många gånger. Så jag har dålig-kattmamma-ångest i alla fall, trots att vi varit ute och lekt. Miserabla är vad vi är. Grå, tjocka och lite ledsna. Inget bra på tv var det heller, fast jag är inte säker förstås, jag förstår mig inte riktigt på den, tror inte att jag kom åt alla kanaler. Assar stal min ost från ostmackan när jag desperat tittade på fjärrkontrollen.

Och nu kom Snippe hem med en tredje dvd-spelare. Ja en TREDJE. Man behöver tydligen TRE. Jag försöker inte ens förstå, jag bara accepterar.

Det är inte roligt längre. Imorse steg jag upp klockan sju, och det enda jag gjort sedan dess är att röja. Röja, städa, sortera, packa, slänga. Och justja, jag har tvättstugan idag också. Det enda jag och Snippe gör när vi ses är att ta bilen och åka nånstans för att köpa möbler, slänga möbler, ge bort möbler eller förvara möbler. Det är synd att vi vet hur vi vill ha det, allt hade varit så mycket enklare annars. Nej nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste röja lite till.

Uuuuuäääh.