Utanför är det höstmörker, inne är det tid att tända ljus. Snart. Jag har nämligen fastnat framför skärmen och lyssnar på begravningsmusik. Min begravningsmusik. Melankolimusik, melankoliläge - en standardinställning för iglar. Glatt olycklig. Åh, det finns så mycket fint att lyssna på. (Men ändå håller jag mig såklart till samma gamla favoriter. Vanedjur är de också, iglarna.)

Men jag menar det här liksom... Den som får mig att vilja dö. Fast på ett bra sätt.

Och det här... Gråtlåt på alla gråtlåtsband jag nånsin spelat in och spelat sönder.

och den här, herregud. Jag minns när pappa hade köpt skivan. Det var hemskt. Jag var 18 och livet var allmänt miserabelt, men särskilt just den dagen, just då - första gången jag hörde den satt jag i soffan och stirrade framför mig bara. Samtidigt var det liksom tröstande.

Sist och kortast men allra, allra störst:

Snippe är ledsen över att vi är hemma. Han vill tillbaka. Tillbaka till stället där allt är stort, stort och mycket och många. Jag förstår honom, jag hade gärna stannat minst lika länge till. Lätt!

Men nu är vi hemma och det är precis lika bra fast på ett annat sätt. Jag gillar det lilla, det vanliga, det välbekanta. Jag gillar att promenera till Gamla Uppsala för tusende gången i livet, jag gillar att se vilka blommor som blommar just nu, känna att det nästan doftar honung från dikena. Jag gillar att stan nästan är folktom. Jag gillar att ha sovmorgon, jag gillar nästan att det är halvmulet, för då behöver man inte ha ångest över att hinna till en strand fortast möjligt, plötsligt har man en massa andra alternativ att fylla dagen med.

Fast okej. Det kan få vara sol varannan dag.

Hemma har jag ägnat mig åt terapiverksamhet. Inpackat solslitshåret, filat sandpappersfötterna, rakat stickbenen, asiktsmaskat flottansiktet. Jag har läst ut en bok, legat på spikmattan (som jag för övrigt inte tror botar fibromyalgi, migrän, AIDS, naturkatastrofer eller annan valfri hemskhet vilket DN verkar tro att användarna tror att den gör. Däremot vet jag att jag blir fantastiskt avslappnad av den. Somnar inom tio minuter varenda gång, oavsett tid på dygnet eller hur pigg jag än är. Fast läser man noga är det väl marknadsföringen DN är skeptisk till, och det kan jag förstå.) med Assar på magen, tittat på film, hunnit träna både styrka och kondition, suttit på balkongen och druckit vin med vänner, plockat med djungeln (först ser jag en bladlus. Sen ett brunt blad, sen en utblommad krasse, sen några löss till... Sen upptäcker jag att jag har stått där i nästan en timme och är helt glad. Äkta blomnörd. (Snippe gnällde nyss över att jag "bara tagit blombilder i USA")).

Jag gillar det här livet. Det lilla semesterlivet.

Det här har jag och Assar gjort idag (Snippe har tvättat, dammsugit och servat med kaffe):

Första anhalten

Sen trädgårdsstol. Assar tog skydd under.

Såhär kan lycka kännas

Trädgård. Vi bor nästan mitt i stan men ändå hör man ingen trafik. Stilla.

Jag flyttade mig efter solen och Assar flyttade efter min skugga.

Men sen ville han ligga på min kudde under min arm. Finaste katten.

Det växer Tove Jansson-tulpaner på gården...

Och andra. Och katter.

Sen blev jag ivrig och planterade krassen. Men jag får stå ut med att bära in och ut lådorna ett antal dagar till, innan frostrisken är över.

Därtill har jag ätit en parma och mozzarella-sallad på balkongen, ätit sushi i sängen, druckit te, ätit scones och tittat på ett Midsomer Murders-avsnitt. Samlat kraft.

Jag fick min vilja igenom och lurade iväg Snippe till Morga hage, efter att vi intagit ett näringsriktigt mål på en välkänd hamburgerrestaurang nära Dig.

Det var fina fisken. Blåsipporna ute i backarna stod. Vi hade med kaffe i termos (som läckte och sen spillde Snippe ut en kopp på filten) kakor och muffins av gigantiska mått, dagen bjöd på solsken och is som klirrade som glas.

 När isen blåste inåt lät det som att man skålade lite för vildsint.

Normalstort fikabröd. Hört att småkakor är the shit om man ska vara trendig...

När vi kom hem tog vi med oss Skrället in och lade oss på balkongen alla tre en stund. Snippe låg still i flera minuter, nytt rekord för april månad tror jag i alla fall!

Efter det gick jag till stationen och mötte Maja och Hanna. Glassinköp (körsbär och blåbär) och bryggsittning, sedan matinköp på Lutis, matlagning, vindrickning, ätning och prat hemma hos Maja och hennes för dagen traumatiserade katter (en stor och gul jävel hade ställt till det i deras små hjärnor så att de var alldeles rädda för varandra istället för honom), men med mutor och en smula KBT lugnade de sig ganska bra under kvällens lopp.

Nu är jag hemma igen och har tjuvat godis ur Snippes godispåse. Fint liv, I tell you.  

på solskensgolv. Jordgubbar, galiamelon och mynta. Ungefär så gott som det kan bli.

Glöm det där jag skrev om salladsblad och löprundor på flera mil. Personalmöte satte käppar i hjulet för träning. Och sen gjorde jag våfflor till middag. Visserligen fullkornsvåfflor och visserligen med annat pålägg än sylt och grädde. Men ändå. Pax för att det nya livet börjar imorgon.

Fast gott var det bannemig.

Våffla med avocado, tomat, gravad lax, rödlök, citron och creme fraiche. Inga dåliga grejer.

Eftersom min dräng inte är så flitig med att ge mig blommor gör jag det själv. Rätt ofta faktiskt. Jag skulle förstås kunna säga att jag ger honom blommor men det är bara självbedrägeri. Han ser dem knappt. Möjligen om jag pekar och säger "Titta! Fint!" att han erkänner deras existens.

Men titta! Fint! Jag blir glad och då är det värt det i vilket fall.

Vardagsrumsglädje

Kökslycka

Och solig var den också, så jag hade kunnat rippa rakt av istället för att fegsejfa och plagiera.

Tre nöjda latingar

Men summertime var det knappast tal om. Ej heller i videon.