Min ex-handledare kom in till skolan och lämnade in sin tjänstledighetsansökan idag. Han är anmäld till en C-kurs och är garanterad en plats förutsatt att han klarar sista tentan. Han lovade mig att han skulle klara sista tentan.

Så. Typ. Hej!

Lycka och lättnad. Ojojoj.

Istället för att däcka, träna eller jobba valde jag att gå på promenad ikväll när jag kom hem. Hade sällskap av både Maja och en kollega från jobbet, men Maja ångestavvek en stund innan slutet. Drygt med deadlines. Åtminstone för doktorander insåg jag när jag skrev orden, mina elever verkar inte bli så nerviga. De brukar heller sällan hålla sina deadlines heller. Ack, hårda verkliga värld som väntar dem.

I alla fall. Promenad. Inte vilken som helst, utan Allt ljus på Uppsala-vandringen med raskt promenerande Friskis och svettis-personal som flockledare.

Jag ska nog gå den igen, utan raska ledare. Jag vill få mer tid till att läsa på skyltar och fota i lugn och ro. Här är lite av vad jag såg, till att börja med i alla fall.

Wooohooo! Jag upptäckte just högen med Larson!-tidningar jag lånade av föräldrarna igår när jag var där och firade fars dag genom att äta mammas goda gulasch. Några blommor gav jag förstås bort till honom också, den där pappan.

I alla fall. Serietidningar, en hel hög. Ahhhh. Precis den sortens läsning min själ suktar efter ikväll.

Jag har tillbringat kvällen hos mina föräldrar eftersom farmor följde med till Uppsala och har sovit hos dem efter hennes systers nittioårskalas igår. Jag blev allmänt bortskämd med souvas och hemgjort potatismos, plommonpaj, nybakt bröd, te och bulle. Mamma satt och flätade mitt hår i säkert nästan en timme när vi parkerat oss framför alla tv-program farmor slaviskt följer, det är väl ungefär det snällaste man kan göra mot mig tror jag.

När jag var på väg hem och hade hunnit några trappor i trapphuset ropade hon att jag skulle vänta och så kom hon tassande. ”Jag vet att du tycker det här är fånigt” sa hon och så gav hon mig ett kort. Jag läste det på vägen ut genom porten. Såhär stod det på det:

En dotter

Ett barn är ett mirakel

väl värt att vänta på.

Det största och det bästa

en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa

från början med sin charm

och gärna blir hon buren

av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna

på att bara vara rar.

Och livet har så mycket

som lockar och som drar

Den tiden går så fort

från liten tjej till stor.

Dock är hon alltid älskad

långt mera än hon tror.

Och ja, jag tycker att såna kort är skitfåniga. Men man kan ju inte bli annat än töntglad ändå. Gullmamma. Jag måste hitta nåt fånkort att ge tillbaka nu bara. Och så vips blev jag en sån som ger bort fånkort. Jävla mamma.

Tada!

Sista lektionen för veckan är nu avklarad, alla elever har varit söta som lamm (stora bullriga lamm med snus under läppen, keps och basröster i vissa fall, lamm med tjockt lager mascara, välfriserat hår och ringar på varenda finger i andra).

Nu stundar helg, därefter två studiedagar och sedan lov. Livet är fint. Det firar jag med en fredagssång med därtill passande tema.

Fortfarande på dåligt humör letade jag efter något som skulle få mig att bli på bättre sådant och kom att tänka på den här låten, som ofta fanns med på mina bli-glad-blandband. Eller bli-arg-blandbanden. Jag kände mig väl ganska ofta precis som den första versen på den tiden, den där högstadietiden. Liten, ful och arg.

Och andra versen gör ju hela kitet ännu bättre.

Jag gillar texten, jag gillar ljudet. Och jag blev på köpet påmind om att jag även var lite kär i Danny Kirwan när jag gick på högstadiet. Haha. Det var roligt att minnas.

Sådärja. På bättre humör allaredan.

I can't help about the shape I'm in
I can't sing, I ain't pretty and my legs are thin
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to

Oh well

Now, when I talked to God I knew he'd understand
He said, "Stick by me and I'll be your guiding hand
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to"

Oh well

Inte nog med att jag har snälla vänner som bakar åt mig när jag är extra ämlig, jag har även flockar med ungdomar som bryr sig om mig.

Den ena klassen jag är klassföreståndare blev tydligen oroliga över att jag mådde illa igår, så idag fick jag lova dem att inte stressa i onödan, de vill nämligen inte att jag ska dö i hjärtinfarkt eller bli utbränd! Yyyy! De ska säga till om de tycker att jag verkar stressad, och jag har lovat att lyssna och lyda dem då. Haha! Fina flickor!

Förra veckan hade jag ett gräl med en elev, en kille som är allmänt känd i skolan för sin dåliga attityd.  Han ville inte göra uppgiften klassen jobbade med och var rätt dryg. Då kom det av en slump in några stora killar i en av treorna som jag också undervisar, de skulle låna en skrivare som står i salen. De hör verkligen inte till klassens änglar, snarare tvärtom, men den störste och farligaste av dem kom direkt till mitt försvar och förklarade för den yngre killen att han minsann inte skulle vara dryg utan sätta sig ner och göra som jag sa. När jag sedan hörde de äldre killarna prata om händelsen under en lektion dagen därpå hörde jag en av dem säga ”Amen, vafan, han var ju dryg mot Nina ju!” Åh. Gulle!

Samma trea var extra rara en gång när jag hade nämnt att jag hade huvudvärk. De satt tysta och jobbade på snällt (vilket inte hör till det allra vanligaste kanske) och när en av killarnas telefon ringde ropade en av de annars mest högljudda ”Amen skärp rej! Hon har ju ont i huvvet juh!”

Jag log nog resten av dagen. Huvudvärken försvann också. Ibland behövs det liksom inte mer än så.

När jag beklagade mig över ljummet duschvatten, förlorad solbränna och annat elände igår anade jag föga att det skulle leda till att Alexandra därför skulle sympatibaka GI-muffins till mig. (Hade jag vetat det hade jag inte tyckt så synd om mig, och det hade förstås gjort att det kanske inte blivit nåt blogginlägg what so ever, vilket hade reslulterat i inga muffins. Så tur att jag inte visste det då.)

Goda är de minsann, inte med clementin eller tangerine i, däremot apelsin!

Jag har gått och fått mig en mycket god granne minsann! Gullig kompis är hon också dårå.

Och frukosten imorgon kommer att bli så mycket roligare än fil och müsli.

Titta så fina och nyttiga! Och varma var de när jag fick dem...