När mina två timmars fritid var till ända och jag skulle duscha av mig den här dagen och värma upp den sista lilla biten av själen som ännu var frusen efter väntan på tåget så kallnar duschjäveln. Igen! Jag trodde dessa tragiska dagar var över. Icke. Där stod jag och sköljde balsam ur håret under knappt ljummet vatten.

Precis all solbränna jag lockat till mig under sommaren har försvunnit hann jag dessutom upptäcka när jag stod och blev kall och sur. Vit som ett lakan.

Och det finns inget att laga middag av imorgon, det innebär att jag måste handla.

Det är ju så att man kan börja gråta för mindre.

Eftermiddagsmöte. Tåget hem fyrtio minuter sent och slutligen inställt. Halva lärarkåren väntar och huttrar i nästan en timme på perrongen. Vinden blåser igenom mössan, in under jackan under huden och in i själen, dessutom får den kajorna att virvla runt handlöst, som svarta disktrasor nån slängt upp i luften. Ljuset är sådär blekt som det är precis innan solen börjar gå ner; dödsljuset. Himlen är stålgrå. Jag ville bara gräva ner mig i en lövhög och stanna där till våren är här igen.

Och när jag kom hem var det bara att laga mat, äta mat, packa mat i lunchlådor, stoppa ner disken i diskmaskinen, och tada – knappa två timmars fritid innan jag måste sova. Bra liv.

Av alla hushållssysslor så är att vika tvätt den allra värsta. Jag HATAR att vika tvätt. Det är värre än att diska, värre än att dammsuga. Värre än att tvätta tillochmed. Det är själva vikandet. Det gör mig på asdåligt humör. jag blir nästan aggressiv.

Vad säger det om mig som människa? Behöver jag tala med någon om det här?

Och kan någon förklara för mig hur det kommer sig att jag viker tvätt en fredagkväll tio i åtta?

(Jag kan förklara. Det är Snippes fel. Han har drabbats av städhysteri.)

Alltså, jag tycker att det är mycket olycksbådande att den första tekniska apparat jag vill att vi ska inhandla till vårt gemensamma hem är en matberedare. Inte bra tecken, inte bra tecken alls.

Snippe har gått i bräschen för platt-tv, nya datorhögtalare, hörlurar till tv:n, dvd-spelare (observera, spelare står här i plural) med mera och så vidare. Vad kommer jag på att vi behöver? En matberedare. Gaaah.

-         Nina, visst har du varit med i en reklamfilm?

-         Inte? Är du SÄKER? Det ser precis ut som du!

Dessa ord yttrades igår av en grupp tjejer i en etta.

Nej, sa jag och undrade vad de kunde mena för film. ("Är du säker?" för övrigt? Hur menar de? Att sånt är lätt att glömma bort? Att jag kanske var full?) De visste inte riktigt vilken produkt filmen gjorde reklam för, men att det i alla fall var en kille och en tjej som skulle tävlingssimma.

Jahaja. Therese Jävla Alshammar.

Kunde jag ju ha räknat ut.

Gaaaah. Hon som givit hästansiktet ett namn. Snygga ögon visserligen, men vafan tänderna!

Det är inte första gången. Jag brukar få höra det nån gång i månaden. Jag har komplett blivit misstagen för att vara hon.

I min ungdoms glada gymnasiedagar fick jag ibland höra att jag liknade Milla Jovovich när hon spelade Leeloo, antagligen allra mest beroende på att vi på den tiden delade hårfärg och frisyr- jag tog det med en klackspark men verkligen som en komplimang.

Men Therese Alshammar. Vi delar också hårfärg och frisyr visserligen…

Fast  hon ser ju livsfarlig ut! Kroppen! Tänderna! Jag!?

 Vem är vem?

Här är reklamfilmen där jag tydligen medverkar:

När jag stiger upp (klockan ringer första gången 5:50. Fatta. Innan klockan ens hunnit slå futtiga sex) ligger Assar kvar och drar sig, sträcker ut sig som en liten ål. När jag klätt på mig och sminkat mig släntrar han in i köket för att bli serverad frukost. Under tiden Snippe och jag står i hallen och klär på oss ytterkläder struttar han runt med ett drygt flin mellan våra ben. När vi beger oss av står han på balkongen och glor när vi cyklar iväg i dimman. Och sedan kan han bara gräva ner sig i den fortfarande varma sängen. Fyfan för den katten.

Och här är två bilder. Många ord blir det. Detta kan man roa sig med en tisdagkväll. Att rensa förrådet. Projektet inleddes vid 17 när vi åkte iväg för att inhandla lådor och avlutades för femton minuter sedan, då vi fyllde bilen med skräp som ska slängas imorgon.

Så jävla trött är jag. Jag trodde att glädjen över att kunna tränga sig in i förrådet och kanske hitta det man letar efter skulle uppväga misärkänslorna efter att ha ägnat all sin lediga tid åt att röja, sortera, märka upp och slänga, men det gör den inte.

Ibland skulle jag vilja sålla. Sålla bland de människor som finns omkring mig. Vissa vill jag plocka bort för att de gör omvärlden till en sämre, orättvisare plats, vissa för att de bara är rakt av puckade och gör mig irriterad. Människor som måste framhäva sig själva, sina åsikter och ha rätt till varje pris, oavsett om det innebär att man vinner på en oskyldigs bekostnad eller att de bara vinner billiga poäng som egentligen inte finns. Idag har jag råkat ut för båda sorter, och det innan middagstid, lite för mycket för vad jag orkar med en lång fredag fylld av måsten och plikter.

Och sen tänker jag att, jaja, men jag kan ju försöka göra saker så bra som möjligt i alla fall. Jag kan ju kämpa för att ge alla samma chans i alla fall.

Och jag tänker att jaja, men låt dem vara idiotiska då, det är inget att bry sig om, ingen idé att försöka hjälpa dem att förstå, för de vill inte.

Och så känner jag mig harmonisk en stund. Ler mitt mildaste leende och rullar mina tummar. Andas djupa, lugna andetag, fyllda med friskt syre och känner att världen är rätt underbar ändå.

Och sen spricker den fasaden och så sitter jag och håller långa dialoger för mig själv i huvudet så fort det är tyst omkring mig. Dialoger där jag självfallet får sista ordet och mina irritationsobjekt erkänner sig slagna och kryper tillbaka till undersidan av de stenar de kom ifrån.

(Å, jag skulle verkligen vilja skriva alla detaljer, alla ord i de samtal jag varit involverad i (både de verkliga och de i mitt huvud) men det funkar ju inte så, det här med Internet och bloggar och så va. Jag vill inte hänga ut någon. Jag får hålla mig till fina fantasier där förutom irritationsobjekten försvinner från min vackra horisont även omvärlden får veta vilken vis och klok person jag är och hur dumma resten är och hur fel de har och gör.)