Jag provade nyss en klänning jag hoppades kunna ha på ett bröllop i slutet av månaden. Det är en ångest det där bröllopet. Jag är ovan vid sånt där, hur beter man sig och vad fan har man på sig? Efter att ha plöjt igenom stan idag, trängts i provrum, slitit i klänningar och släpat på kassar, men ändå kommit hem med allt annat än bröllopskläder kom jag att tänka på en klänning som länge vilat i min garderob. Den skulle ha blivit nyårsstassen men det bidde icke så. Den har legat oanvänd i ett halvår snart.

Jag provade den nyss. Den var för liten. Över brösten.

Amenvafan.

Det måste vara nåt sjukt fel på modellen. Är det nånstans jag är som smalast, smärtast, minst och plattast så är det där. Men nej. Annars satt den fint, midjan, höfter, oja.

Bittert.

Nu är jag sjukt sur och känner mig otroligt obekväm i min egen kropp. Sitter i mjukisbyxor och en tröja som inte är en bröllopsklänning men som införskaffades idag. Stor, blå, mjuk. Särskilt rymlig är den över brösten, märk väl.

”Amen vafan allvarligt, nu får de lägga ner. Nu orkar jag inte mer, och jag har faktiskt stått ut länge utan att klaga nu.” Detta, i princip ordagrant, formulerades i mitt huvud idag, inte för att grannarna spelade djävulsmusik och hade onda mässor klockan tre på natten femte dygnet i rad, eller för att eleverna snortade kokain från skolbänkarna. Inga mordhot i brevlådan. Inte heller var det telefonsförsäljare som försökte kränga något till mig till ett fantastiskt pris. Nej, det var värre än så. Det var mörkt och kallt och snöblandat regn. Jag kom ut från Sats och frös om benen. Tanken var spontan och väldigt uppriktig. Ärligt. Jag ORKAR inte mer nu. Lägg ner det här med vinter! Jag har hållit ut nog! Det är inte roligt längre! Sluta, sluta, sluta!

Apropå Sats och sluta så får de fan ta och sluta återanvända låtar på sina pass. Nya förkoreograferade cykelpasset hade låtar som var med på förra corepasset och corepasset hade låtar från förra cykelpasset. Bara en sån sak kan ju få en att tappa livsgnistan.

En annan tanke som farit genom mitt huvud idag var ”Håll ut, håll ut, inte länge kvar nu”. Det var inte på träningspasset detta tänktes. Det var när jag skulle torka mig och göra mig klar för sängen efter duschen nyss. Ta ur linserna och annat förskräckligt besvärligt. Jag hatar att vara nyduschad. I duschen - bra. Ren -bra. Blöt och insvept i handdukar – hat.

Och apropå hat och dusch så tog varmvattnet slut när jag skulle skölja ur balsamet.

Apropå djävulsmusik så borde jag kanske plugga lite satanism igen. Min kandidat (låter så gammaldags och studentikost!) ska hålla satanismlektion nr två imorgon, men han tyckte att det var så svårt att komma på vad han skulle säga.  (Jag för min del tycker att det är ett av de absolut lättaste ämnen att prata om. Undrar om det säger nåt om min personlighet.) (Fast nej. Jag vet ju bara att det är ett ämne som nästan alla elever är lite nyfikna på; lätt att diskutera, lätt att få dem uppmärksamma.) Tänkte vara lite extra påläst om han inte fixar det imorgon. Tio minuter kvar nu innan jag hade tänkt släcka, om detta hade varit en perfekt värld.  Håhå. Roligt nästan jämt.

Jojo, det strålande humöret från imorse höll ju. Hade bra lektioner med i stort sett bara hyvens elever, men sen tog energin slut. Först var det tid för utvecklingssamtal  men ingen kom. Så vi satt och rullade tummarna i en halvtimme.

Vid fyra var det personalmöte så det vara bara att vackert sitta kvar i skolan. Jag hade glömt att det var möte. Jag skulle hem och träna och softa var tanken. Men icke. Sånt är bittert.

Snällt nog fick vi gå tio i fem, så jag hastade iväg till tåget. Som var 30 minuter sent. Trettio minuter i midvinterkyla, iklädd supertunna jeans och blöta sneakers. Skönt.

Väl i Uppsala var det bara att skynda till affären, handla mat (Snippes beställning: "Äh, jag vet inte. Rent. Kött och grönsaker. Ingen sås."), skynda hem, frysa av sig halva tåbeståndet, vara tapper, laga mat, plocka undan, dricka kaffe.

Jaha. Och så blev klockan tusen helt plötsligt. Hur gick det till? Fyfan.

Och imorgon har jag bokat in ett utvecklingssamtal med en elev och hennes mamma på eftermiddagen. På min FÖDELSEDAG! Hur dum får man vara!?

 Det är inte bara i fråga om länkande som jag härmar Frida, nu även inläggsmässigt. Jag härmar Frida som härmar Anders:

Jaha. Tack för idag då.

Jobba, träna, laga mat, städa, vika tvätt.

Gråvädershumör passar väl i januari.

Trist är ordet. Sjukt trist att vara sjuk.

Igår började jag må konstigt på eftermiddagen. Hela dagen hade jag gått igenom förkylningssymptom i speedfart. Ont i kroppen dagen innan, ont i huvudet på förmiddagen, slemhosta under dagen, tappade rösten på en lektion, rösten tillbaka lektionen därpå. Sen fick jag ont i magen och började må illa. Mitt arbetslag skickade hem mig efter ett möte. Traskade lite yrslig till tåget och när jag väl kom på trodde jag att jag skulle kollapsa. Satt och blundade och koncentrerade mig på att andas hela resan. Gäspade konstant, som att jag inte fick syre.

Snippe fick komma och hämta mig, Gustav fick stå kvar fastlåst i cykelstället utanför stationshuset. Jag slängde mig i sängen och låg och kved i några timmar. Ont gjorde det hela tiden, mer ibland mindre ibland. Framåt 23 hade det värsta lagt sig. Lite läskigt var det allt.

Vågade inte åka till jobbet imorse, fortfarande lite ont i magen och mycket ont i huvudet. Hostar och fräser som en gammal kaffebryggare. Ville inte riskera att behöva ligga i en korridor och skräna som jag gjorde igår kväll när det var som värst. Det var besöksdag för nior idag, de skulle eventuellt få en felaktig bild av programmet tänkte jag...

Men fyfan vad tråkigt jag har haft det. Sovit bort halva dagen (vaknade klockan ett!), stirrat i taket och på datorskärmen resten av tiden. Stirrat ut på gråhimlen och blötsnön. Stirrat på gråkatten. Gråkatten har stirrat tillbaka och skrikit åt mig att göra nåt åt blötsnön. Båda har vi suckat och väntat på att Snippe ska komma hem så att vi har någon att härja med.

Är jag feberfri så jobbar jag imorgon. Jag vägrar stå ut med sånt här. Det är inte förenligt med min personlighet att behöva vara sjuk. Jag vägrar. Dags för vitaminer och frukt och vitlök och ingefära och echinacea och allt sånt shit.

Alltså har jag drabbats av någon konstig allergi som gör att man blir trött, fryser, får huvudvärk och ont i halsen. Hosta drabbas man av också.

Få se, vad har jag ätit idag? Kan det ha varit hamburgarmålet? Lökringarna? Kladdkakan? Chokladbollen? Lösgodiset?

Allergi mot kaffe?

För en förkylning är det fanimig inte. Inte en chans. Jag är inte sån.

Sätt vingarna rätt för i helvete! Jag blir irriterad så att det kliar i själen varenda gång jag går förbi skyltfönstret. Igår gick jag och Snippe in för att upplysa någon i kassan om idiotin men smet ut i ogjort ärende. Vi vågade inte. Personalen såg så sur ut.

Den som satte förbannelsen över mig verkar ha blivit otålig. Varför, varför, varför har hon inte skaffat nån ny cykel!? måste min otålige onde ande ha tänkt. Och sen insett att det ju var likasåbra att stjäla Snippes cykel också. Så att jag inte kunde smita undan mitt öde genom att låna den liksom.

Tänkt och gjort. Knips, knips, av med låset, bort med cykeln. Tack för det.