ska jag vara på söndag. Konsert alltså. Frifot. Jag och mina föräldrar, jag har ännu inte lyckats få Snippe att förstå att folkmusik kan vara minst lika tufft och farligt som hårdrock. Och vackrare än den mest smäktande ballad.

Jag promenerade förbi (eller okej, okej, jag stavade förbi) Parksnäckan för några dagar sedan och såg av en slump affischen som satt uppspikad på planket. Frifot, söndag 9/8, 19:30. Stor lycka. De är fantastiska musiker alla tre, och Lena Willemark har en jävligt speciell röst.

Jag hade en stund med tom tid igår eftermiddags. Solen lyste och jag var lagom slö, så jag bestämde mig för att lösa korsord på en filt inne på gården. Assar kom spatserande och tyckte synd om mig som tvingades bry min lilla, lilla hjärna med så svåra problem, så han erbjöd sig att hjälpa till. Men sen fick jag inte vara med längre. Han bet mig i handen. Och sen somnade han. Utan att ha löst ett endaste ord. Och där låg vi i eftermiddagssolen tills Snippe kom hem och väckte oss.

Jag gick längs gågatan och blev påhoppad av en greenpeacekille som ville att jag skulle bli medlem. Jag förklarade att jag redan skänker bort en massa hundralappar till flera välgörenhetsföreningar varje månad och att jag känner att jag inte riktigt har råd med fler just nu, men att jag gillar deras arbete. Jag förberedde mig på en förebrående min, eftersom jag var ytterligare en besvikelse. Men han verkade acceptera mitt argument och sa  överlyckligt "och du gillar Kiss också!"

Jag har en Ace-knapp på jackan. (En annan än den på bilden till höger, en sommarjackeknapp!) (Och en Zeppelin-knapp, men det verkade ointressant.)

Sen var det kört. Han pratade om Ace, konserter, hemsidor, skivor, allt, allt, och var så himla glad! Haha, gulle! När vi hade pratat klart och han skulle joina sin stackars partner som hade fått jaga helt på egen hand en lång stund så tog han i hand och tyckte att det hade varit himla roligt att träffas.

Sen dess har jag lett fast jag har huvudvärk.

Igår vaknade jag upp ensam, Snippe var på svensexa sedan lördagen och kom inte hem förrän mitt på dagen. Jag tog tillfället i akt att promenera till mitt älskade Gamla Uppsala. Det stället är som en zeppelindänga för mig; jag ledsnar aldrig, aldrig. Snippe däremot, sillmjölken, gnyr och gnäller när jag drar iväg åt det hållet numera. Som att man kunde få nog. Ha! Det ser ju olika ut varenda gång. Alltid har nåt grässtrå lagt sig åt ett annat håll, liksom. Igår var det så fint, så fint. Det luktade hägg, gräs, brännässlor och sol. Det lät igelns gladlåtlista eller fågelsång,  beroende på vad man valde att ha i öronen. Såhär såg det ut litegranna (jag hade bara mobilen med mig, så ursäka eventuell skabbig bildkvalitet):

Slätt. Man ska skymta domkyrkotornet där borta nånstans.

Ser du trappan där under grenarna i mitten av bilden? En skylt sade att det är rester av en gammal skjutbana. Ha! Jag vet bättre. Ända sedan jag var väldigt liten har jag och pappa varit överens om att det är en gammal ruin efter ett hus där Gandalf bott.

Man går förbi min gamla skola på vägen. Här har jag varit liten, ängslig och ibland även glad. Men mest liten.

Det bästa med skolgården är eken. Ställer man sig under den ser det ut såhär. Lycka.

Visst måste måsar räknas till vårfåglarna?

Jodå. Faktiskt.

De är ju knäpptysta på vintern, men nu skränar de som fan (hör jag genom den öppna balkongdörren). Det är ju ett vårtecken lika gott som nåt annat tycker jag. Fina dumma skrändjur!

Associationerna flödade hej vilt. Jag stod och tittade in i badrumsskåpet, såg torrschampot, läste på flaskan; det ska hjälpa mot feta hårbottnar. Mindes en tjej på högstadiet som allid hade otroligt fett hår (och rött läppstift, men det hör inte hit). Tänkte på Doktor Kosmos låt högstadiepersonerna, som har en genialisk text. Tänkte på tiden då jag lyssnade som mest på Doktor Kosmos. Det var oftast helg. Det var oftast fest. Oftast var en Spov med på ett hörn. Och en Frida och även en Claes. Och oftast lyssnades det även på ett kasettband (!) som hette Sunkadelic. Åh. Vilka hits. Hittigast av alla är nog Kär i dig Banan, av Kerstin "Banana" Bylén. Kär i dig Banan och mjölkdrinkar var en viktig beståndsdel i mitt liv en period.

Allvarligt. Lyssna och njut, mina vänner.

Han besvarar inte känslorna...

Same procedure as last year. Det första jag lyssnar på på morgonen är det här. Och sen LP-parad hemma hos föräldrarna på kvällen. Fin födelsedag. Mer om det imorgon.