Om jag fått en femma för varje person som frågat mig det de senaste dagarna hade jag kanske inte varit rik, men åtminstone kunnat unna mig ett rejält skrovmål på närmsta hamburgerhak.

Och jotack, det känns bra. Ungefär som att vara 29 skulle jag nog kunna säga. Utöver en viss irritation över en viss fråga då.

Firad i dagarna tre; en familjedag, en lärardag och en vännerdag. Bortskämd igel in absurdum, alla presenter faller därtill in under utseendefixerad-kulturtants-temat. Ett ypperligt tema. Bilder och lista följer om jag är ambitiös. Tacksam är jag i vilket fall, herreminje.

(Sliten är jag också. Jag har misskött både kropp och själ den senaste tiden. Nya dealen är träna fyra gånger i veckan, lägga sig innan 22, släcka senast 23, ingen alkohol och inget socker så länge det går att avstå.)

Och förutom presenter har jag fått blommor. Det står blommor i varje hörn av lägenheten.

Helt. Underbart.

Antal punkter strukna på listan: 0

Antal punkter tillagda på listan: 1

Alltså sitter jag här vid skrivbordet klockan sju på morgonen i min ensamhet med automatkaffe, ostmacka och sorglig musik på spotify. Väl här insåg jag att jag nog lika mycket behövde ensamheten som tiden att planera. Att jag undermedvetet kanske ville hit ändå, oavsett om jag hade mycket att ordna med eller inte. Det är så sällan stilla och tyst runtomkring mig på det här stället, och det börjar sprida sig inåt på nåt sätt.

Listor är bra. Listor gillar jag. Jag gör listor.

Men den här är en seg jävel. Jag blir inte av med den. Istället för att göra och stryka så bara lägger jag till. Det är inte bra. Det är inte så det ska vara. Man ska med ett tillfredsställt "aah" stryka uppgifter och känna sig duktig. Istället har den senaste veckans håltimmar istället mest innehållit rastlöshet, petande i detaljer och fler uppgifter på listan. Jag kommer mig inte för att avsluta, bara påbörja.

Och typ städa skrivbordet (det av trä och det på datorn), göra nya elevuppgifter, leta fakta och sånt. Visserligen bra saker det med. Men listan, listan! Den ger mig ångest.

Uppdraget för den nya veckan är att allt ska strykas. Bannemig.

När jag cyklade till tåget imorse, slirade i modd och blinkade bort snöflingor ur ögonen, solen hade fortfarande inte orkat upp. Då, mina vänner, då hörde jag vårfåglar sjunga i träden i allén längs med spåret.

Och sen kom jag på mig själv i duschen med att nynna på detta:

Kanske, kanske blir det vår en dag. Snön hotar med annat, men fåglarna lovade.

Att jag även gått runt och sjungit på "ja må hon leva" och den här resten av dagen kan däremot kanske tolkas som någonting hotande...

Jag var på bio med mamma. Fish Tank såg vi. En ganska gripande och sorglig film med nån typ av hopp ändå. Haha, lite som min musiksmak på senare tid alltså. Och handlingen kändes som de sämsta sidorna av orten där jag jobbar gånger hundra. Eller kanske är det att överdriva. Kanske är det sådär även i Sverige på sina ställen, bara att jag är för naiv för att våga tro på det. Jag tror kanske det. Att jag är naiv.

Sevärd film. Lätt. Men ikväll var vi bara tio i salongen som fick veta det.

I fredags var jag också på bio, men med videoklubben. Avatar. En cowboy-och-indianer-film, bara med pandorianer istället för indianer. Och hästarna hade sex ben och långa trynen. Sevärd den med, men på ett helt annat sätt. Salongen var fullsatt.

Det här med musik och iglar är ju en komplicerad historia. Eller, i ärlighetens namn är det vä ltvärtom. Det är väldigt enkelt. Vissa skulle väl säga enkelspårigt.

Och nu i spotfytider blir det bara värre. Igellistor till döddagar. Nedbäddad i sängen med hörlurar på huvudet och dator på magen. För tillfället verkar det vara en lättare form av självplågeri på schemat. Bara sorgliga låtar. Men med guldkant. Eller silver lining kanske det kallas.

Jag lyssnar och ryser och suckar och är nästan nära tårar och samtidigt pirrar det liksom av glädje nånstans i samma mage som det ligger en klump i.

Dungen – Du Är För Fin För Mig