Jag är så less. Less och arg, förbannad och sur. Och tvär. Och ilsk. Och lite ledsen om jag känner efter riktigt noga.

Saken är bara den att jag inte vet varför. Har ingen riktig anledning alls, förutom den vanliga; dygnets timmar är för få. Jag har hunnit massor idag (jobbat, fikat med Alex, tränat, lagat mat, städat, bakat två kladdkakor) men inte tillräckligt. Och det är ändå inte det som är fel, bara en del av felet. En massa småfel gör Nina jättefel. Jag känner för att skrika och svära och härja, kasta sönder någonting mot en vägg (nåt som låter mycket men kostar lite) men inbunden och svensktyst som jag är surar jag i stillhet. Jag har inte ens smällt i någon dörr.  Och jag vet ju inte ens vad jag skulle härja om, om jag var lagd åt det hållet, vilket gör allt etter värre.

Etter värre är fan ett bra uttryck. Det gjorde allt lite bättre. Men bara försumbart, inbilla er ingenting.

Ont i halsen har jag också. Fyfan. Nu släcker jag lampan och fortsätter att vara ilsk i mörkret.

Gjorde jag och Snippe nyss av med på Willys. Nu ska jag inte behöva sätta min fot i en matvaruaffär på... ja en MASSA dagar, typ flera MÅNADER, det måste väl fan ingå i 1900 kronor?

Jag måste sluta äta. Det kan inte vara värt det.

Jag glömde nyckeln till arbetsrummet i nyckelskålen, i-poden på byrån och lunchen i Snippes cykelkorg. Hur var det, alla dryga ting är tre? Bra start på veckan i alla fall.

Jaha, nähä. Upp klockan sex, på jobbet sedan åtta (innan det 40 minuter på tåg), kvar på jobbet till åtta fast tolv timmar senare, i Tierp en bonustimme, 40 minuters pendlande hem, en vaken timme hemma fylld med matlådelagning och argsinthet. Roligare än så blev det inte. Nu tar jag en dusch och lägger mig och surar lite innan jag somnar.

Kan jag ha betalat av skulden till förra veckan nu, genom att en förälder höll kvar mig med en fråga i exakt de fyra minutrarna jag behövde för att kunna hinna rusa till 20-tåget och istället fick vänta till 21:05, traska planlöst genom Tierp by night och upptäcka hålet i skon först efter att ha klafsat i en vattenpöl? Efter det dog i-poden av batteribrist. Är jag skuldfri? Jag tyckte förstås att det var roligt att jobba även idag, jag vet inte vad det är för fel på mig eller snarare fel på eleverna, de är så extra gulliga allihopa, så jag får väl ha en förjävlig jobbdag imorgon, bara för att vara på den säkra sidan kanske.

Imorse när jag skulle cykla till tåget så gick det inte. För det stod ingen cykel i cykelstället. För den var borta. Stulen.

Det känns som lite déjà vu. Som du kanske förstår.

Eller en förbannelse, rakt av. Vad krävs för att bryta den? Måste jag pussa en padda, fånga en häxa, komma på den elake dvärgens riktiga namn? Hjälp mig!

Jag har slut på ägg. För att lunchlådorna ska funka imorgon krävs minst två ägg, gärna fyra. Jag måste alltså gå och handla. Jag hade planerat att slippa gå och handla idag. Det skulle vara dagens ljuspunkt. Att slippa handla. Jag skulle gotta mig i det.

Och så har jag ätit en massa bacon. Enligt GI-tänkande är det helt ok. Noll GI typ. Enligt det gamla tänkandet som en del av min kropp tydligen fortfarande är inne i är det fett med fett i bacon, och det är dåligt. Så jag har dåligt samvete mot min GI-vilja.

Nämensåatt. Om man skulle förstöra resten av den här dagen med en tur till Lutis dårå. (Det extra bittra med det här är att jag egentligen brukar gilla att handla, tycka att det är trivsamt, även att handla mat. Men nu när Vanliga Vardagarna har slagit till mig hårt i huvudet har handlandet mist all sin forna glans.)

brynandes kotletter, paprika och lök, kokandes rödbetor och stekandes kantareller i smör. Vilken jävla husmor jag är. Jag kan ju tydligen inte hålla mig borta från spisen hur hårt jag än försöker. Jag som skulle sluta äta. Jaja. Nu behöver jag inte tänka på det här igen. På över arton timmar. Gaaaah. Att laga mat är ett jävla sisyfosarbete. Så fort man lagat färdigt så äter man upp den. Jaha. Så står man där vid spisen igen.

Helvete. Jag måste ju komma på ett mellanmål till imorgon också.