Jag är mör. Jag vill aldrig aldrig mer äta nåt som innehåller socker. Eller fett.

Men en bra helg har det varitmåste jag väl ändå tillstå. Fredagen dansades ut som sagt, Kristin sov hos oss natten till lördagen, jag simmade, fyndade och lunchade på lördagförmiddagen och åt middag hos Frida och Berra på kvällen. Strax efter sju var vi där. Vips så var klockan strax innan fyra. Jag fattar inte vad som hände. Sov några timmar och sen flottsöndag som om det vore the end of the world och vi aldrig skulle få mat nånsin igen.

Måndagen är nu nästintill avklarad. Åt gråfärgad grönsakssoppa till lunch som motvikt till hamburgare och pizza. Kom dessutom iväg och styrketränade på kvällen. Filat fötterna därtill, ansiktsmasken ska tvättas av snart. Känner mig nästan, nästan som en människa igen och inte en flottig geleklump. Nästan.

En elev (estet såklart) frågade mig vad jag gillar för musik. Jag svarade med den vanliga harangen ("ja, typ det mesta mellan -65 och -82, men Zeppelin är mina allra bästa vänner, Beatles mina första kärlekar och blaaaablabla osv osv") och han tyckte då att jag borde kolla upp the Beatnix. Jag gjorde som han sa nyss. Jag förstår hur han tänkte, haha.

En helt vanlig lördagkväll på Pipes of Scotland med mina finaste flickor och en massa annat fint folk därtill. Inget särskilt, bara allmänt trevligt. Lite nulägesbeskrivning, lite gamla minnen, lite skvaller, lite skitsnack, lite av allt. Helt vanlig, inget extraordinärt, men ändå ovanlig. Man hinner ju inte ses på det sättet längre, särskilt inte när Hanna bor i jävla Stockholm. Allt blir så mycket mer uppstyrt och planerat. Nu bara dracks det öl och pratades och sen hejdå, kram, vi hörs och ses! Det gjorde mig glad. Det gamla vanliga ovanliga.

 

Sen söndagssovmorgon, å, så välbehövligt. Att få vakna av sig själv. Åt skräpmat med min finaste person och sen mötte jag Jani för att klämma i mig lite mer onyttigheter som jag sköljde ner med några liter kaffe. Fika, precis som det ska vara. Prat om allvarliga saker och mycket skratt, allt blandat. Och så blev jag inspirerad! Fick bra tips om hur jag kan lägga upp lektioner där eleverna ska skriva och så fick jag lust att läsa en massa, massa böcker (däribland Bibeln, bara en sån sak).

 

Vinkade av Jani utanför New Yorker och hittade en massa fynd på rean. Handlade frukt och godis på vägen hem och nu ligger jag i soffan, påsen med godis till höger, kopp med te till vänster. Den bästa kominationen. Snippe och Niklas är datanördar i modell XL i sovrummet och Assar ligger och glor på dem från andra sidan av soffan.

Att jag har lite planering och rättande att klara av till imorgon förtränger jag än så länge.

 

Mina minsann! Jag önskade mig Vem är söt? i julklapp, men Snippe gick åstad och handlade alla han såg (Vem är arg? har jag sedan tidigare). Stor lycka. Stora läsupplevelser. Stora scanningsmöjligheter.

För övrigt känner jag att jag borde skriva ett sånt där nyårsinlägg, men jag har inte riktigt energin. Det kommer. Snart. Kanske.

Därtill tjatar Snippe på mig att jag måste skriva ett inlägg om min solskenshistoriadag i skolan precis innan jullovet. Det kommer. Snart. Typ.

Jag har ingen energi till nåt. Jag ligger i sängen som en friterad blobb (innehåller till största delen pommes frites för närvarande) och är för seg för att ta av mig långkalsongerna som är kvar på sedan promenaden för tre timmar sedan. Jag känner mig trött, seg, lite sur, mätt, varm, ful och obekväm. Ultimat.

Förutom att jag inte tillbringat mina dagar tillsammans med en elak kvinna. Och att jag inte har ett brustet hjärta. Hur vädret kommer att vara vet jag inte. Inte är jag på jakt efter en ofödd brud heller. Eller nån kungalös drottning som spelar gitarr och sjunger (lalalala). Men kanske träffar jag på en vit märr, man kan ju aldrig så noga veta.

Igår åt jag lunch i skolmatsalen. Jag brukar ta med mig lunchlådor men jag hade varken orkat laga mat eller handla nåt färdiglagat på torsdagen, så jag tog med mig 45 kronor som det kostar för lärare att äta i matsalen och gick storögt in i djungeln.

 

Det var en ny upplevelse och samtidigt inte alls.

 

Jag tog en bricka och en tallrik. Gick till mattrågen. Det var fiskpanetter, någon slags vit sås och kokt potatis.

Sladdriga fiskpanetter, orangea på ovansidan, blekgula på undersidan, sås som smakade mest bara gräddfil och potatis med liksom ett skal trots att de redan var skalade. Ett halkigt gult skal som dolde en svampig vit insida. Salladen till detta bestod av rivna morötter, ärtor och kall, nästintill fortfarande fryst, broccoli.

 

Precis som när jag gick i gymnasiet. Precis! Jag blev alldeles nostalgisk. Jag åt upp hela portionen i ren chock. Det hade jag nog knappast gjort som tonåring förstås. Och som tonåring hade jag suttit vid ett bord mitt på scenen i aulan och haft spanlunch tillsammans med de andra tuffa i min klass. Åh, vi ägde matsalen.

 

Fina tider, underbara tider. Spanlunch. Och fiskpanetter. Fast våra hette ibland piratpinnar och var då formade som ankare, fiskar och andra havsassociationer. Formen förändrade däremot varken färgen eller konsistensen. Dessa verkar vara eviga.

Det är sånt här som gör mig lycklig. Rent och skärt lycklig. Jag satt inne på mitt arbetsrum och svensklärarskrattade högt. Många gånger.

Dagens citat:

"Jag kan tänka mig att läsa Svenska B, men bara om vi får ha Nina som lärare, för hon förklarar så bra"

Sagt av en elev till sin klassföreståndare på ett utvecklingssamtal. (Dock vill jag bara tillägga att Svenska B är obligatoriskt för alla, oavsett om de har mig som lärare eller inte, om någon blev fundersam.)

Tada! Dagen gjord.