De enda delar av sig som Assar var intresserad av att placera på mig var tydligen tänderna.

Jävla skitkatt.

Fördel:

Jag kunde gå in i en kiosk och köpa batterier när det (som jag så riktigt förutspått) gamla tog slut och musiken tystnade.

Nackdel:

Inne i kiosken träffade jag helt otippat en snusförsäljande granne som tvingade mig att lova att jag ska komma på bostadsrättsföreningsmötet på måndag.

Fan. Jag är så dålig på att säga nej. Golvet under brevlådan svämmas över av jävla gratisprover som en massa telefonförsäljare tvingar på mig var och varannan dag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej, nej, nej. Min mamma, som är en av världens snällaste människor, lätt, har inga som helst problem med att (på ett mycket övertygande sätt) säga nej till försäljare. Varför är jag så mesig? Nu ska jag anmäla mig till det där Nix-registret. Och träna på att säga det också. Nix! Det blir inget av med den saken!

Igår skulle jag köpa mig lite mat efter träningen. Lite påskliljor efter träningen ville jag också ha, men det visade sig att hundringen jag knölat ner i jackfickan inte räckte till, så jag skulle precis ställa tillbaka blommorna när kvinnan i kassan gav mig de fyra kronor som fattades för att hon visste precis hur det kändes, som hon sa.

Idag skulle jag köpa ett frimärke till ett kombinerat påsk- och gratulationskort till farmor. Det kostade 5,50:- När jag upptäckte att jag bara hade en femma löst och skulle hala fram kortet så stack killen bakom mig fram näven med en femtioöring i.

Vad är det som händer? Spontan snällhet, bara sådär? Fina människor!

Eller ser jag ovanligt fattig och trasig ut just nu?

Vafan! Låt mig vara, jävla prussiluskor!

Eller? Måste gå och kolla i spegeln om jag ser ovanligt hålögd ut.

Jag förstår mig inte på den. Känner inte igen den från någon av bilderna.

Allt är mest grått. Grått, småkallt och fuktigt. Känns som allt borde frotteras torrt och kammas ut; träden, buskarna, gräset och människorna. Och inte låter det såhär heller:

Tog arla urtidståget imorse. Möttes av snödrivor. Och sen fortsatte dagen på ungefär samma sätt. Andra lektionen för dagen försvann en tjej ut ur klassrummet. Jag hittade henne gråtandes nere i expeditionen. Efter tio minuters klappande och tröstande fick jag ur henne att pojkvännen gjort slut. Tårarna droppade längs hakan. Lilla vän. Samma lektion avbröt jag sedan i förtid för att jag blev så förbannad, det var en ny erfarenhet. Två tjejer fick en kille att rusa ut ur klassrummet nästan snyftande. När jag väl övertalat honom in i klassrummet igen höll jag en mindre föreläsning om vad jag tyckte om sånt jävla fjortisbeteende (tjejernas alltså, inte killens) och upptäckte sen att jag faktiskt var för förbannad för att fortsätta lektionen. Så jag sa det. ”Nej, jag blev för less, jag känner inte för det här längre. Ni får gå.” En sekund senare kände jag att ”ånej, nu gav jag ju en belöning, de fick rast”, men så kände nog inte eleverna. Alla, även de oskyldiga, såg riktigt skamsna ut och lommade långsamt ut ur klassrummet. Tio minuter senare kom en av mobbartjejerna och ville rentvå sig. Hon kände sig falskeligen utpekad. Jojo. Hon lever på konflikter.

Sen var resten av lektionerna bra, men dagen slutade inte med dem. Då var det dags för ett möte.  Ett möte som skulle ha kunnat ta en halvtimme gick på en och en halv. Och tro inte att jag var klar sen heller! Därefter väntade ytterligare ett möte för mig och andra klassföreståndaren för min klass. I evigheter.

När jag efter evigheterna kom till stationen i Uppsala visade det sig att min cykel fått punktering.

Fikade med Jani, och det var i alla fall en bra sak. Men trött var jag.

Beslöt mig för att promenera förbi Snippe på min cykellösa väg hem, och det visade sig vara bra, inte bara av anledningen att få klappa på honom utan även för att jag upptäckte att mina nycklar inte låg i min väska när jag stod i hans hall på väg att gå hemåt igen. Hade jag inte kollat det då hade jag inte upptäckt det förrän vid min ytterdörr. Nu fick jag istället låna hans cykel (får se om den blir traditionsenligt stulen imorgon) och reservnycklar hem till mig. Hoppas att min nyckelknippa ligger i väskan i på jobbet, annars blir jag olycklig(are).

ja, se det snöar, det var väl roligt hurra?

Nä.

I Norduppland är det vinter.

I Uppsala låg en tunn isskorpa på cykelsadeln (som numera är helt deformerad av fuktskador. Den ser knappt ut som en sadel längre), här yr snön kring öronen och lägger sig i stora drivor där man pulsar fram och svär.